En årsförbrukning av chili

Trots att det är rasande vinter ute så spirar det ändå lite på fönsterbrädan i lägenheten. I februari petade jag ner några chilifrön i ett antal krukor och ganska omgående tittade de upp trots avsaknad av specialbelysning och trots elementvärme underifrån. Jag förstår ju att odlingstips finns till av en anledning men många gånger har det fungerat bra att odla ändå. 
 
För odling, det har det blivit mycket av för min del, ända sedan unga år. Det var alldeles fantastiskt att få växa upp i ett hus med tillhörande stor trädgård och en glasveranda där jag kunde experimentera med lite mer exotiska sorter. Där fick både vindruvsplantor och citronträd trängas med mimosa, avokado och melon. Det mesta bar förstås inte frukt men några meloner blev till tack vare konstpollinering med pensel. Jag läste flitigt i Sätt en kärna av Ralf Efraimsson. 
 
Loggbok förde jag över zucchinin vi odlade i landet. Jag bar in den ena zucchinin efter den andra, vägde dem på hushållsvågen och förde noggranna anteckningar över dess vikt och utseende. Detsamma gjorde jag också för de Halloween-pumpor jag emellanåt satte. 
 
Men det är svunna tider nu och nu får jag dras med odling på lägenhetsnivå. Det är kanske inte det lättaste eller mest praktiska men det går om man är beredd på att kånka och bära lite. Någon vinterperiod med svalare temperaturer får jag dock inte till. Det är lite svårmotiverat för övriga familjemedlemmar att vrida ner temperaturen till något som påminner om en Medehalvsvinter och trapphuset osar även det av värme så inte ens där passar det att övervintra växter. 
 
Så jag odlar på fönsterbrädorna bäst det går, planterar om ute på gården och släpar krukor och jordsäckar genom källargångarna och uppför två trappor. Allt för att få lite grönska och för att få känna på jord. Planen är att chiliplantorna så småningom ska växa till sig och få frodas på balkongen och att de ska hinna generera ett antal härligt röda frukter. Förra gången jag sådde chili blev skörden så pass riklig att det räckte för husbehov i ett helt år. Det är inte illa för en lägenhetsodlare! 
 
 
 
chili - frön - gröna fingrar - lägenhet - odling - palmer - plantor - trädgård - vardag - växter

Vad är ett riktigt jobb?

Vad är egentligen ett riktigt jobb? Ett riktigt bra jobb? Vilket slags jobb är meningsfullt och vilket slags jobb gör skillnad? Det kan jag fundera över allt som oftast.

Redan tidigt visste jag vad jag ville bli, men jag undrar just hur många som verkligen blir det som de ville bli i unga år? Jag blev det inte i alla fall. Veterinär var nämligen yrket som hägrade. Visserligen hade jag några avstickare i form av marinbiolog, zoolog och hoppryttare. Som marinbiolog tänkte jag mig forska på späckhuggare. Idag har jag lite svårt att se mig som det. Jag tänker att jag kanske inte gör mig bäst på ett fartyg på kyliga och djupa vatten eftersom jag inte gillar något av det, ja, om det nu är vad man sysslar med när man håller på med späckhuggare? Det här med hoppryttare vet jag heller inte riktigt hur jag tänkte. Jag hade varken häst, den sortens tillgångar eller modet att hoppa något högre än 70 centimeter. Det är ett faktum än idag.

Veterinär var alltså det jag satsade på. Drömmen tror jag krasades när jag fick mitt livs första IG på ett prov i teknologi på gymnasiet. Jag låste in mig på toaletten och grät för jag förstod redan då att man inte kan bli veterinär om man får IG i minsta lilla. Yrket kräver fullpott i allt. Men jag kämpade på och gick ut med ett slutbetyg på 18,14. Nära 20,0 men som sagt nära skjuter ingen hare så det fanns inte en chans att jag skulle komma in på veterinärutbildningen. Att läsa upp betygen ytterligare tackade jag nej till. Jag hade gjort allt jag kunnat tyckte jag.

