Sushi för en nybörjare

Ett litet minne från 15 april 2009.


Idag inträffade det! Jag provade sushi för första gången i mitt liv!


Tanken har funnits länge, men modet och rätt läge har aldrig infunnit sig liksom. Jag menar, rå fisk. Har ju läst att man kan få mask. Och jag är ju lite småfeg....tills idag. Min bror var den som kom med det fantastiska förslaget.

 

Jag beställer in sju bitar - tre med lax, tre med tonfiskröra och en med avocado.

 

In kommer en tallrik i form av en hel träbåt. Snyggt upplagt, sådär prydligt japanskt.

 

Lite strimlade morötter, en urkarvad gurkblomma med wasabi, en hög med syltad ingefära, en citronskiva och lite sallad pryder tallriken.

 

Jag börjar lite lätt med att pilla i mig det mest "normala", det vill säga salladen.


"Haha det där är havstång", säger min bror roat.

 

Hjälp, sånt äter ju uttrar!

 

Jag trilskas med ätpinnarna. Det går inte bra. Sushibitarna åker runt på båten likt hela havet stormar. Till slut får jag tag på en bit och ska precis till att doppa den i sojaskålen:


*FLOPP! Sushibiten plaskar rätt ner i skålen och sojan stänker. Min bror skrattar hejdlöst.

 

Jag kämpar vidare. *FLUNK! Där åker sushin ner i knät. Sojan sprider sig över jeansen. Min brors skratt vet inga gränser.

 

Några sushibitar har en nästan självlysande grön kant. Jag får reda på att det tydligen är flygfiskrom. FLYGFISKROM! Vem kom på den idén? Kan man vara allergisk mot det? Jag chansar. Det smakar inte så mycket.

 

De där svarta "bandet"... uhm... algerna (kan man vara allergisk mot det?)... som håller ihop sushibiten är segt. Jag rullar ihop det till ett litet nystan och petar det till aktern av min sushibåt.


Wasabin ja... grönt klegg. Jag som är lite dålig på spicy stuff överhuvudtaget, doppar min ätpinne i klegget. Ytterst, ytterst lite klegg fastnar.


*BOOM! Ohhh det bränner på tungan. Aj, men jösses! Kan man vara allergisk mot det här? Giftigt grönt liksom.


"Ta lite ingefära, det neutraliserar" säger brorsan som svalt all wasabi.

 

Ingefäran (kan man vara allergisk mot det?!) landar på tungan. Det smakar som något slags blomgödsel luktar. Det smakar jord och trädgård.


Till slut är båten tom. Jag har fått i mig en hel sushimåltid. Fantastiskt! Spännande och relativt gott måste jag säga. Och ganska nyttigt sen, vad jag förstår. Magen känns inte heller sådär utspänd som den kan göra efter en pizza.




När slemmet tränger på

Äldre män tycks ha en förmåga att producera mycket slem, i både tid och otid. Uppenbart är att det verkar jobbigt/svårt/otänkbart att gå in på toaletten för att avlägsna detta slem, exempelvis genom att snyta sig.


Nej, den äldre mannen väljer att offentligt, exempelvis vid matbordet eller promenerandes på stan, dra in slemmet i näsan igen med ett obeskrivbart ljud, ett slags gurgel, ja ni har säkert hört det förut?! Alternativt väljer han att efter gurglet spotta ut eländet mitt på trottoaren. Det är komplett vansinne!

 

Det måste vara ett manligt fenomen för jag tror aldrig jag har hört kvinnor göra detta.

 

I vilket fall som helst är det snuskigt, sluskigt, otäckt och ouppfostrat för att bara nämna några adjektiv.

 

 

Skriv ett brev!

På poststämpeln står det Perth. De tre frimärkena på kuvertet visar bilder på australiensiska djur. Brevet skickades den andra november. Dryga veckan senare ligger det och väntar i min brevlåda. Tänk att det färdats i säkert förvar ända från varma, exotiska, soliga Wanneroo till blåsiga, kylslagna Uppsala!


Inget mail eller sms i världen kan någonsin väga upp mot spänningen i att få ett handskrivet brev från ett annat land. Att personen som författat brevet plitat ner orden för hand, dekorerat brevet med klistermärken och stoppat det i ett färgglatt kuvert slår e-posten med hästlängder.


Jag tillhör en förmodligen sinande skara av människor som alltså fortfarande ägnar mig åt brevskrivning. Reaktionerna lyder: “Men gud vad jobbigt att skriva för hand!”, “Men hur hinner du?”, “Det är ju så mycket enklare att skriva ett mail!”, “Öh, orka!” Men hobby som hobby. När andra ägnar en timme på onsdagskvällen till att snoka i folks privatliv på Facebook, skriver jag ett brev. Svårare än så är det inte.

 

Jag började skriva brev redan vid sju års ålder, till morfar. Oformliga, sneda bokstäver skrivna på turkost papper med Lilla Sjöjungfrun på. Jag skrev om vardagliga saker så som att jag tappat en tand eller att jag sett en söt taxvalp på gågatan. Åren gick och brevvännerna blev fler, införskaffade med hjälp av skolan, bekantas bekanta och brevvänsföretag. Idag har jag vänner i Australien, Indonesien, Spanien, Frankrike, Schweiz, Danmark, USA, Uruguay, ja... listan kan göras lång.


För fjorton årsedan började jag skriva till M. från Tyskland. Fyra år senare träffades vi för första gången. Vi sågs på ett sommarläger. Vi var blyga. Ordväxlingen var en blandning av engelska och tvivelaktig tyska, stundtals till och med obefintlig. Men vi fortsatte att vara brevvänner.

 

Åren gick och vi växte upp. Breven blev längre och längre och innehållet hade nu sträckt sig långt bortom tappade tänder och söta hundvalpar. Relationer, skola, framtidsdrömmar, musik, filmer, seder och traditioner, ja, ämnena vi nu skrev om var outtömliga.

 

Tio år efterförsta träffen sågs vi igen. Vi kände omedelbart igen varandra och det blev ett kärt återseende. M. denna gång med ring på fingret, maken M i släptåg och ett par stickade strumpor i näven i present till mig. Vi lovade varandra dyrt och heligt att inte låta det gå ytterligare tio år till nästa träff.

 

Det roliga är att personligheten bakom brevvännen så tydligt skiner igenom breven, så när man väl träffas är det som att återse en gammal god vän. Man vet vem man kommer att möta. I Paris träffade jag O. och hon var precis så som jag alltid föreställt mig; glad och jordnära. Väl sittandes inne på Chartier, ett klassiskt parisiskt brasserie, samtalade vi livligt som vilka två väninnor som helst. Och redan innan E. från Melbourne kom mig gående till mötes i Gamla Stan i Stockholm visste jag att hon skulle vara en sprudlande, livlig och oerhört lättpratad tjej.

 

Så trots bristen på fina brevpapper i bokhandlarna, ständigt höjda porton och trista förklistrade frimärken har jag alltså ingen intention att sluta skriva. Förhoppningsvis infinner sig också åter chansen att träffa M., O. och E. igen samt också de andra som jag hittills inte hunnit träffa.