Mat med utsikt

För första gången besökte jag och min sambo restaurangen Eriks Gondolen i Stockholm. Att äta ute just i Stockholm händer inte alltför ofta, så därför hade jag sett fram emot besöket  väldigt mycket.

 

Efter att snabbt ha färdats uppåt elva våningar, i vad som kan ha varit Sveriges smalaste hiss, kom vi fram till en mer eller mindre fullproppad restaurang. Vi fick dock själva välja vilken sida av Stockholm vi ville ha utsikt över och valde utan närmare betänketid utsikten över Östersjön.

 

Till förrätt valde jag gravad gös med créme ninondressing, friterad schalottenlök och kryddkrasse. De olika smakerna gifte sig väl med varandra, för att låna ett slitet och ganska så fånigt uttryck från matbranschen. Dock var gösen något seg och gång efter annan fick jag nästan ta i för kung och fosterland för att kunna skära till mindre bitar. Ett litet minus där, ja eller egentligen ett ganska stort. Min sambo valde hummersoppa och verkade nöjd med detta.

 

Till huvudrätt kunde jag inte motstå att välja stekt renstek med glaserad palsternacka , picklad röd steklök, svartpepparsky och potatispuré med Västerbottensost. Om förrätten hade serverats på ett mycket elegant och sofistikerat sätt så serverades huvudrätten i rejält tilltagna portioner, ja, nästan lite som dagens husman på den lokala kvarterskrogen, storleksmässigt alltså, för smaken var det garanterat inte något fel på. Huvudrätten var mycket god. Oavsett uppläggning så är det ju egentligen precis så här som jag vill ha min mat; rött kött med någon form av potatis. Köttet var perfekt stekt och såsen sådär härligt mustig, ja, så som jag önskar att jag själv kunde få till en sås, men aldrig någonsin lyckas med.

 

Choklad var jag sugen på till efterrätt och därför valde jag mörk chokladterrin med havtornssorbet och rostad vit choklad. Detta trots inslaget av sorbet. Jag är ju inte så överförtjust i just sorbet. Den vita chokladen vet jag inte riktigt var den hade tagit vägen, men en konstfull guldsprejad chokladrulle prydde tallriken som pricken över i:et. Gällande efterrätten hade för övrigt det sofistikerade upplägget kommit tillbaka. Finsmakare sägs ska föredra mörk choklad framför ljus. Det gör inte jag. Har dock heller aldrig utgett mig för att vara en finsmakare och därför tyckte jag att terrinen hade en något för dov och tung smak.

 

Sammanfattningsvis var både min sambo och jag väldigt nöjda. Vi hade trott att maten skulle vara något mer sofistikerad, men ibland innebär sofistikerat två gräslöksstrån i kors och det blir man ju å andra sidan inte särskilt mätt av heller. För mätta blev vi, å det grövsta. Ja, så mätta att hissen ner kändes om möjligt ännu lite trängre!

Diss!

En kväll på Flustret är som en kväll på en annan planet. En stor del av folket som hänger där tycks nämligen komma från just en annan planet.

 

Senast jag var där var det tillsammans med M. och M. Syftet var att dansa. Enbart. Men att få göra det ifred tycktes emellanåt vara ett omöjligt uppdrag, då vi blev flitigt uppvaktade av flertalet män. Detta särskilde inte oss på något särskilt sätt. Nej, dessa män uppvaktade samtliga damer på golvet oavsett ålder, storlek, färg, form och tillstånd – såväl civilt som alkoholtillstånd.

 

Sättet dessa män försökte närma sig oss på visade sig vara likartat och totalt utan framgång. Såhär går det till:

 

Redan på håll spanar mannen in sitt objekt, varpå han långsamt, i takt till musiken, börjar hasa sig fram mot sin utvalda tjej. På närmare avstånd söker han ögonkontakt och ler storstilat. Om det inte fungerar närmar han sig i stället bakifrån, antagligen utifrån devisen ”om jag inte syns så har jag bättre chans att komma nära tjejen”. Ser man som tjej inte upp där, kan man inom loppet av några minuter ha en vilt främmande man som gnider sig, alternativt juckar, mot ens rygg.