Såhär i efterhand vet jag inte om jag här och nu hade velat jobba som veterinär även om jag gärna hade velat få en chans att prova på utbildningen. Än idag undrar jag därför hur livet hade sett ut om jag fått utbilda mig till det.

Naturvetenskap i all ära. Språk var ändå det som kunskapsmässigt var min grej. Därför valde jag att läsa vidare inom den humanistiska världen på universitetet. Jag läste spanska som huvudämne och efter att sedan ha lagt till svenska och nordiska språk, pedagogik och media och kommunikation hade jag min magisterexamen.

Sedan följde en kringelikrokig väg mot det jag arbetar som idag; marknadskoordinator och webbredaktör. Kort sagt, jag arbetar med kommunikation. Det ligger väl egentligen nära till hands eftersom jag under alla år funnit en lätthet i att uttrycka mig skriftligt och språkligt. Om jag fick kämpa med matematik, kemi och fysik behövde jag inte det i de språkliga ämnena. Däremot funderar jag gång efter annan huruvida mitt jobb, min profession är viktig? På riktigt? Ibland har jag nämligen känt att mitt yrke är mer yta än djup. Mer lite av ett hitta på än något konkret. Mer av en snygg kostym, en färgglad scarf, mingelmöten, hänga med i nästa digitala trend, antalet konverteringar, nästa version av Epi, än att faktiskt åstadkomma något. 
 
Men vem åstadkommer egentligen något på jobbet? Ja, en läkare förstås. En läkare räddar till exempel liv. Andra viktiga yrken torde kunna vara en sjuksköterska, en biståndsarbetare, en advokat, en diplomat, en obducent. Man gör liksom skillnad för någon, en förändring på djupet. Gör jag det i egenskap av webbredaktör? Ja, för företaget i sig kanske men för mänskligheten? Nja... eller?
 
Man kan väl säga att jag ibland har saknat någon form av tyngd åt mitt yrke, men nog måste det väl finnas ett berättigande? Jag bestämde mig för att undersöka saken lite djupare genom att gå till litteraturen. Inledningvis med boken Strategisk kommunikation av Jesper Falkheimer och Mats Heide. Och där, där fick jag plötsligt kött på benen.
  • "Kommunikatörer ska vara professionella, men det betyder inte att yrket i sig är en profession, snarare en så kallad semi-profession. Det finns olika definitioner av en profession, och kommunikatörer kan anses uppnå vissa av de kriterier som brukar nämnas: att det finns en kvalificerad högre utbildning, specifika arbetsuppgifter och en yrkeskod. Men yrkesrollerna internationellt och i Sverige ser trots detta ganska olika ut och den etiska kod som finns har inte den förankring eller det sanktionssystem kopplat till sig som exempelvis finns för läkare och advokater." 
Alltså har jag inte varit fel ute när jag tänkt att professionen saknar tyngd. Så oerhört nedslående! Att vara en såkallad semi-profession låter ju knappast särskilt upplyftande. Men jag läser vidare och ser vartefter att en annan bild av kommunikation börjar ta form. En som inte alls är särskilt bagatellartad. Inte det minsta faktiskt:
  • "Aristoteles Retoriken [...] kan anses vara den första vetenskapligt formulerade kommunikationsteorin, med fokus på konsten att övertyga eller övertala."
Redan på den tiden skulle man alltså kunna säga att kommunikationsteori fanns och det om något bör väl ge tyngd till en profession? Än mer intressant blir det med hjälp av nedanstående två citat:
  • "Kommunikation är ofta något som oftast tas för givet och inte problematiseras [...] men kommunikation är en förutsättning för mänskligt liv. Kommunikation utgör också en fundamental förutsättning inom exempelvis naturvetenskap, teknik och medicin". 

