Livet i hönsgården

 
I hönshuset går livet sin gilla gång. Nu är det inte så att jag på något vis äger höns. Men grannarna till sommarstugan gör det och där brukar jag hänga så fort jag får lite ledig tid över. Jag tar med mig de överblivna rester jag hittar i kylskåpet, allt från gröna ärtor till bröd, pasta och ost. Det verkar som att hönsen blir allt kräsnare för varje dag som går. Häromdagen dög inte ens de finaste gröna ärtor! Men fullkornspasta däremot, det togs emot med ett glatt och högljutt kackel. 
 
 
"Min" lilla Esmeralda har vuxit. Det är ännu lite svårt att se vilken färgteckning hon kommer att få men det ser ut att bli en rödbrungrå höna. Om det nu är en höna, det får vi verkligen hoppas. 
 
 
På gården finns fyra tuppar. Alla magnifika som riktiga påsktuppar! Lennart är den sällskapliga. Han är stor och röd men saknar ännu ordentliga stjärtfjädrar. Lennart tycker att det är spännande att titta på när jag fotograferar hans vänner. När jag sitter på huk med kameran i högsta hugg kommer han försiktigt fram och står där och betraktar. Ett steg närmare i taget tills han står alldeles nära. Han säger inget, han gör inget. Han bara kikar nyfiket. 
 
 
Stiligaste tuppen på gården är den slanka "skäcken". Jag kallar honom så eftersom han är brunvitfläckig, precis som en skäckfärgad häst. Att han är snygg vet han om, för han ställer gärna upp på bild och väljer alltid sina bästa vinklar mot kameran! 
 
 
Den tredje tuppen har hållit sig lite mer i skymundan på sistone. Han är också vacker. Prickig, beige och grönglänsande om vartannat. En riktig snygging han med. 
 
 
Den fjärde tuppen däremot bor på rekreationsavdelningen tillsammans med de lite halta och lytta hönorna. Han har blivit lite tilltufsad av de andra tupparna och behöver vila upp sig lite. Han vakar över den enögda hönan, lilla Esmeralda och hennes syskon samt den allra minsta kullen med kycklingar. Han är vit, stor och ståtlig, när han inte är tilltufsad vill säga! 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Förstklassig mat

 
Igår åt vi oss så mätta att vi i det närmaste rullade hem. När min sambo fyllde 30 köpte jag ett presentkort till honom på Operakällaren. Eftersom jag också nyligen fyllde 30 bestämde vi oss för att äta där i dagarna. Tidigare har jag varit på Operaterassen och på Operabaren, men aldrig på Matsalen så jag var oerhört förväntansfull. 
 
 
Redan från start bjöds vi på en förstklassig service. Någon öppnar dörren åt en, någon visar en in och någon håller ut stolen medan man sätter sig. Jag fullkomligt älskar sådan service eftersom den på de allra flesta restauranger och uteställen lyser med sin frånvaro. Förvisso blir jag dock ändå ofta alltid en gnutta generad, men det hör till!
 
 
Vi värmde upp med en drink i baren. En perfekt blandad Cosmopolitan för min del. Till detta bjöds på tre enkla, men ack så goda, tilltugg bland annat bestående av små köttbitar så som skinka. Med på tallriken fanns också, det jag väljer att kalla en liten isterkrok. Ungefär som en ostkrok, fast gjord på ister. Senast jag åt ister var i form av smör på Villa Anna i Uppsala. När jag bet mig igenom den frasiga kroken, insåg jag att ister, tro det eller ej, är en smak jag saknat allt sedan dess! 
 
 
Slutligen blev vi visade till bordet. Vi hade valt tre rätter från á la carte-menyn. Trots detta ingick, tillsammans med tilltuggen i baren, totalt sex ytterligare rätter i menyn. Fantastiskt! 
 
 
Vi blev inledningsvis serverade ett picklat ostron, men eftersom jag tyvärr inte äter någon form av skaldjur/mollusk, fick jag istället en tunn och fin bit matjessillfilé med precisionsskurna små tillbehör till. Det jag formligen älskar med restauranger som erbjuder förstklassig service är hur födoämnesallergier behandlas utan något som helst problem. Man säger till innan vad man inte kan äta och resten av kvällen fortlöper utan problem. Serveringspersonalen har järnkoll, ersätter med andra matprodukter och kan redligt svara för vad varje rätt innehåller. Så är det sällan på mer vanliga restauranger där allergier för det mesta mottas med höjda ögonbryn och noll förståelse.
 
