Förmågan att inte komma försent...
Jag och min sambo saknar förmågan att komma försent. Det går bara inte. I början av vår relation skulle vi en gång ses vid tågstationen för att ta ett tåg som gick tio över och kom därför överens om att ses tjugo minuter innan. Således skulle vi ha gott om tid att fixa biljetter och hinna med eventuella spårändringar eller liknande. Som om att det skulle ta tjugo minuter?! Märkligt nog så kom både jag och min sambo, oberoende av varandra, tjugo minuter innan de tjugo minuter vi hade bestämt och därför fick vi alltså vackert stå och vänta på vårt tåg i sammanlagt fyrtio minuter.
Där har ni oss i ett nötskal.
Men att vara tidspessimist borde ju rimligen vara bättre än att vara tidsoptimist eller? Säkerligen utifrån aspekten att man alltid kommer i tid till viktiga möten, till jobbet, till bröllop, till konserter om man vill ha bra platser, till busshållplatser etc, vilket i sin tur borde tyda på att man är ansvarsfull och pålitlig.
Men ärligt talat så är det egentligen rent ut sagt förödande. SOM vi får vänta! SOM vi får frysa! Och ... som vi får förbanna halva vår umgängeskrets eftersom denna för det mesta råkar tillhöra just tidsoptimisterna.
Ja, SOM man får vänta på dessa. Vi förstår inte hur de gör? HUR kan man komma försent till precis allting? HUR kan man komma hastandes typ sju sekunder innan bussen stannar vid busshållplatsen och inte se stressad ut? Hur kan man INTE komma 12.45 om det är den tidpunkten man bestämt? Hur kan man i godan ro komma släntrandes 12.55 istället och inte ha en aning om att man är tio minuter försenad? Hur kan man lyckas behålla jobbet? Hur många gånger har jag inte gnisslat tänder av försenade kompisar? Det har ibland gått så långt att jag funderat på att säga att vi ses klockan halv två fastän jag egentligen menar tio i två. Kanske då att tidsmatchningen skulle bli perfekt? För kontentan är verkligen den att jag ALLTID får vänta. Vi får ALLTID vänta.
Igår skulle jag och sambon åka till Enköping. Med buss. Det var minus sju grader. Därför hade vi bestämt oss för att inte komma för tidigt till busshållplatsen, utan precis sådär lagom innan, så som alla andra lyckas göra. Vi skulle således gå ut ur lägenheten tjugo i (och inte EN minut tidigare) eftersom bussen skulle komma fem i, dessutom en expressbuss som skulle undvika den vämjeliga extraturen genom Örsundsbro. Vid halv blev vi båda rastlösa och sa "Nu är det dags!". Vi rafsade på oss kläder, kollade spisen (i alla fall jag) och kutade nerför trapporna. Väl ute kollade jag på klockan. "Men den är ju bara fem över halv?! Vi fick ju inte gå förrän tjugo i! Och bussen går ju inte förrän fem i? Vi kommer att få stå och vänta i alla fall!", utbrast jag förvånat.
Det var då som min sambo sa. "Fast bussen går fem i från stationen så den kommer till vår hållplats först efter ytterligare fem minuter!".
"Jaha! Varför sa du inte det tidigare! Då får vi gå jäkligt långsamt då, för jag vägrar vänta en kvart på bussjäveln och frysa ihjäl!", surade jag och bestämde mig för att såsa fram i snigelfart, trots kylan. Min sambo såg lätt stressad ut och ökade på stegen.
När vi så var femtio meter från busshållplatsen kom en annan buss farandes. Min sambo började springa och skrek "Vi kan ta den här istället! Då slipper vi stå och frysa!".
"Men det är ju ingen expressbuss! Jag viiiilll iiiinte åka in i Örsundsbro!", gastade jag med eftertryck medan jag försökte springa ifatt honom.
Och så blev det. Vi var på plats gott och väl en kvart innan den tänkta bussen avgick och hann alltså istället med en tidigare, icke expressbuss. Någonstans inom mig hade jag förstått att det skulle bli precis såhär. För det är så det alltid blivit och alltid kommer att bli.
Kan ni då tänka er hur mycket i förtid vi brukar vara på Arlanda när vi ska flyga? Förresten, det tänker jag låta vara osagt...