rebeckasvardag

Så var den slut. Semestern. Denna efterlängtade period. Detta efterlängtade substantiv. Ett substantiv så laddat med betydelse, så som julafton, midsommarafton, Valborg, födelsedag eller någon annan tradition som infaller endast en gång om år. Det är just därför semestern är så viktig. Ett helt år laddar jag inför den. Planerar, drömmer mig bort, tänker att i år ska jag inte göra så som förra året, eller i år ska jag göra just precis som alla andra somrar. Just i år ska den i alla fall bli alldeles, alldeles perfekt!

 

Men hur mycket tid mina tankar än läggs till planerandet av dessa fyra, fem eller sex gyllene veckor, så är det stundtals svårt att få till semestern exakt så. Planer byts, förändras och ersätts. Solen ersätts av regn. Utlandsresan ersätts av svenskt klimat. Ligga-i-soffan-och-bara-läsa-aktiviteten byts ut mot ogräsrensning och renovering av badrum. Och mer än något annat, planen att bara ta dagen som den kommer, bara tänka på nuet, göra semestern till den allra bästa någonsin och inte hetsa upp sig över att den egentligen är alldeles, alldeles för kort, den spricker nästan omedelbart eftersom jag ändå inte kan låta bli att hetsa över att för varje dag som går så närmar sig semestern oundvikligen sitt slut.

 

För tredje året i rad har jag under semestern befunnit mig på, vad som verkar ha varit Sveriges regnigaste platser, vilket genast har omkullkastat alla planer på en eventuell solbränna. Varje år har jag tänkt att vädret inte spelar så stor roll. Då finns ju plats för sällskapsspel och läsning, ja, solens strålar är ju ändå skadliga. Men att tänka så brukar bara fungera i så där en minut eller två, därefter spanar jag konstant på himlen, förbannar väderkartan och gör upp storslagna planer på att för evigt flytta till någon avlägset belägen öken nära ekvatorn. 

 

Jag älskar den svårfunna känslan av att vara så ledig att jag knappt vet vilken veckodag det är, än mindre vilket datum det är. Den känslan infann sig inte riktigt i år eftersom sommaren visade sig bli ordentligt fullbokad. Likt globetrotters (eller heter det Swedetrotters om det bara gäller inom Sverige?) for vi runt som skottspolar i ett asymmetriskt mönster mellan Uppsala, Dalarna, Hälsingland och Stockholm. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag har haft stenkoll på dagar, datum och till och med klockslag.

 

Sen är det ju också alla saker jag liksom måste hinna göra, bara för att de hör sommaren till:

 

Bada
Plocka blåbär
Plocka hjortron
Plocka vinbär
Uppleva tidig sommarmorgon
Uppleva sen sommarkväll
Göra sylt
Baka kakor
Läsa chiclitböcker
Sola
Spela kubb
Spela krocket
Sitta på Plock
Njuta av balkongen
Bara vara
Renovera något
Besöka loppisar
Gå på auktion

 

Som ni ser är det alltså ganska mycket som ska tryckas in. Annars har det ju inte varit riktig sommar, eller hur? Jag menar, nog måste man väl bada? Det är min filosofi. Är det juli ska det badas, om det så är minusgrader, dimma, rusk eller regn. Denna lätt desperata lust till bad, infann sig i år mitt i den gråmulnaste av dagar i juli. Lätt överentusiastiskt tvingade jag min sambo och våra vänner som var på besök, att traska ner till tjärn för ett dopp. Någon hade tagit på sig mössa, någon annan såg ut att behöva vantar. Men jag (med frenesi) och sambon (motvilligt) badade. Så det så!

 

Ja, att slappna av är inte lätt, eller vad säger ni? I torsdags började jag äntligen göra det. Jag fann mig själv sittandes på balkongen läsandes en härlig chiclit och helt enkelt inte orka göra något annat än just det. Planerna att gå ner på stan och därefter åka till soptippen bara driftade bort till ett ”äh, det hinner vi väl sen”. Hur lång tid det tog för denna känsla att infinna sig? Nästan fem veckor. Nästan hela semestern…

 

Slutet på semestern kommer så alltid, oundvikligen. En vild förtvivlan bryter ut inombords. Herregud, vad snabbt det gick. Och ingen sol blev det. Hann jag verkligen inte göra sylt? Hann jag nu uppleva tillräckligt många ljumma sommarnätter för att ha boostat mig själv för att klara av alla kommande mörka vintermånader?

 

Den allra, allra sista söndagskvällen är nästan känslomässigt obeskrivbar. Ett helt år är kvar. Igen. Ett helt år tills nästa semester…

 

Åh, nästa semester! Då ska jag absolut inte göra som i år, jag ska ta dagen som den kommer, jag ska leva i nuet, jag ska inte planera in någonting, jag ska …