  • "Utan kommunikation skulle det mesta i ett modernt, organiserat samhälle fallera. Förutom att fungera som ett medel för att dela meddelanden mellan människor, skapa sammanhållning och kraftsamla krafter mot ett gemensamt mål, utgör kommunikationen ett medel som gör det möjligt att skapa en socialt konstruerad verklighet. Det är ju utifrån den förståelse vi har av en situation som vi sedan agerar och verkar". 
Eller som jag drar mig till minnes att grundaren av en kommunikationsbyrå här i Uppsala en gång sa, inför en marknads- och mediadag. 
  • "För mig är kommunikation livet [...] och det är världens starkaste verktyg. Det kan skapa krig men det kan också skapa fred. I den kontexten vi jobbar så är kommunikation ett fantastiskt verktyg och det handlar om att ha respekt och intresse och insikt i mottagaren och mottagrens villkor. Ska du uppnå kommunikation så beror det på din insikt och ditt ansvarstagande om mottagarens villkor."
Det är ju såhär jag alltid velat få det formulerat för mig. Svart på vitt; vikten av kommunikation. Jag tror att det emellanåt måste till en liten påminnelse, en fördjupning, en tillbakagång till litteraturens och studiernas värld för att påminna sig själv och få det formulerat för sig vad det faktiskt är man sysslar med om dagarna. Det glöms så lätt bort i vardagen och i det eventuella branschminglet iförd den piffiga scarfen lyssnades till föreläsningen om hur man får flest konverteringar. Jag behöver åtminstone det uppvaknandet eftersom det får mig att faktiskt inse att jag i slutändan uträttar något viktigt dagligdags. Och det gör också alla andra i sina professioner. Det gäller bara att se det och att värdesätta detsamma. 
 
Okej att just jag inte räddar liv på operationsbordet eller hjälper ett barn i hungersnöd men jag bidrar på mitt vis genom att istället kommunicera - vilket i sig enligt ovan skulle kunna sägas vara en förutsättning för mänskligt liv. Det är fint. Det är stort. Det är tillräckligt bra. 
 
 
 
 
 
 

Det som en gång var...

Så vi åker till Söderhamn över dagen. Min barndomsstad som jag skrivit så mycket om. Det nästan pirrar i kroppen eftersom det känns som att jag åker hem. Fast det är inte hemma längre. Jag bor inte där. Min familj bor inte där. Ändå åker jag ju hem på något lite mystiskt odefinierbart sätt. 
 
Ibland känns det som att det är det enda jag skriver om på den här högst oregelbundna bloggen; längtan hem, blommor, inredning, cykelturerna till och från jobbet och hur det nu är att vara förälder. Lite skralt kan tycka och ändå kommer här ytterligare ett inlägg om min tidigare hemstad.
 
Jag vet ju att staden inte är densamma som den jag växte upp i. De människor jag kände då bor inte kvar, somliga lever inte ens. Mitt hus är någon annans och grannarna på samma gata har så sakteliga sålt sina hus de också. Ändå hoppas jag på något vis att allt ska vara precis som förut när jag åker dit. Oftast blir jag besviken men eller annan gång blir jag överraskad. Som nu när vi senast åkte upp. 
 
Vi åkte för att hälsa på S. Vi sågs senast 2014. Då hade ingen av oss barn. Idag har jag ett och hon tre. Så kan det gå. Vi lärde känna varandra när vi var fem år gamla och har sedan dess följts åt i skolan med mer eller mindre intensivt umgänge. Vi pluggade båda i Uppsala men sen flyttade hon norrut och jag blev kvar och vi ses alltmer sällan. Så plötsligt fick jag denna i det närmaste briljanta idé att åka och hälsa på henne när hon i sin tur passade på att hälsa på sina föräldrar i Söderhamn. 
 
