rebeckasvardag

För en tid sedan bestämde jag mig för att börja på yoga. Bra för stresshantering, bra mot stelhet, bra för sinnesfrid. Ja, bra för allting helt enkelt!

Om yoga visste jag inte mycket och därför kändes det mig helt främmande att på första lektionen försöka mig på att göra något så konstigt som att ujjayiandas, samt att halvt sektliknande sjunga något slags inlednings- och avslutningsmantra varav inledningen ser ut som nedan:

Jag fick förskjuta tankar i stil med "Hur ska jag kunna ta det här seriöst!" när instruktören bad oss utföra solhälsning A och B, gå ner i uppåtgående respektive nedåtgående hunden, ställa oss upp i krigarposition, fixera rotlåset, dra upp pubesbenet och expandera ryggen i alla riktningar. Hur gör man det liksom?

Efter första passet lackade svetten och jag insåg att det här med flexibilitet och vighet som en banan inte riktigt gällde mig, eftersom jag fick kämpa nog så mycket bara för att nå ner till marken med händerna samtidigt som man har raka ben. Att hunden skulle vara någon slags viloposition kändes mig fullkomligt övermäktigt. Att utföra X antal armhävningar i solhälsning A och B fick mig också att dessvärre inse att det här med armstyrka tydligen aldrig varit något jag hittills i livet varit i behov av.

Men det var då.

Idag glider (nåja) jag in i yogasalen med en förhoppning om att för varje gång lyckas nå, bända och böja lite mer än förra gången. Jag sjunger mantrat mer eller mindre utantill, jag ujjayiandas för fullt och bryr mig inte nämnvärt om det faktum att allas ujjayiandningar får rummet att låta som något slags samlingsrum för surrande aggregat. Jag tycker inte längre att ställningarna har konstiga namn, jag sätter händerna bakom ryggen i backprayer, jag kämpar på med armhävningsmomentet (visserligen fortfarande genom att sätta i knäna, men ändå), jag kan sitta med raka ben och greppa tag om mina tår och att stå i hunden känns faktiskt riktigt vilsamt.

MEN.

Lång väg återstår. Återstår innan vadå? Ja, innan bananböjligheten möjligen infinner sig.

"Femårsplan! Ni behöver ha en femårsplan", säger yogainstruktören på sitt svala, flytande sätt samtidigt som hon på något magiskt vis flyter fram över rummet, slår sig ner och obehindrat sätter sig i lotusställning. Så som jag tänker mig att alla yogainstruktörer talar, går och är.

"Vissa ställningar kan ta fem år eller mer innan ni lär er dem! Ha tålamod. Stressa inte."

Lättare sagt än gjort, så förra gången utbrast jag lätt frustrerat:

"Men alltså, jag är inte i närheten av att kunna sitta i halvlotus ens. Bara att sitta i skräddarställning gör ont! Det gör ont i benen, det gör ont i höfterna, det gör ont i lederna!"

Och hon svarade på sitt sedvanliga lugna sätt:

"Men, du måste öppna upp dina höfter. Det kommer, ta det bara lugnt!"

Så, jag tar det lugnt, vilket inte är så lätt när man är van vid att uppnå snabba resultat och dessutom inte alls vet hur man öppnar upp sina höfter.

Under tiden byggs det på med allt svårare rörelser och nu senast var det dags att ta tag i skulderstående, plogen och fisken. Det gjorde jag, vilket resulterade i yrsel, ett par ömma nack- och ryggkotor samt en värkande höger höft och slutligen en panikartad fråga:

"Kan man bryta nacken?!?!?!?" varpå resten av gruppen skrattade.

Hmpf! Bara för att jag inte är vig som en banan!