Skvättande i Guds anda


Det är inte bara många födelsedagsfester just nu. Det är dop också. Jag gillar dop såtillvida att man får köpa roliga babysaker och förstås slå in dom i färgglatt papper med förslagsvis en massa söta djur på. 

 

 

Dopet som företeelse är jag däremot mer tveksam till. Mina kyrkliga kunskaper sträcker sig dessvärre inte så långt. Jag kan inte ens hela Fader vår. Jag tillhör skaran som inte konfirmerade mig, trots att jag förstod att man förmodligen skulle ha fått en present eller två för besväret. 

 

 

När det ska till att sjungas psalmer i kyrkan blir jag lätt besvärad, mimar lite halvhjärtat med och tystnar till slut helt när jag inser vad det är texterna egentligen handlar om. 

 

 

De flesta dop jag varit på hittills har varit lätt semireligiösa. Men ett av dopen i somras visade sig vara, åtminstone i mina ögon, betydligt mer religiöst. Prästen hade fått för sig att anamma en ortodox sed. Varför vet jag egentligen inte, eftersom paret som döpte sitt barn inte är värst ortodoxa vad jag vet. Seden bestod i att hon uppmuntrade alla barn i kyrkan till att komma fram och doppa händerna i dopfunten för att därefter skvätta vigvatten på alla gäster. Då skulle man typ bli påmind om sitt eget dop och hålla det vid liv eller nåt i den stilen. 

 

 

Att låta en präst skvätta lite vatten är väl en sak. Men att säga det till ett gäng barn! Barn tar ordet skvätta på största allvar vill jag lova. Detta resulterade i att jag kvickt som attan krånglade av mig min kavaj, tryckte ner kameran i väskan och tog beteckning. Det var väl avvägda gester för när jag tog en titt bakåt i raderna fick jag syn på min pappa som helt enkelt såg ut att ha tagit sig ett litet förmiddagsbad. Herregud (!), för att använda ett högst passande uttryck! 

 

 

Jag tittade på min sambo som väl inte såg särskilt imponerad ut. 

 

 

"Vi kanske skulle ta och gå ur kyrkan ändå", mumlade jag i hans riktning. 

"Mhmmm (!)"

"Fast då kanske man måste bli begravd på andra sidan kyrkomuren?.."

"Va?!" 

 

 

Om den frågan tvista de lärde. Men nej, jag har svårt att tro på det mesta som sägs under religiösa ceremonier, vare sig det är dop, bröllop eller något annat kyrkligt. 

 

 

Vad jag däremot tror starkt på är att de två barnen som döptes i sommar kommer att ha långvarig glädje av både den söta barnservisen och de färgglada trädjuren! 

 
 
 
 
 

Matchande presenter

Så många det är som fyller år så här i september och oktober! Men glad för det är jag, för då får jag ju slå in presenter. Presentinslagsintresset verkar bara bli större och större för min del. Allt fler snören, band, olikfärgade silkespapper och tejpsorter smyger sig ner i min presentinslagningslåda. Att bara göra paketet enfärgat räcker liksom inte längre till, nej de flesta paket blir tvåfärgade i matchande färger.

 

Jag har tydligen också utvecklat ett intresse för duschkrämer och har blivit helt såld på serien I love... Den är ju bara helt underbar! Det märkliga är att jag ännu inte köpt någon till mig själv, men väl till mina vänner. Lyckligtvis har de verkat glada för denna plötsliga pådyvling av duschkräm.

 

Näst på tur står ytterligare en 30-årsfest. De är många nuförtiden. Eftersom inbjudningskortet gick i lila, borde rimligen personen ifråga gilla den färgskalan och därför får hennes paket gå i vitt och lila med en liten svart twist. 

 

 

 

 

Kungen och drottningen av mojito

 

I förstapriset ingick också en cocktailkurs. Mina drinkblandarkunskaper sträcker sig oftast inte längre än att jag pytsar upp midori i ett glas och öser på med mjölk. Långt från Tom Cruises vilda barövningar i filmen Cocktail alltså.