Så vi sätter oss i bilen och Söderhamn kommer närmare och närmare. Vi passerar Dalälven, Testeboån, Tönnebro, Ljusnan. Ja, och det gamla Viggenplanet som minner om Söderhamns storhetstid. Och sen är vägen så fruktansvärt bekant. "Sväng vänster där, kör rakt fram där och till höger där" och så plötsligt står S:s hus där. Gult och grannt så som det alltid har gjort. På samma gata. I samma kvarter. Så jag knackar på. Där står S:s mamma och jag kastas omedelbart över femton år tillbaka i tiden. Herregud! Det är verkligen så som det brukade vara. Där är A. och där är H. och där står julgranen på sin vanliga plats och där är tavlan som S. målade och där vid köksbordet satt vi och målade ljuslyktor av glasburkar. Ja, allt är bara så underbart, underbart välbekant och det är en fantastisk känsla som jag för evigt vill hållas fast vid. Det enda som är lite underligt är att S:s lillebror inte längre är tolv år och tre äpplen lång utan snarare jättelång och jättevuxen... 
 
Vi äter risgrynsgröt, barnen leker, vi tar pulkan och kälken och åker i backen på Strandvallen. Vi pratar minnen och ja, allt är som förut förutom att vi blivit mammor. Det å sin sida har förändrat allt men i grund och botten inte för vi är ju fortfarande desamma som vi var innan. 
 
Sammantaget får alla intryck mig att längta hem ännu mer. Hur skulle ett liv i Söderhamn idag te sig? Skulle det vara lätt att hitta vänner? Skulle det gå att vänja sig vid ett mindre myllrande folkliv, mindre utbud, färre restauranger? Skulle det gå att hitta jobb? Svaret på den sistnämnda frågan är ett givet nej och det som i slutändan gör att jag och säkert många andra faktiskt aldrig kommer att komma tillbaka, vilket är sorligt med tanke på naturen, havet och huspriserna i den positiva änden av spektrat. 
 
Jag tror att det är svårt att komma tillbaka. Någonstans tror jag fortfarande att det nog inte var så länge sedan som jag gick på Norrtullsskolan och Staffanskolan. Någonstans har jag inte riktigt fattat att den sistnämnda inte ens heter så längre utan Staffangymnasiet. Jag har likväl lite svårt att greppa att bokhandeln inte längre ligger högst upp på Furan, att JC inte längre finns, att H&M finns (!), att zoobutiken inte längre ligger där den låg, att Musikskolan flyttat sina lokaler, att Lindblomman just för tillfället inte är ett hotell, att man målat om min barndomskompis K:s hus i en annan färg, att Hemköp blivit Willys och att man inte kan gå in på Ica Alen från Hamngatan och framförallt att det inte ens ser likadant ut inne på självaste Ica! 
 
Och där är kärnan i allt jag just skrivit ovan. Min bild av vad som är stämmer inte och därför kan jag inte komma tillbaka. Det är bara vissa glimtar som är desamma, men dessa glimtar gör mig så, så glad. När jag ser att A. och H. är desamma. När jag ser att en av kassörskorna på Ica fortfarande är densamma efter alla år och när jag hör två farbröder på stan prata på den härligaste av Hälsingemål. För inte ens den, dialekten, har jag kvar inser jag. 
 
Jag har funderat ibland på hur det skulle ha varit om jag aldrig lämnat staden. Hur hade det känts då? Jag vet ju om de som både stannade kvar och de som åkte iväg men valde att komma tillbaka. Är de nöjda med sina val? Blev de så som de hade tänkt det? Vad tycker de om Söderhamn idag? Känns det som förut eller är det annorlunda? 
 
Det är inte lätt att få ihop alla tankar kring det här, för de är många som ni ser. Det handlar om rötter och vem man är. Och det smärtsamma i att inse att tiden har gått och att det som var då inte är nu. Jag är tacksam för de gånger jag kan åka "hem" och få fylla lungorna med lite luft från det som en gång var mitt. Därefter bär det av hem till Uppsala och den stad som kommit att bli min. Framtiden får utvisa hur Hälsingland ska gestalta sig i mig. Det är ändå nära Uppsala och en sommarstuga drömmer jag ju om, varför inte en hemma? 
 
 
 
 
Söderhamn - Uppsala - barn - barndom - förälder - hemma - livet - mamma - minnen - personligt - vardag - vänner