Prunkande prakt

 
Det är typ bara jag och en äldre dam, som bör vara nittio plus snart, som verkar blomsterintresserade i bostadsrättsföreningen. Jag kallar henne för pelargondamen eftersom hon verkar ha en fablesse för just pelargoner. 
 
 
Kanske kommer jag om många år också gå under det smeknamnet, eftersom även jag mestadels har pelargoner på balkongen. Men ni vet ju redan varför, det är den växt som utan tvekan tål den gassande solen allra bäst. 
 
 
Och vilka pelargoner jag haft i år! De är så prunkande och vilt ceriserosa att det nästan sticker i ögonen. Är inte det fantastiskt! 
 
 
Eftersom ni alldeles säkert brinner för att läsa om just min balkong, kan jag också passa på att berätta att även övriga växter verkar stortrivas i år. Jag vet inte vad det beror på, men växterna är varken brunbrända av den stekande solen eller fulla av tvestjärtar som de varit alla andra år. 
 
 
Million bells-plantan har exploderat av rosa små blommor. Alla kantlobelior har överlevt utom en som verkar ha varit en rätt klen individ. Fram för kantlobelior förresten, så otroligt mycket mer behändiga än hängvarianten. 
 
 
Potatisen växer lagom på höjden. Den stävar liksom långsamt uppåt och är mer knubbig och tät än tidigare år. Förut har de nämligen skjutit i höjden som något slags explosivt träd vilket inte alls sett särskilt vackert ut. 
 
 
Den tidigare lusangripna rosen har tagit sig och blommar om med den mest ljuvliga champagnefärgade rosen. 
 
 
Till och med sockerärtorna har virat sig upp runt blompinnarna och börjar nu producera ärtskidor för fullt. Min sambo har aldrig ätit en hemmaodlad ärtskida säger han. Vänta bara! De kommer att vara så långt ifrån de långt-bort-i-stan-importerade ärtorna som finns att tillgå på mataffären. 
 
 
Nu i sommar har jag smugit upp mitt rosa parasoll till skydd för växterna och insyn och suttit och myst på balkongen med en bok, ett glas saft och en och annan kaka. När jag senast hivade upp mitt parasoll passade min andra granne på att ropa hej tvärs över balkongen. Jag hade fullt sjå med mitt stretande parasoll och mest för att säga något hasplade jag ur mig "Ja, det är mycket rosa på min balkong!". "Ja, den ser ut att tillhöra en riktig prinsessa!" utropade hon då. Jag vet inte hur jag ska tolka det riktigt, men jag väljer att tolka det positivt eftersom rosa väl inte kan ha någon annan effekt, eller?
 
 
 
 
 

Kära sommar

 
Så var semestern slut. Redan. Den började ju nyss. Rastlös var ordet som bäs beskrev mig igårkväll. Jag kunde liksom inte bara sitta still och invänta måndagens jobbdag. Därför promenerade jag, lagade mat, pysslade i lägenheten och promenerade mer. 
 
 
Sommaren har varit bra. En av de bästa på länge. Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att skriva att jag är nöjd. Det är stort. Nöjd är ett ord med tyngd i när det gäller mig eftersom jag oftast vill mer och mer. Jag har alltid skyhöga krav inför varje sommar på hur den ska bli. Det kan vara lite dumt, eftersom den inte alltid lyckas leva upp till alla mina krav. Men se, det gjorde den i år. 
 
 
En bidragande faktor har förstås varit vädret. Vilket väder! Förra året försvann semestern i ett grått och tungt regn. Där vi var, där var också regnet. Byn i Dalarna verkade vara den plats i Sverige som sög åt sig mest regn av alla. 
 
 
Men eftersom en bil har införskaffats i år har vi helt enkelt kunna åka dit solen har varit. Vilket nöje! 
 
 
Jag har hunnit med allt som jag föresatte mig och ville hinna med. New York var förstås den stora höjdpunkten. Det var målet och när det var avklarat var tanken att vi skulle göra lite vad som föll oss in, vilket i år visade sig bli bärplockning (blåbär, hjortron, vinbär, krusbär, hallon), bad i tjärnen, bad i havet, en tur till Stockholm, en tur till Vaxholm, båttur, skogspromenader, solning, läsning, ett lagom antal visiter till vänner, ett lagom antal besök från vänner, lite Uppsala, jogging, älgsafari på landet, Sundborn etc. 
 
