Pedagogerna är A och O

Jag fortsätter på temat förskola och tankar kring det. 
 
Som jag skrivit innan så slås jag emellanåt av det nästan lite absurda i att man faktiskt frivilligt lämnar sitt barn i någon annans vård under stora delar av vardagen. Inte för att jag inte tror att pedagogerna klarar av att ta hand om andras barn, utan mer utifrån aspekten att det känns smått onaturligt för mig som förälder. Själva handlingen. 
 
I och med erfarenheterna som det har gett i att ha sitt barn på förskola och se vad det innebär för mig som förälder och för barnet så har det blivit av största vikt för mig att få veta vilka det är som tar hand om mitt barn om dagarna. Det känns viktigt och kul att få lära känna A:s pedagoger i den mån det går och det känns viktigt att förstå hur förskolan arbetar med att säkerställa att pedagogerna har belastningsfri bakgrund. 
 
På A:s förskola har omsättningen av personal periodvis varit hög vilket skapat en osäkerhet hos mig i vem som är vem och vem som tar hand om A om dagarna. Då har det känts extra viktigt att känna till förskolans rutiner vid anställning. 
 
Därför har jag varit lite av en jobbig förälder och mailat förskolechefen och bett vederbörande redogöra för hur anställningsprocessen går till och vilka bakgrundskontroller som görs, något jag tycker är lika viktigt vare sig man är utbildad eller inte, man eller kvinna, tillsvidareanställd eller vikarie. Lite besvärlig har jag allt känt mig, det måste medges, men det är en fråga som är så otroligt viktig och där ett misstag aldrig får göras. Barnen är ju viktigast. 
 
I övrigt är jag så som jag tidigare skrivit både tacksam och imponerad över de pedagoger som så helhjärtat arbetar med alla dessa småttingar hela dagarna och lär dem så mycket. 
 
 
barn - barnsomsorg - bebis - förskola - förälder - föräldrar - mamma - pappa - småbarnsliv

När alla kläderna försvann

Vad mer om förskolan? Jag fortsätter mina reflektioner efter A:s första år som förskolebarn och vårt första år som förskoleföräldrar. Turen har nu kommit till det här med borttappade kläder. 
 
Jo, ibland har jag läst inlägg där man som förskolepedagog irriterar sig på föräldrar som lägger vikt på saker som man som pedagog inte tycker är av högsta prioritet, så som att bli sur över att barnens strumpor är borta.
 
Det kan jag förstå för det är väl i sammanhanget en världslig sak, men nog hade vi under det första året vår beskärda del av borttappade kläder. Jag vet inte hur många gånger i veckan som A kom hem med andra barns kläder på sig. Då gällde det inte bara strumpor utan allt från byxor till skor och tröjor.
 
Jag spenderade åtskillig tid om morgnarna på att försöka leta rätt på hans pinaler i såväl torkskåp, som lekrum, kvarglömt-lådan och i diverse andra lådor. Jag undrar i mitt stilla sinne fortfarande hur många strumpor, byxor och tröjor som faktiskt aldrig återfunnits - trots märkning i vartenda plagg. Ja, till och med strumporna sydde vi fast tygmärkningar i.
 
Att man som pedagog inte har tid att hålla rätt på alla barns strumpor är som sagt fullt förståeligt och som förälder behöver man inte rasa i frågan. Dock har det förstås varit tråkigt när både favoritstrumporna och byxorna spårlöst försvunnit. Man har ju som förälder ändå investerat i de plagg man tycker är fina till sittt barn, och det finns förstås en gräns rent ekonomiskt hur många par man kan köpa av allt som ett barn behöver. Men nu när A är äldre så händer det tack och lov alltmer sällan. 
 
 
barn - bebis - förskola - förälder - föräldrar - livet - mama - mamma - pappa

Ett år med förskolan

Nu när höstterminen startade har vår lille A gått ett helt år i förskolan. Tänk att han redan är inne på sitt andra år! Livet som förskoleförälder har varit nytt, omtumlande och speciellt. En del har varit så som jag förväntade mig och annat hade jag ingen aning om. 
 
