Tiden som rusade iväg...
Men vad hände? Med tiden alltså...
Semestern jag hade känns plötsligt väldigt långt borta. Det känns som att jag skulle behöva en ny semester, och det bara en månad in i jobbet!
Det känns som att hösten börjar närma sig. Somligas favoritårstid. Somliga säger att det är nu det börjar bli vackert. Det är nu solen skiner men luften är krispig och kall. Förvisso. Men själv kan jag inte tänka mig det hela som särskilt positivt. Som den inbitna sommarmänniska jag är, är det med sorg i hjärtat jag ser löven falla, temperaturen sjunka, blommorna vissna och bikinin läggas i förvar i klädlådan. Jag tror jag skulle kunna ha sommar året runt!
När det är hektiskt på jobbet får sådana saker som att skriva blogginlägg temporärt stryka på foten. Skrivklådan finns alltid där och jag går runt med en massa små potentiella inlägg i huvudet. Tankar och ord som jag vill plita ner. Men under de senaste veckorna har jag varit tacksam bara jag hunnit med sådana väsentliga saker som att äta lunch, besöka toaletten och kanske emellanåt växla ett icke jobbrelaterat ord med någon av mina kollegor.
Klockan har knappt ens slagit sju när jag har klivit genom dörren till jobbet på morgonen. Jobbet har sedan fortsatt även någon timme här och där på kvällen och på helgen. Förmodligen blir det så även denna helg.
Nå, så småningom lugnar det nog ner sig och då får jag så sakteliga påbörja invänjningen mot hösten. Kanske kan en ny jacka, ett par bruna höga stövlar eller varför inte en ny väska, pigga upp?