rebeckasvardag

Förra året fick jag för första gången i livet vara med och se kycklingar kläckas. Vilken upplevelse det var! Långsamt och ytterst mödosamt pickade sig kycklingen ut. Och till slut låg där en hel hög med utmattade och blöta små nya liv. Efter ett par timmar hade de blivit sådär underbart fluffiga och duniga och självklart alldeles oemotståndliga att låta bli att lyfta upp. Några var klassiskt gula, andra svarta och andra lite mer spräckliga.

Som jag tidigare skrivit fick jag döpa en och sedan dess kallar jag henne för ”min”. Det var ett år sedan och här nedan kan ni se hur stor Alba har blivit nu när hon fyllt ett år. Ägg har hon precis börjat lägga!

Hennes storebror har, som ni också ser, vuxit ordentligt. Stor och riktigt imponerade om än alldeles för brutal mot hönorna i sitt sätt att visa kärlek.

Även detta år kläcktes några kycklingar. Den förstfödda ser ni nedan. Lite klen och mager men alldeles förfärligt söt. Döpt till Sombrero. Ja, lite internationellt spanska namn klingar fint i Dalalandsbygden!