Mat med utsikt
För första gången besökte jag och min sambo restaurangen Eriks Gondolen i Stockholm. Att äta ute just i Stockholm händer inte alltför ofta, så därför hade jag sett fram emot besöket väldigt mycket.
Efter att snabbt ha färdats uppåt elva våningar, i vad som kan ha varit Sveriges smalaste hiss, kom vi fram till en mer eller mindre fullproppad restaurang. Vi fick dock själva välja vilken sida av Stockholm vi ville ha utsikt över och valde utan närmare betänketid utsikten över Östersjön.
Till förrätt valde jag gravad gös med créme ninondressing, friterad schalottenlök och kryddkrasse. De olika smakerna gifte sig väl med varandra, för att låna ett slitet och ganska så fånigt uttryck från matbranschen. Dock var gösen något seg och gång efter annan fick jag nästan ta i för kung och fosterland för att kunna skära till mindre bitar. Ett litet minus där, ja eller egentligen ett ganska stort. Min sambo valde hummersoppa och verkade nöjd med detta.
Till huvudrätt kunde jag inte motstå att välja stekt renstek med glaserad palsternacka , picklad röd steklök, svartpepparsky och potatispuré med Västerbottensost. Om förrätten hade serverats på ett mycket elegant och sofistikerat sätt så serverades huvudrätten i rejält tilltagna portioner, ja, nästan lite som dagens husman på den lokala kvarterskrogen, storleksmässigt alltså, för smaken var det garanterat inte något fel på. Huvudrätten var mycket god. Oavsett uppläggning så är det ju egentligen precis så här som jag vill ha min mat; rött kött med någon form av potatis. Köttet var perfekt stekt och såsen sådär härligt mustig, ja, så som jag önskar att jag själv kunde få till en sås, men aldrig någonsin lyckas med.
Choklad var jag sugen på till efterrätt och därför valde jag mörk chokladterrin med havtornssorbet och rostad vit choklad. Detta trots inslaget av sorbet. Jag är ju inte så överförtjust i just sorbet. Den vita chokladen vet jag inte riktigt var den hade tagit vägen, men en konstfull guldsprejad chokladrulle prydde tallriken som pricken över i:et. Gällande efterrätten hade för övrigt det sofistikerade upplägget kommit tillbaka. Finsmakare sägs ska föredra mörk choklad framför ljus. Det gör inte jag. Har dock heller aldrig utgett mig för att vara en finsmakare och därför tyckte jag att terrinen hade en något för dov och tung smak.
Sammanfattningsvis var både min sambo och jag väldigt nöjda. Vi hade trott att maten skulle vara något mer sofistikerad, men ibland innebär sofistikerat två gräslöksstrån i kors och det blir man ju å andra sidan inte särskilt mätt av heller. För mätta blev vi, å det grövsta. Ja, så mätta att hissen ner kändes om möjligt ännu lite trängre!