Livet före och livet efter barn

Aldrig har det slagit mig så tydligt som igår vad det faktiskt innebär det man brukar säga; livet före och livet efter barn. Det är verkligen en så tydlig gräns som det någonsin kan bli. 
 
Man brukar säga att "vad fasen gjorde vi innan barn egentligen?!" och jag har i mitt stilla sinne alltid tyckt att det varit en lite konstig fras att slänga sig med. Alla vet väl vad de gjorde i sitt liv innan barnet kom till världen? Men nu förstår jag med verklig emfas vad uttrycket faktiskt innebär. 
 
I helgen fick A nämligen resa till landet för att spendera några somriga dagar med gräs under fötterna tillsammans med farmor och farfar. Kvar i stan var jag och J. Vi har lämnat bort A många gånger förut men då har J och jag alltid företagit oss något någon annanstans så som att gå på middagar, resa någonstans etc. Den här gången var vi bara hemma i lägenheten. 
 
Innan A kom till världen hade jag mycket för mig. Det fanns liksom ingen gräns för hur mycket jag kunde klämma in under en dag. Långa listor på göromål ströks effektivt av och emellanåt var jag färdig med allt redan till lunch och kunde ägna resten av dagen åt egentligen vad som helst. Det här förändrades ju raskt när A föddes. Kanske har det varit bra för mig, att inte alltid fylla dagen till bristningsgränsen med aktiviteter utan att bara vara, att fokusera på A och hans behov. En liten påminnelse om att hemmet exempelvis inte måste vara alldeles perfekt skinande och rent hela tiden även om jag helst föredrar det så. 
 
En söndag numer består således i att äta frukost, så gott det går att plocka ihop i köket efter sagda frukost men också efter lunch och middag, samt plocka undan diverse prylar och leksaker under dagens gång så att det ändå är beboeligt och däremellan leka med A, gå ut på promenad med A, sova middag med A, mysa med A, eventuellt åka på utflykt, storhandla inför kommande vecka, lägga i någon tvättmaskin eller så samt att en stund på kvällen mellan 19.00 och 21.00 sitta i soffan tillsammans med J och samla oss inför veckan. Jag hinner alltså med en del sysslor utöver att fokusera på A men inte i närheten av vad jag hann med förut. 
 
Så plötsligt befinner jag mig inför en söndag utan A och det här är vad dagen består av: 
 
  • ett kort träningspass innehållandes knäövningar innan frukost 
  • en lång frukost framför tv:n 
  • en dusch
  • tvätta fönstren i arbetsrummet
  • rengöra toalettstolarna med kalkosan
  • skruva fast dörrhandtagen som börjat glappa lite
  • skura A:s lekmatta som blivit smutsig
  • lägga i en tvättmaskin
  • se ett avsnitt av Suits
  • göra lunch, äta den och samtidigt se ett till avsnitt 
  • lägga sig och vila en stund 
  • göra sig i ordning och åka en sväng till Gränby för att handla inför veckan
  • spackla i de ställen på dörrfoder och socklar där färgen försvunnit efter A:s emellanåt något häftiga lekar 
  • se ytterligare ett avsnitt av Suits 
  • laga middag 
  • olja in köksbänken
  • göra rent ugnen
  • gå på promenad 
  • se en film
Oj vad saker man hinner med utan ett barn hemma! Efter middagen kändes det som att vi hade uträttat hur mycket som helst men att det ändå var oceaner av tid kvar. J och jag tittade på varandra och undrade vad i allsin dar vi skulle göra nu?
 
Att se på film, vilket vi inte gjort på snart två år, kändes som en efterlängtad och något saknad aktivitet och när vi satt där i soffan utan att behöva tänka på att de tända ljusen stod i lagom höjd för ett par klåfingriga små nävar och utan att behöva tänka på att gömma fjärrkontrollerna eller att stänga diskmaskinen helt efter oss, ja då fick vi oss en glimt av hur livet innan A faktiskt var; enorma mängder tid som man på ett sätt kanske inte hade vett att uppskatta.