 

Eftersom resan i sig hade en rätt så lyxig aura kring sig hade vi naturligtvis föreställt oss att även drinkkursen skulle gå i lyxens tecken. Jag föreställde mig att vi skulle få stå bakom disken på någon tjusig bar medan en propert klädd bartender vid namn Pablo, Juan, Jorge eller något annat spanskklingande, lärde oss blanda eleganta paraplydrinkar.

 

Därför blev vi något snopna när vår brittiske chaufför släppte av oss utanför Café Rembrandt som visade sig vara inget annat än en holländsk sportbar/café modell mindre luxuös. Drömmen om den välklädde Juan sprack brutalt när Dennis visade sig i dörröppningen, en brunbränd man med slitna combat-byxor och välanvända flipflops. En holländare som väl åkte till Barcelona för säkert en tjugo år sedan, festade och aldrig liksom kom hem igen. Han ledde oss ned för en vinglig och sjaskig trappa till ett källarutrymme, så långt från stilig bar som man bara kunde komma. Vi skrattade och tittade på varandra. Allt kändes så overkligt: ”Hej Rebecka, var är du?” Jo, jag är i en källarlokal någonstans i Barcelona och ska precis till att blanda en mojito tillsammans med Dennis!”.

 

Dennis visade i rask takt hur man blandade en mojito. Att vi sedan i lugn och ro skulle ha fått öva på hur det gick till kunde vi glömma, eftersom ”the battle of the mojito” därefter tog sin början. Vi fick alltså stå mittemot varandra på varsin sida av drinkbordet för att utmana varandra i leken vem som snabbast kunde blanda en mojito och vilken drink som sedan smakade bäst, naturligtvis med Dennis som enväldig domare. Trots att det bara var en lek blev jag brutalt stressad och kom knappt ihåg i vilken ordning jag skulle göra vad. Jag minns knappt heller hur jag gjorde utan minns bara fragment av råsocker, rom, alldeles för många limeklyftor och att jag skakade drinken som besatt i shakern. Min sambo hann naturligtvis först, men Dennis kunde inte bestämma vilken av drinkarna som smakade bäst så vi fick helt enkelt dela på vinsten. Vilken lycka…

 

Därefter följde en shot-uppvisning som Dennis säkerligen övat på många gånger. Och eftersom han smakade friskt på sin shot-pyramid blev han säkert också alltmer varm i kläderna och bestämde sig för att köra sitt förmodade partytrick nummer ett, Sex on the beach-leken. Hade vi varit ett gäng artonåringar på första föräldrafria resan utanför Sverige eller ett möhippegäng, hade vi kanske uppskattat leken som komma skulle. Men nu … nja.

 

Dennis plockade upp den danska kvinnan i sällskapet. Han placerade henne bakom sig med armarna runt honom. Därefter satte han helt sonika drinkshakern innanför byxlinningen och bad kvinnan att skaka den åt honom. Hon ryckte uppgivet på axlarna och muttrade något på danska, men gjorde ändå som han sa. Därefter placerade han ett sugrör i shakern, som alltjämt fanns kvar innanför byxlinningen, bad henne gå ner på knä och så att säga ta sig ett smakprov. Vid det här laget hade han gjort den danska kvinnan rejält irriterad och hennes man satt på bänken skruvandes lite lätt på sig. Vi andra var glada över att ha sluppit delta i just denna lek. Dennis däremot verkade mäkta nöjd och avslutade sin kurs med att bjuda oss på en mimosadrink, det vill säga champagne med persikojuice.

 

Efter kursen stod vi en stund utanför caféet för att samla våra intryck. Konstatera kunde vi, både på norska, danska och svenska, att drinkkursen nog blev resans lågvattenmärke.

 

Men blanda en mojito på mindre än en minut, DET kan jag i alla fall!