Filmen som kostade för mycket

Att Margaret Thatcher skulle kosta oss så mycket pengar hade vi väl aldrig kunnat ana. Vi hyrde nämligen Järnladyn häromdagen och det skulle ta några turer innan den åter kunde lämnas tillbaka i automaten för hyrfilm på den lokala Icabutiken i Uppsala.

 

Filmen var bra, inget snack om saken. Dagen efter vi sett den skulle vi åka tvärs över Lidingö för att tillbringa ett par intensiva dagar i Stockholm. Jag hade noga lagt fram filmen på byrån i hallen så att jag absolut inte skulle glömma den. När vi satte oss i bilen på morgonen lade jag filmen i väskan och så åkte vi.

 

Halvvägs genom Lidingö brast jag plötsligt ut:

 

"Men det var ju Bridget Jones pappa, eller hur?!" som svar på funderingen varför mannen som spelade Margaret Thatchers man, verkade så bekant.

 

"Ingen aning", svarade sambon för att i nästa mening säga "Var är filmen förresten?!"

 

Jag kastade en blick i väskan och däri låg hon, Meryl Streep i skepnad av Thatcher och stirrade stint på mig.

 

Vi muttrade lite över denna glömska och undrade hur stor straffavgiften skulle vara, eftersom vi omöjligt kunde lämna tillbaka filmen förrän tidigast två dygn senare. Turligt nog visade sig avgiften inte vara mer än själva dygnshyran för filmen och vi pustade lättade ut.

 

Två dygn senare styrde vi åter kosan mot Uppsala. Väskor och påsar var instuvade i bilen. På vägen hem diskuterade vi ivrigt vad vi skulle laga för mat och såg båda fram emot att göra egen yakiniku. Vi behövde ju ändå svänga förbi Ica för att lämna tillbaka filmen.

 

Väl framme i Uppsala och efter att ha betalat parkeringsavgiften utanför Ica, öppnade jag bakluckan och kände en lätt ilning av obehag i magen. Påsen med filmen verkade inte existera?

 

"Men var är påsen!?", gastade jag.

 

Noga rotade vi runt bland alla prylar men hur mycket vi än ville att den skulle vara där, så var den spårlöst borta. Plötsligt slog det mig att jag måste ha lämnat den på stolen i köket, i lägenheten på Lidingö tillsammans med mina sportkläder och de nyinköpta friluftsbyxorna som jag var i stort behov av att använda de kommande veckorna.

 

"Men va fan..." suckade sambon.

 

Vi stod rådvilla ett tag och glodde uppgivna på varandra.

 

"Egentligen borde vi behålla den där jäkla filmen, för maxstraffavgiften de tar ut är 250 kronor och det är vad det kostar att åka tillbaka och hämta filmen", sa sambon.

 

Jag övervägde detta faktum men kunde inte bortse från att jag skulle känna mig jättekriminell om vi gjorde så. Dessutom så var det ju det här med friluftsbyxorna och träningskläderna.

 

Vi såg till slut ingen annan utväg än att åka tillbaka. I rusningstrafik. Till Lidingö. 250 kronor i bensin. I en bil utan fungerande AC.

 

Två timmar senare var vi tillbaka, svettiga och hungriga. Kvickt som attan pressade vi in filmen i byttan och såg Thatchers stirrande blick, för förhoppningsvis sista gången.

 

Ett snabbt överslag visade till slut att filmen totalt kostade oss 335 kronor, vilket gör att den lätt kvalar in som den dyraste film jag åtminstone sett.

 

Kan för övrigt också krydda historien med att när vi väl kom hem för andra gången upptäckte sambon att han glömt sin kavaj på Lidingö. Det fick med andra ord bli ytterligare en extra tur dagen efter. Tur att semesterersättningen går åt till någonting i alla fall. 

Hönsvakt

Det blir lite sparsamt med inlägg under semestern. Det beror mestadels på att jag är ute och far hela tiden och sällan har tillgång till en uppkoppling modell snabb. Men det är väl just under semestern som man borde ta tillfället i akt att vila från allt som vardagen annars kräver?

 

Några dagar har spenderats på landet. Jag fick den stora äran att vara hönsvakt under veckan. Ett uppdrag jag kände mig väldigt glad och stolt över. Nu bestod uppdraget i och för sig bara av att leka dörrvakt då jag skulle släppa ut hönsen på förmiddagen och stänga in dom på kvällen. Men för en hönsnybörjare som jag var det säkerligen tillräckligt.

 

Att få bli utsläppta på förmiddagen verkade vara hönsens dagliga höjdpunkt. Jag hann knappt ens glänta på dörren innan typ femtio ivriga höns och tuppar kastade sig mot dörren för att hals över huvud springa ut till det gröna gräset utanför. Några höns tog riktiga svanhopp ner på marken från rampen som leder ut ur hönshuset. Andra, i sin iver att komma ut, snubblade i vattenskålen.

 

Väl ute var det några som var så lyckliga över sin frihet att de modigt nog bestämde sig för att följa med mig tillbaka till stugan. En mörkt röd madame tyckte till och med att var en bra idé att försöka gå in i stugan, men då fick svärföräldrarna fnatt och schasade till min besvikelse iväg henne. Jag hade tyckt det varit mycket spännande att ha en höna spatserandes inomhus! Som plåster på såren fick hon både bulgur, vattenmelon och hamburgerbröd.

 

Sista natten kikade jag som vanligt runt på gården för att se att alla höns gått in. Vissa av dom visade sig vara ena riktiga nattugglor och ville knappt ens gå in fastän klockan slagit tjugotvå. Till slut var alla dörrar stängda och jag hoppades att både rävar och grävlingar skulle hålla sig därifrån.

 

Sista morgonen tog jag mitt bröd i näven för att gå och släppa ut dom igen. Precis när jag skulle till att öppna dörren såg jag i ögonvrån hur något svart och litet kom springandes mot mig. Den allra minsta och sötaste av alla hönsen kom förtvivlat springandes från sin gömma under bilen. Det dåliga samvetet sköljde över mig då jag insåg att stackaren fått vara ute hela natten alldeles själv, men hon var ju verkligen inte där vid stängningsdags. Om en höna någonsin kan uttrycka känslor så var detta sinnebilden för en ledsen och bedrövad höna. Hon pep lite försiktigt och kunde knappt bärga sig innan hon fick springa in i den trygga hönsgården. Medan alla andra lyckliga vällde ut för dagens gräspickande, sprang alltså den lilla glänsande svarta hönan in och stannade där. Hon hade förmodligen fått nog av att vara ute. Kanske hade hon lärt sig en liten läxa dock. Att man inte ska vara ute och nattsudda på det där viset!