Man gör mycket saker också med barn men man lär sig vara effektiv på ett helt annat sätt och att sätta värde på helt andra saker så som att istället för att slötitta på tv eller damma tavellisterna upptäcka världen på nytt i närmsta lekpark tillsammans med en person vars liv precis har startat. Det ger perspektiv på tillvaron och livet blir ett annat, något jag omöjligen hade kunnat förstå innan A kom till världen - oasvett hur ingående någon hade försökt förklara det för mig. 
 
Så med tanke på citatet "vad fasen gjorde vi innan barn?" så blir svaret; allt och inget i en salig blandning närhelst vi ville och hurhelst vi ville. Enkelt och okomplicerat så det förslog. Något att emellanåt sakna, något att emellanåt reflektera över.
 
Tomheten som A lämnar efter sig när han är någonstans där vi inte är sätter också perspektiv på saker. Såhär var livet innan. Och när A kommer tillbaka; såhär är livet nu. Maxat. A fyller upp hela rummet med sin livsglädje och hindrar mig effektivt från att syna lägenheten på damm. För mig har det således varit välgörande att skifta liv. 
 
Det finns definitivt ett före och ett efter barn. Aldrig har en gräns varit tydligare. Som icke förälder förstod jag aldrig innebörden av det. Nu gör jag det och det är så intressant att ha sett och upplevt båda sidorna. 
 
PS: nu ser ju jag att det låter som att jag inte gör annat än spacklar och målar så fort jag får tillfälle men ja... det är en rätt så trevlig sysselsättning. 
 
 
 
barn - fritid - förälder - förälder - föräldraskap - livet - mamma - pappa - personligt - vardag

En årsförbrukning av chili

Trots att det är rasande vinter ute så spirar det ändå lite på fönsterbrädan i lägenheten. I februari petade jag ner några chilifrön i ett antal krukor och ganska omgående tittade de upp trots avsaknad av specialbelysning och trots elementvärme underifrån. Jag förstår ju att odlingstips finns till av en anledning men många gånger har det fungerat bra att odla ändå. 
 
För odling, det har det blivit mycket av för min del, ända sedan unga år. Det var alldeles fantastiskt att få växa upp i ett hus med tillhörande stor trädgård och en glasveranda där jag kunde experimentera med lite mer exotiska sorter. Där fick både vindruvsplantor och citronträd trängas med mimosa, avokado och melon. Det mesta bar förstås inte frukt men några meloner blev till tack vare konstpollinering med pensel. Jag läste flitigt i Sätt en kärna av Ralf Efraimsson. 
 
Loggbok förde jag över zucchinin vi odlade i landet. Jag bar in den ena zucchinin efter den andra, vägde dem på hushållsvågen och förde noggranna anteckningar över dess vikt och utseende. Detsamma gjorde jag också för de Halloween-pumpor jag emellanåt satte. 
 
Men det är svunna tider nu och nu får jag dras med odling på lägenhetsnivå. Det är kanske inte det lättaste eller mest praktiska men det går om man är beredd på att kånka och bära lite. Någon vinterperiod med svalare temperaturer får jag dock inte till. Det är lite svårmotiverat för övriga familjemedlemmar att vrida ner temperaturen till något som påminner om en Medehalvsvinter och trapphuset osar även det av värme så inte ens där passar det att övervintra växter. 
 
Så jag odlar på fönsterbrädorna bäst det går, planterar om ute på gården och släpar krukor och jordsäckar genom källargångarna och uppför två trappor. Allt för att få lite grönska och för att få känna på jord. Planen är att chiliplantorna så småningom ska växa till sig och få frodas på balkongen och att de ska hinna generera ett antal härligt röda frukter. Förra gången jag sådde chili blev skörden så pass riklig att det räckte för husbehov i ett helt år. Det är inte illa för en lägenhetsodlare! 
 