Jag har många gånger skrivit att jag själv, ända sedan förskoletiden i äldre ålder (det som då hette dagis gick jag aldrig på eftersom min mamma var hemma), alltid har tyckt om skolan. Genomgående och ända upp till studenten. Därför har det varit viktigt för mig att A ska få samma känsla redan så tidigt som möjligt. För mig blir det också som att uppleva skolan på nytt fast förstås på ett annat sätt - utifrån föräldraperspektivet och jag älskar det! Jag tycker det är fantastiskt kul att få komma på utvecklingssamtal och föräldramöten och ställer mer än gärna upp på föräldraråd och diverse kvalitetsundersökningar etc. Något viktigare finns ju faktiskt inte. 
 
Det här allra första förskoleåret har för det första gett mig en liten inblick i hur det är att vara förskolepedagog och jag vill ge en eloge till alla som arbetar inom förskolan. Vilket jobb ni gör! Som förälder som inte är insatt är det lätt att tro att man som förskolebarn mestadels ägnar dagarna åt att leka - alltså leka rent generellt utan särskilt mål eller mening. Nytt för mig är det pedagogiska tänket och den röda tråden genom allt det barnen gör redan i så tidig ålder. Imponerande! 
 
Nytt har också varit hur jag som förälder reagerat på olika situationer. När A började var han dryga året gammal och i jämförelse med sina kamrater kändes han så liten. De andra barnen kunde både klättra, springa upp och ned för gårdens kullar och äta frukt i stora bitar med skal på. Inget av det där kunde A och det var med ett inte så litet mått med oro som jag undrade hur i allsin dar det skulle gå. Det gick bra kan tilläggas såhär i efterhand. 
 
Att lämna sitt barn för första gången i någon annas vård var också det förknippat med oro. Ja, inte bara det - panik, skuldkänslor, ångest, ledsamhet. För hur det än är så finns det ju egentligen ingenting naturligt i att lämna bort sitt barn. Att man sedan inte har något annat att välja på eftersom det är så samhället är uppbyggt, är en annan sak, men aldrig har jag funderat så mycket på just hur samhället fungerar i den aspekten som nu. Man har alltså skapat ett samhälle som går ut på att arbeta åtta timmar per dag, för att tjäna sitt uppehälle, för att kunna leva och bo - på bekostnad av att man lämnar bort sitt eget barn under en stor del av dagen. Och även om man får information av pedagogerna vad som gjorts under dagen så vet man ju som förälder ändå inte riktigt på djupet vad ens barn har haft för sig.
 
När jag hamnar i dessa tankebanor blir det emellanåt rätt svårt att acceptera situationen. Därtill så pratar man inom politiken att kvinnor också ska kunna jobba, göra karriär och få högre lön - precis som männen. Absolut, visst ska det vara så, men även det synsättet borgar ju för att man lämnar bort sitt barn. Jag menar, det måste ju ändå vara det mest naturliga av naturliga, den mest uråldriga instinkten, att vilja vara med sitt barn. Här pratar jag alltså inte om att man emellanåt som förälder vill ha lite egentid, kanske åka på någon egen aktivitet eller på en weekendresa eller liknande - utan jag pratar om det på ett större plan, grundinstinkten att vilja vara med och ta hand som sin egen avkomma så att säga. Det är ju något samhället bortser från. Tänk om man skulle tillmötesgå den punkten istället; att ge föräldrar förutsättningar att få vara med sina barn utan att för den sakens skull hamna i ekonomisk knipa. Men det är väl en regelrätt utopi för hur skulle Sverige kunna finansiera det. Oavsett är det intressant att tänka tanken... 
 
Det här inlägget blev lite av en generell summering av det första året på förskolan. Det blir dock lite av en följetång då kommande inlägg också kommer att handla om erfarenheter och tankar från förskolan, mer som små anekdoter... 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
barn - bebis - familj - förskola - förälder - föräldraskap - mamma - pappa