 

Man skulle kunna tro att om en tjej väljer att inte besvara vare sig leenden eller ögonkontakt, utan konstant tittar bort, ja, helt enkelt totalignorerar killen, så skulle han fatta vinken och dra sig därifrån. Men nej då, han fortsätter lika oförtrutet som förut.

 

Så säg mig vad som funkar? Ska man spänna ögonen i personen, stega fram och välartikulerat säga NEJ med stora bokstäver? Hjälper det?

 

Jag läste för övrigt en krönika häromdagen som en amerikansk utbytesstudent hade skrivit och som handlade om hur han ser på oss svenskar. Det som verkar störa honom mest, förutom ett allmänt hat mot potatis (!), är att det inte fungerar att dejta, uppvakta eller ge komplimanger till tjejer i Sverige. Han hade en gång försökt att gå fram till ett par tjejer hux flux på trottoaren och bränt av en komplimang. Tjejerna hade i sin tur skrattat lite och därefter totalignorerat honom. Han undrade varför? Ja, de var väl helt enkelt inte intresserade.

 

Är man intresserad så ler man tillbaka och behåller ögonkontakten. Förefaller tjejen inte göra det, ja då gör killen bäst i att dansa vidare. Visst, killar hävdar gång efter annan att tjejer är mästare på att läsa mellan raderna, tala i gåtor och att nej egentligen menar ja. Ni vet om killen säger ”Är det okej att vi skippar alla hjärtans dag?” och tjejen svarar ”ja” men i själva verket menar ”nej”.  Men i dansgolvsfallet finns ingen dold agenda.

 

Det må låta snobbigt, arrogant och otrevligt, men en totaldiss är en diss. Och hör sen!

Skrattar bäst som skrattar sist...

Ja, träningsvärken sitter i. Hur kan man ha så här ont i kroppen egentligen? Den beryktade badmintonmatchen gick alltså av stapeln i måndags. Som vi hade övat, min spelpartner och jag! Allt för att kunna ta fem ynka poäng mot jobbets tennisproffs, eftersom det i sin tur skulle innebära att en annan manlig kollega med övertro till tennisproffsets badmintonförmåga, skulle vara tvungen att gå hem till Västerås, det vill säga en nätt liten promenad på cirka åtta mil.

 

Vår motspelare hade inför måndagen psykat oss i flera veckors tid och jag ska inte sticka under stol med att jag var nervös. Hjärtat låg typ i halsgropen när det var dags för mig att serva.

 

Vi hade alla klätt upp oss inför matchen. Motspelaren i svart t-shirt med den något provokativa texten ”Fuck you” på. Jag och min kollega var istället en orgie i rosa. Ur mina garderobsgömmor hade jag dragit fram en chockrosa kjol, modell mini. Tänk att jag en gång i tiden liksom tyckte att den var i lagom längd! Till detta hade jag på mig min Toby Keith a’ la modell fotbollströja. Min kollega, av det mer händiga slaget, hade dessutom sytt matchande benvärmare och pannband i illrosa. Pricken över i:et var förstås en lika rosa ögonskugga! Att spela i en alldeles för kort kjol visade sig dock senare inte vara det lättaste då den ständigt strävade uppåt. Men vad gör man inte för showen!

 

Några badmintonproffs är vi som sagt inte, min kollega och jag, men det faktum att vi hade övat gav resultat. När vi i det första setet närmade oss våra ack så viktiga fem poäng, blev till vår förtjusning, kollegan från Västerås allt färgfattigare och vår motståndare alltmer stressad och förbannad. Första setet slutade 7-15 och vi var överlyckliga trots att vi inte hade vunnit hela setet! Men vi hade nått vårt mål och förvånande nog utan egentliga svårigheter. Inför andra setet slappnade vi så av och resultat blev fantastiska 9-15. Även där mer än fem poäng!

 

Så nu ser vi alltså fram emot att vår kollega framåt vårkanten ska svinga pilgrimskäppen över axeln och knata ända till Västerås. Det bästa av allt är att han får sällskap. I ett svagt ögonblick lovade nämligen vår motspelare att också han skulle gå till Västerås ifall vi tog fem poäng mot honom. Se där!

 

Så vad har vi lärt oss av detta? Underskatta inte tjejer. Underskatta inte den som inte rör sig som en bollspelare. Och viktigast av allt, ha inte en övertro till den som hörs mest, syns mest och som allra mest utger sig för att vara bäst!

2