 
 
chili - frön - gröna fingrar - lägenhet - odling - palmer - plantor - trädgård - vardag - växter

Vad är ett riktigt jobb?

Vad är egentligen ett riktigt jobb? Ett riktigt bra jobb? Vilket slags jobb är meningsfullt och vilket slags jobb gör skillnad? Det kan jag fundera över allt som oftast.

Redan tidigt visste jag vad jag ville bli, men jag undrar just hur många som verkligen blir det som de ville bli i unga år? Jag blev det inte i alla fall. Veterinär var nämligen yrket som hägrade. Visserligen hade jag några avstickare i form av marinbiolog, zoolog och hoppryttare. Som marinbiolog tänkte jag mig forska på späckhuggare. Idag har jag lite svårt att se mig som det. Jag tänker att jag kanske inte gör mig bäst på ett fartyg på kyliga och djupa vatten eftersom jag inte gillar något av det, ja, om det nu är vad man sysslar med när man håller på med späckhuggare? Det här med hoppryttare vet jag heller inte riktigt hur jag tänkte. Jag hade varken häst, den sortens tillgångar eller modet att hoppa något högre än 70 centimeter. Det är ett faktum än idag.

Veterinär var alltså det jag satsade på. Drömmen tror jag krasades när jag fick mitt livs första IG på ett prov i teknologi på gymnasiet. Jag låste in mig på toaletten och grät för jag förstod redan då att man inte kan bli veterinär om man får IG i minsta lilla. Yrket kräver fullpott i allt. Men jag kämpade på och gick ut med ett slutbetyg på 18,14. Nära 20,0 men som sagt nära skjuter ingen hare så det fanns inte en chans att jag skulle komma in på veterinärutbildningen. Att läsa upp betygen ytterligare tackade jag nej till. Jag hade gjort allt jag kunnat tyckte jag.

Såhär i efterhand vet jag inte om jag här och nu hade velat jobba som veterinär även om jag gärna hade velat få en chans att prova på utbildningen. Än idag undrar jag därför hur livet hade sett ut om jag fått utbilda mig till det.

Naturvetenskap i all ära. Språk var ändå det som kunskapsmässigt var min grej. Därför valde jag att läsa vidare inom den humanistiska världen på universitetet. Jag läste spanska som huvudämne och efter att sedan ha lagt till svenska och nordiska språk, pedagogik och media och kommunikation hade jag min magisterexamen.

Sedan följde en kringelikrokig väg mot det jag arbetar som idag; marknadskoordinator och webbredaktör. Kort sagt, jag arbetar med kommunikation. Det ligger väl egentligen nära till hands eftersom jag under alla år funnit en lätthet i att uttrycka mig skriftligt och språkligt. Om jag fick kämpa med matematik, kemi och fysik behövde jag inte det i de språkliga ämnena. Däremot funderar jag gång efter annan huruvida mitt jobb, min profession är viktig? På riktigt? Ibland har jag nämligen känt att mitt yrke är mer yta än djup. Mer lite av ett hitta på än något konkret. Mer av en snygg kostym, en färgglad scarf, mingelmöten, hänga med i nästa digitala trend, antalet konverteringar, nästa version av Epi, än att faktiskt åstadkomma något. 
 
Men vem åstadkommer egentligen något på jobbet? Ja, en läkare förstås. En läkare räddar till exempel liv. Andra viktiga yrken torde kunna vara en sjuksköterska, en biståndsarbetare, en advokat, en diplomat, en obducent. Man gör liksom skillnad för någon, en förändring på djupet. Gör jag det i egenskap av webbredaktör? Ja, för företaget i sig kanske men för mänskligheten? Nja... eller?
 
