På skidtur

Det är inte särskilt ofta som jag åker längdskidor. När jag tänker efter så är det väl närmare tretton år sedan sist. Då handlade det om friluftsdagar med skolan, några turer med pappa på Hällmyra och ett antal rundor runt kvarteret hemma.

 

Därför var det med en slags skräckblandad förtjusning som jag spände på mig ett par längdskidor förra helgen i Dalarna. Känslan av att knäppa fast ett par skidor i pjäxor får mig genast att tänka på diverse fotledsbrott och stukningar eftersom fötterna spretar åt alla omöjliga håll vid eventuella omkullåkningar.

 

På den tiden då det begav sig vill jag minnas att jag ogillade uppförsbackar som vid dålig väderlek eller vallning kunde resultera i att det blev bakhalt och därför gillade nedförsbackar desto mer. Så icke denna gång då jag drabbades av skidfrossa redan vid start inför den inledande nedförsbacken.

 

Jag såg min sambo och diverse småbarn och ungdomar vant susa nerför den, i alla andras ögon, minimala backen och staka sig vidare runt skogsbrynet. Kvar stod jag som fastfrusen och kände mig rädd, frustrerad och feg. Rädd för vad vet jag inte riktigt. Kanske för att ramla, kanske för att slå mig, kanske för att bryta någon kroppsdel. Jag stod säkert gott och väl i fem minuter där på krönet och förhandlade med mig själv. Min sambo vände tillbaka och såg lika delar förvånad som lätt frustrerad ut. Efter några minuters övertalning bestämde jag mig till slut att det endera fick bära eller brista. I mina tankar föreställde jag mig själv susa mjukt nerför backen med lätt böjda knän, så som riktiga skidentusiaster gör. Jag sköt ifrån med stavarna och for iväg. De lätt böjda knäna glömde jag naturligtvis bort och det var en ganska så stel, rakbent och obalanserad Rebecka som for nerför backen, men icke desto mindre klarade jag det!

 

Att åka nerför den lilla backen blev så startskottet för ett nytt och fräscht självförtroende som gjorde att jag till slut började uppskatta nerförsbackarna så som jag gjort i mina yngre dagar och efter tre kilometer kände jag mig som en genomsvettig men glad skidentusiast.

 

Kanske blev självförtroendet lite för stort eftersom jag därefter bestämde mig för att haka på min sambo på sexkilometersspåret. De första två kilometrarna gick fint, därefter insåg  jag, när säkert den femtionde skidåkaren i glättig och spänstig stil passerat mig, att jag inte längre ägnade mig åt skidåkning utan snarare stakning, hasning eller släpning. Att det var fyra kilometer kvar kändes plötsligt som en oöverstiglig prestation. Det gick upp för mig att det inte är något annat än ett riktigt mysterium hur alla vanliga Svenssons kan lyckas ta sig igenom Vasaloppets ofantliga nio mil. Fullkomligt sjöblöt av svett fortsatte jag att staka mig fram och skam den som ger sig för slutligen hade vi kommit spåret runt.

 

Någon kranskulla väntade förstås inte vid målgången, bara insikten att den första lilla nerförsbacken där jag tidigare fått sådan skidfrossa, var så liten att jag var tvungen att skratta högt.

 

Kanske behöver jag inte vänta tretton år till innan jag vågar mig ut i längdspåret igen?