Två eller tre

En Subway-macka är gott så där då och då. Betydligt godare än en hamburgare även om den på intet vis klår en Sibyllakorv.

 

Det lustiga med Subway-mackor är att man inte får särskilt mycket av ingredienserna. Faktum är att man får två eller tre av allting. Två gurkskivor, tre tomatskivor, tre oliver, tre inlagda gurkor, tre jalapeños och två skopor tonfiskröra. Möjligen att lök- och paprikastrimlorna blir några fler.

 

Undrar vem som kom på den regeln? Och undrar just hur en introduktion för nyanställda går till:


”Så, kom nu ihåg att ni absolut inte får överskrida det heliga talet tre! Det ska vara tre av allt. Helst två, men absolut inte mer!”


”Ja, chefen! Men om det råkar bli fyra inlagda gurkskivor då?”


”Ja, då måste du omedelbums lägga tillbaka den fjärde!”

 

Säkert ekonomiskt, genomtänkt och välordnat. Men lite väl stelt, snålt och tråkigt för min smak.

 

 

Sommar i mars?

Nu är det högsommar. Tror vissa …

 

Tänk, det är samma visa varje år. Det är bara mars månad och temperaturen ligger väl kring max en femton grader i skuggan. Ändå går folk runt på stan iklädd kortkortaste sommarklänningen, tunnaste linnet, och finaste sommarsandaletterna.

 

Så varmt är det inte. Okej, jag förstår att det i dessa individer bor en desperat längtan efter sommar och sol, men sommarklänningen hör inte hemma på gatorna i mars. Om man redan i mars har krängt på sig julikläderna, vad ska man då ha på sig i juli när temperaturen kanske stiger upp emot trettio grader? Ska man springa runt naken då?

 

Skulle det vara samma temperatur som det är nu i mars, låt säga på självaste midsommarafton, ja då skulle ingen springa runt med bara armar i en flortunn sommarklänning. Nej, då skulle en liten kofta, en varmare tröja eller rent av ett par byxor åka på.

 

Själv har jag såhär i mars på min höjd tagit av mig mössan, bytt ut tumvantarna mot fingervantar och vinterkängorna mot lite lättare vårskor. Vinterjackorna har dock ännu inte bytts ut i förmån till vare sig trenchcoat eller skinnjacka. Det finns tid för det ännu och för allt vad jag vet så kan kylan komma tillbaka. Ja, till och med snön. Än är det inte juni, juli, augusti så ta och häng in sommarklänningen nu va…

På skidtur

Det är inte särskilt ofta som jag åker längdskidor. När jag tänker efter så är det väl närmare tretton år sedan sist. Då handlade det om friluftsdagar med skolan, några turer med pappa på Hällmyra och ett antal rundor runt kvarteret hemma.

 

Därför var det med en slags skräckblandad förtjusning som jag spände på mig ett par längdskidor förra helgen i Dalarna. Känslan av att knäppa fast ett par skidor i pjäxor får mig genast att tänka på diverse fotledsbrott och stukningar eftersom fötterna spretar åt alla omöjliga håll vid eventuella omkullåkningar.

 

På den tiden då det begav sig vill jag minnas att jag ogillade uppförsbackar som vid dålig väderlek eller vallning kunde resultera i att det blev bakhalt och därför gillade nedförsbackar desto mer. Så icke denna gång då jag drabbades av skidfrossa redan vid start inför den inledande nedförsbacken.

 

Jag såg min sambo och diverse småbarn och ungdomar vant susa nerför den, i alla andras ögon, minimala backen och staka sig vidare runt skogsbrynet. Kvar stod jag som fastfrusen och kände mig rädd, frustrerad och feg. Rädd för vad vet jag inte riktigt. Kanske för att ramla, kanske för att slå mig, kanske för att bryta någon kroppsdel. Jag stod säkert gott och väl i fem minuter där på krönet och förhandlade med mig själv. Min sambo vände tillbaka och såg lika delar förvånad som lätt frustrerad ut. Efter några minuters övertalning bestämde jag mig till slut att det endera fick bära eller brista. I mina tankar föreställde jag mig själv susa mjukt nerför backen med lätt böjda knän, så som riktiga skidentusiaster gör. Jag sköt ifrån med stavarna och for iväg. De lätt böjda knäna glömde jag naturligtvis bort och det var en ganska så stel, rakbent och obalanserad Rebecka som for nerför backen, men icke desto mindre klarade jag det!

 

Att åka nerför den lilla backen blev så startskottet för ett nytt och fräscht självförtroende som gjorde att jag till slut började uppskatta nerförsbackarna så som jag gjort i mina yngre dagar och efter tre kilometer kände jag mig som en genomsvettig men glad skidentusiast.

 

Kanske blev självförtroendet lite för stort eftersom jag därefter bestämde mig för att haka på min sambo på sexkilometersspåret. De första två kilometrarna gick fint, därefter insåg  jag, när säkert den femtionde skidåkaren i glättig och spänstig stil passerat mig, att jag inte längre ägnade mig åt skidåkning utan snarare stakning, hasning eller släpning. Att det var fyra kilometer kvar kändes plötsligt som en oöverstiglig prestation. Det gick upp för mig att det inte är något annat än ett riktigt mysterium hur alla vanliga Svenssons kan lyckas ta sig igenom Vasaloppets ofantliga nio mil. Fullkomligt sjöblöt av svett fortsatte jag att staka mig fram och skam den som ger sig för slutligen hade vi kommit spåret runt.

 

Någon kranskulla väntade förstås inte vid målgången, bara insikten att den första lilla nerförsbacken där jag tidigare fått sådan skidfrossa, var så liten att jag var tvungen att skratta högt.

 

Kanske behöver jag inte vänta tretton år till innan jag vågar mig ut i längdspåret igen?