 
Ja vad vore väl livet utan en sommar. Den bästa av årstider. Jag är sommarmänniska från topp till tå och förhoppningsvis har jag nu kunnat insupa tillräckligt mycket värme och sol för att kunna stå mig genom den modesta och uttråkande hösten, den fördömda vintern och det slaskiga mars. 
 
 
Kära sommar vad bra du varit! 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ett rent läsnöje

 
Jag och min sambo besökte Sundborn i veckan. Detta är faktiskt tredje sommaren som vi gör något som kan klassas som kulturellt. Det är lite roligt faktiskt. När jag var liten fick jag följa med på allehanda visningar av slott, herresäten och muséer. Men då var jag inte så intresserad av innehållet. Fanns det hundar i närheten och vidsträckta gårdsplaner att springa runt på var det intressantare. 
 
 
Efter att ha gått en guidad visning av Carl Larssons hem köpte vi hans självbiografi Jag som kommit ut i en ny och något förenklad utgåva. Den släpptes dock allra första gången tolv år efter att han dog, vilket var 1931. Jag började genast läsa och med ens öppnades en återfunnen läsglädje för mig. 
 
 
Under ett antal år har mitt skönlitterära läsande inte sträckt sig längre än till chic lit i olika former. Ja, förutom alla de faktaböcker jag mer än gärna plöjer. Jag har inte haft lust till att läsa annat än om ytliga intriger med ett lyckligt slut. Det har räckt så. Någon sa till mig att han trodde att jag var en sådan som läste klassiker och "viktiga" böcker. Förut kanske. Men jag har varit mätt på alla böcker som innehåller svårigheter, misär, elände, människor som mår dåligt etc, vilket också de flesta "riktiga" böcker tycks göra. Om världen hela tiden är så full av elände och mörker, ja då sätter jag hellre skygglapparna på ett tag och läser om någon fiktiv huvudperson som struttar shoppinggatorna fram på stiletter. 
 
 
Men så hände något när jag öppnade Carl Larssons självbiografi. Framför mig dansar ett levande språk. Underbara svenska ord som tillsammans bildar härliga strömmar av meningar. Ord som för längesedan försvunnit ut det svenska språket. Ord och uttryck som oomkullrunkelig, "så kom den kungliga preses", agréer och skrälldus. Jag känner hur min hjärna får arbeta för att hänga med och förstå de stundtals komplicerade meningarna, dessutom med inslag av både tyska, franska och latin. Det är en fröjdefull lek med språket. Det är en ren njutning att läsa och jag får ta del av en värld som inte längre finns. En svunnen tid som aldrig kommer igen. 
 
 
Carl berättar om sitt liv. Från sina svåra barndomsår till de lyckliga slutåren på Sundborn. Plötsligt får allt ett sammanhang. Han skildrar miljöer och platser som jag för bara några dagar sen har besökt och just därför kan känna igen när jag läser om dem. 
 
 
Det är fascinerande att tänka sig att just där jag stod, där satt Carl och författade sin bok, för snart hundra år sedan. Där gick hans fru omkring och påtade med sina pelargoner på den egenhändigt designade och glatt gröna pelargontrappan. Där ute i trädgården vid vattnet, sprang alla hans barn omkring och ägnade sig åt meningsfulla sysselsättningar så som att bada, fiska kräftor och ha maskerad. Han skriver på ett sätt som gör att jag också vill vara där. Jag vill också se hur den tiden var. Hur Sundborn var innan alla turistströmningar kom till byn. Han skriver att himlen var blå och att solen också sken. Precis som nu! Han skriver "Det har nyss kommit ett härligt regn och i morgon är det midsommarafton". 
 
 
Jag känner mig rikare efter att ha avslutat boken. En kulturskatt rikare. Jag vill lära mig mer om den tidens storheter, författare och konstnärer. Idag som trettioåring har jag dessutom vett att uppskatta det på ett annat sätt.
 
 
Icke desto mindre har jag behövt min chic lit-period. Jag har behövt läsa dessa enkla böcker utan vidare språkligt djup. Men att som författare utnyttja språket till fullo och sätta ett djup i ordval och meningsuppbyggnad är helt klart något jag saknat att insupa. Nästa bok att läsa är visserligen en av Marian Keyes. Men efter det tror jag att jag ska sätta tänderna i något lite mer klassiskt. Vad tror ni? Röda rummet?...