 
 
I normala fall är jag inte så värst mycket för just matjessill, men den slank ändå utan problem ned. Till detta fick vi också som ett litet chips innehållandes bland annat rom. Så litet, men så naggande gott! Därefter följde ytterligare en aptitretare i form av fasanägg med torskrom och reducerad grädde. Vem kommer på något så ljuvligt? Är det herr Catenacci himself, eller någon av i hans crew? Fasanägg liksom. Makalöst gott var det hur som helst och den lilla rätten, som serverades i en varm minigjutjärnsgryta, försvann alldeles för snabbt. 
 
 
Eftersom intag av alkohol inte är en av mina bästa förmågor, valde jag att beställa in en torr cider till dryck måltiden igenom. Vår servitör lyckades trolla fram en calvados som smakade gott och torrt av äpplen. Den drycken räckte som sagt för hela måltiden. Min sambo däremot experimenterade med olika röda viner som samtliga smakade perfekt. 
 
 
Därefter var det dags för vår förrätt, halstrad råbiff och hängmörad kofilé från Gotland med buffelmozzarella från Ängsholmens gårdsmejeri. Behöver jag nämna hur det smakade? Råbiffen tillagades framför oss på en saltsten som var mycket varm. En lätt touch på denna och biffen var klar, grovmalen och härligt rå. Jag har ju en fablesse för råa smaker och i synnerhet när det gäller kött. Den hängmörade kofilén smälte som smör i munnen och det ger alltid en extra knorr att få äta svenskproducerade produkter, i synnerhet de ovanliga, så som buffelmozzarellan. 
 
 
Till huvudrätt valde jag, kan tyckas lite märkligt, men risotto. Det fanns dessvärre inte så många "köttiga" rätter utan fokus låg på fisk och lamm. I regel är jag inte överförtjust i just lamm. Däremot älskar jag risotto och om någon borde kunna tillaga en perfekt sådan, borde det vara just här på Operakällaren. Så gick mitt resonemang. Min sambo valde gotländskt lamm med jordärtskocka, färsk lök och lavendelsky och sekunden servitören trancherade köttet framför oss, insåg jag att jag också hade velat äta lammet. Så mört och så långt ifrån gammal kofta man bara kan komma. 
 
 
Inte för att min risotto gjord på Aquarello Carnaroli Superfino med sommartryffel och 36 månaders lagrad parmesanost gick av för hackor den heller. Len och god och oerhört mättande. Tunt, tunt skivad blomkål hörde också till rätten. Även dessa slank ner med ovanlig lätthet trots att jag normalt sett inte har en fablesse för just blomkål. Har alltid tyckt att det smakar lite av gammalt bibliotek.
 
 
Därefter följde en extra förefterrätt bestående av pocherad, det vill säga bakad italiensk maräng, om jag nu fick detaljerna rätt. En vit, söt och mycket god skapelse. Vid sidan en citronsorbetkula, förmodligen för att neutralisera den söta marängen. Men inte ens på Operakällaren lyckades jag bli övertygad om sorbetens förträfflighet. Den är ett otyg som förföljer mig var jag än äter och jag lyckas aldrig undkomma den! 
 

 

Som den efterrättsmänniska jag är, ser jag alltid lite extra fram emot desserten som i det här fallet bestod av bakad rabarberchiboust med kalvdansglass, mördegskex och inkokt rabarber. En liten marshmallowsorm slingrade sig fram på tallriken. Lite förvånande då den såg nästan lite tivoliaktig där den låg på tallriken. I övrigt var desserten god, söt och syrlig om vartannat. 

 

 

Slutligen var det så dags för kaffe och te. Till detta bars in ett gediget serveringsfat i form av en guldängel. På toppen balanserade jordgubbsmarshmallows, blåbärsmarmelad, hemgjorda minisingoallakex och minidrömmar. Needless to say att det naturligtvis var gott. Men mättnaden som krupit på sedan risotton gjorde det nästan omöjligt att pressa ner dessa sista små godingar. 