Man kan väl säga att jag ibland har saknat någon form av tyngd åt mitt yrke, men nog måste det väl finnas ett berättigande? Jag bestämde mig för att undersöka saken lite djupare genom att gå till litteraturen. Inledningvis med boken Strategisk kommunikation av Jesper Falkheimer och Mats Heide. Och där, där fick jag plötsligt kött på benen.
  • "Kommunikatörer ska vara professionella, men det betyder inte att yrket i sig är en profession, snarare en så kallad semi-profession. Det finns olika definitioner av en profession, och kommunikatörer kan anses uppnå vissa av de kriterier som brukar nämnas: att det finns en kvalificerad högre utbildning, specifika arbetsuppgifter och en yrkeskod. Men yrkesrollerna internationellt och i Sverige ser trots detta ganska olika ut och den etiska kod som finns har inte den förankring eller det sanktionssystem kopplat till sig som exempelvis finns för läkare och advokater." 
Alltså har jag inte varit fel ute när jag tänkt att professionen saknar tyngd. Så oerhört nedslående! Att vara en såkallad semi-profession låter ju knappast särskilt upplyftande. Men jag läser vidare och ser vartefter att en annan bild av kommunikation börjar ta form. En som inte alls är särskilt bagatellartad. Inte det minsta faktiskt:
  • "Aristoteles Retoriken [...] kan anses vara den första vetenskapligt formulerade kommunikationsteorin, med fokus på konsten att övertyga eller övertala."
Redan på den tiden skulle man alltså kunna säga att kommunikationsteori fanns och det om något bör väl ge tyngd till en profession? Än mer intressant blir det med hjälp av nedanstående två citat:
  • "Kommunikation är ofta något som oftast tas för givet och inte problematiseras [...] men kommunikation är en förutsättning för mänskligt liv. Kommunikation utgör också en fundamental förutsättning inom exempelvis naturvetenskap, teknik och medicin". 

  • "Utan kommunikation skulle det mesta i ett modernt, organiserat samhälle fallera. Förutom att fungera som ett medel för att dela meddelanden mellan människor, skapa sammanhållning och kraftsamla krafter mot ett gemensamt mål, utgör kommunikationen ett medel som gör det möjligt att skapa en socialt konstruerad verklighet. Det är ju utifrån den förståelse vi har av en situation som vi sedan agerar och verkar". 
Eller som jag drar mig till minnes att grundaren av en kommunikationsbyrå här i Uppsala en gång sa, inför en marknads- och mediadag. 
  • "För mig är kommunikation livet [...] och det är världens starkaste verktyg. Det kan skapa krig men det kan också skapa fred. I den kontexten vi jobbar så är kommunikation ett fantastiskt verktyg och det handlar om att ha respekt och intresse och insikt i mottagaren och mottagrens villkor. Ska du uppnå kommunikation så beror det på din insikt och ditt ansvarstagande om mottagarens villkor."
Det är ju såhär jag alltid velat få det formulerat för mig. Svart på vitt; vikten av kommunikation. Jag tror att det emellanåt måste till en liten påminnelse, en fördjupning, en tillbakagång till litteraturens och studiernas värld för att påminna sig själv och få det formulerat för sig vad det faktiskt är man sysslar med om dagarna. Det glöms så lätt bort i vardagen och i det eventuella branschminglet iförd den piffiga scarfen lyssnades till föreläsningen om hur man får flest konverteringar. Jag behöver åtminstone det uppvaknandet eftersom det får mig att faktiskt inse att jag i slutändan uträttar något viktigt dagligdags. Och det gör också alla andra i sina professioner. Det gäller bara att se det och att värdesätta detsamma. 
 
Okej att just jag inte räddar liv på operationsbordet eller hjälper ett barn i hungersnöd men jag bidrar på mitt vis genom att istället kommunicera - vilket i sig enligt ovan skulle kunna sägas vara en förutsättning för mänskligt liv. Det är fint. Det är stort. Det är tillräckligt bra.