 

Som om inte detta vore nog bjöds vi allra sist på sex stycken chokladpraliner med de udda smaksättningarna oregano, persilja, mynta, fänkål/dill (eller var det anis), dragon och mörk choklad. Kanske glömde jag någon smak? Några av pralinerna var tydliga i sin smaksättning. Att det smakade mynta eller dragon gick inte att missa. Däremot hade jag aldrig kunnat gissa att en av pralinerna innehöll oregano, om inte servitören berättat det för oss. 

 

 

Därmed var middagen slut och vi hade inte kunnat få ner en endaste bit till! När så vår servitör kom och sopade av bordet från smulor med ett litet sött verktyg gick det inte längre att ge Operakällaren något annat än högsta betyg. Jag drar mig nämligen alltid till minnes den gången vi åt på restaurangen Roast i London där servicekänslan var sällan skådat hög! Sedan dess har jag aldrig ätit någonstans där det just sopas rent på borden emellan måltiderna. Tills igår då. Full pott! 

 

 

Det är ju faktiskt de små detaljerna man lägger på minnet, i alla fall jag. Den servicevänliga personalen som lägger prestige i sitt yrke och verkligen ser till att man får kund får en förstklassig upplevelse. Smidiheten och flytet personalen emellan i hur allt serveras, med minutiös precision. Alla rätter serverades i lagom takt efter varandra och med nästan obemärkta blickar personalen emellan ser de till att det alltid dukas av i rätt stund, att rätterna serveras samtidigt och att vattenglaset alltid är påfyllt. Jag menar, tänk på alla andra restauranger man går på där man ständigt får be att få vattenglaset påfyllt alternativt själv be om vatten på bordet överhuvudtaget. 

 

 

Denna matupplevelse lägger sig till högen som en av de bästa, om inte den bästa. Hit måste vi gå igen! 

 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Midsommar på dalavis

 
Så har midsommarhelgen passerat med dunder och brak. Det har blivit lite av en tradition för mig och min sambo att fira i hans familjs sommarstuga i Dalarna, tillsammans med ett antal vänner. I år var vi tio stycken, vilket innebar att vi testade stugans funktioner och komfort till max. Jag som gillar ordning och reda fick stundtals bita mig i tungan då köket vid ett antal tillfällen mer påminde om studentkorridor än sommarstugekök. Nåväl. 
 
 
Midsommarfirandet i Dalarna sker på sedvanligt dalavis. Det firas som det alltid har firats. Midsommarstångsresningen sker vid klockan tre. Den har föregåtts av beklädning kvällen före, en tradition vi faktiskt valde att skippa i år då vi de senaste åren fått mer ovett av byborna än vett. Har vi inte valt fel sorts blommor har vi blivit manade att inte gå in i folks trädgårdar och plocka blommorna, som vore vi riktiga stadslollor. 
 
 
Resningen föregås också av att männen samlas vid byns transformatorstation och dricker hemblandad Bloody Mary. Därefter börjar självaste resningen som tar sin tid då stången är både lång, tung och kräver (uppenbarligen manlig) styrka. Hela byn är samlad plus ett flertal ditresta släkt och vänner. Aldrig lever väl byn upp så som till midsommar! Folk klär upp sig med klänning, folkdräkt och färgglada kransar i håret och ung som gammal dansar runt stången kraxandes "Små grodor". Vädret bjöd på strålande solsken och varma vindar. 
 
 
Midsommarlunchen bestod av sedvanliga och klassiska delikatesser så som färskpotatis, sill, lax, köttbullar, prinskorv och ägg. Tänk att det alltid är så gott! 
 
 
Årets första dopp gick också av stapeln. Tjärnen var sitt vanliga blanka, stilla och härligt ljumma jag. Inget havsdopp klår ett skogsinramat tjärndopp! 
 
 
Midsommar betyder mycket för mig. Det är en tradition som bär på många känslor. Det är sommar, det är ljusa nätter, det är min födelsedag, det är allt jag gillar. Som vanligt förknippar jag den just därför med en liten touch av vemod på grund av dess förgänglighet. Sommaren är så kort, nätterna vänder snart mot det mörka och därför måste man således passa på att njuta. Det är verkligen sommaren i ett nötskal. 
 
 
Därför passade jag och min sambo på att ta en liten nattlig promenad runt byn. Vidare värst ljust var det dessvärre inte eftersom molnen hopade sig. Men är det midsommar så är det!