Afternoon tea

Häromveckan frågade min kompis K. om vi inte skulle ta och testa afternoon tea på Stationen. Sagt och gjort. Stationen ingår ju i konceptet Svenssons krogar som mer eller mindre poppar upp nya restauranger i Uppsala likt svampar poppar upp ur jorden. 
 
Hittills har ingen av Svenssons anrättningar imponerat på mig vare sig vad gäller matutbud eller uppförande hos personal. Så glad jag därför blev när söndagens aktivitet visade sig bli ett undantag! Efter en stunds funderande bestämde vi oss för menyns fruktiga te som serverades tillsammans med ett trevåningsfat med läckerheter. Dessa bestod bland annat av en slags laxtimbal, (timbal är nog inte egentligen ordet jag far efter, men ni kanske ändå förstår), en löjromsfylld krustad, någon slags salamisnurrra liksom skinka, ost och grönsaker. 
 
Godsakerna bestod av en härlig blandning av choklad, hallon, minicitronpaj, minipannkaksbakelse och miniwienerbröd. Som om inte detta vore nog fick man också in ett fat bröd med tillhörande clotted cream, hallonmarmeland och lemoncurd. 
 
Kort sagt, mycket gott och faktiskt också prisvärt. Också en liten påminnelse vad man faktiskt kan ägna en del av söndagen åt. Mina söndagar brukar nämligen alltför ofta ägnas åt mindre attraktiva angelägenheter, så som städning, tvätt, matlådefix och för tillfället plugg.
 
 
 
 

I Spanien fast ändå inte

Det var längesedan nu. Längesedan jag skrev alltså. Men så måste det få vara. Ibland är det så fullt upp att skrivförmågan går i träda. Men lika säkert som det verkar vara att solen går upp, lika säkert kommer skrivklådan tillbaka.

 

I hösats åkte jag och min sambo på en veckas semester. Som inför så många andra av våra resor hade vi velat hit och dit. Velat kring resmål, restidslängd, när på året och priser på biljetter. Vi är lite trögstartade. Som alltid slutar det också oftast med att det blir ett resmål vi inte alls tänkt åka till från början.

 

Valet föll på Mallorca. Kanske för att förra årets bilresa runt norra Spanien gav mersmak. Kanske för att jag varit nästan desperat efter badvänligt vatten som drar åt det turkosa hållet. Kanske för att allt med Spanien är värt att se.

 

I Palma hämtade vi upp vår lilla hyrbil och satte direkt av mot nordvästra kusten och Port de Sóller. En missbedömning av gps:ens förmåga gjorde att vi redan från början hamnade fel. Den spikraka körsträckan längs motorväg förvandlades till den mest kringelikrokiga av vägar längs med hela västra kusten. Hungern, migränen och slutligen också mörkret trängde på. I ett illamående migräntillstånd såg jag den ena pittoreska byn efter den andra svischa förbi, liksom fantastiska utkikspunkter, en och annan get och förstås horder av turister.

 

Efter det första lilla missödet begav vi oss slutligen iväg från hotellet och ut i Medelhavsnatten för att få i oss en matbit och insupa lite spanskhet.

 

Spanskhet ja… Vad jag hade förväntat av Mallorca vet jag inte riktigt. Jag har aldrig varit på regelrätt charter och att det skulle vara turister hade jag ju förstått. Kanske hade jag trott att vi skulle stöta på ett något mindre antal turister eftersom vi själva bilade runt ön, men att Mallorca skulle visa sig vara ett Tyskland i miniatyr hade jag väl ändå inte helhjärtat trott.

I Cala Ratjada bodde vi på ett fint hotell. Receptionisten talade visserligen spanska, men av namnet att döma var hon tyska. Samtliga gäster, förutom vi två, var också tyskar. All information som fanns i receptionsdisken och på hotellrummet var på tyska. Maten kändes tysk. Och alla som eventuellt tilltalade oss gjorde det på tyska.

 

Just detta kom att bli den röda tråden resan igenom. Jag gjorde verkligen tappra försök att prata på spanska. Det är ju just därför jag allra helst reser till Spanien. Men att det skulle vara så otroligt svårt att få till en konversation på det inhemska språket hade jag väl aldrig trott. Utanför Cólonia St Jordi stannade vi till vid en saltodling för att köpa salt.

 

Jag: Hola
Biträdet: Hallo
Jag: Cuánto es?
Biträdet: Sieben euros
Jag: Cómo?
Biträdet: Sieben euros
Jag: (räcker fram pengar) Tenga
Biträdet: Vielen dank
Jag: Tiene un bolso?
Biträdet: Ja, naturlich. Bitte
Jag: Muchas gracias
Biträdet: Auf wiedersehen
Jag: Adiós

 

Biträdet var uppenbarligen spanjorska, men jag tror att mina blå ögon per automatik fick henne att tro att också jag kom från Tyskland.

 

Att hitta lokal mat att äta till lunch och middag gick ju förstås, men visst vimlade det av schnitzlar och annan tyskklingande föda om man så ville.

 

Sammantaget är detta vad jag kallar turismens baksida. Att åka utomlands fast ändå inte. Turismens baksida är när lokalbefolkningen så till den grad anammar turisternas hemlands språk, mat och kultur, att det egna får stå åt sidan. Visserligen är turismen en inkomstkälla som behövs och till del är det ju förståeligt att turistländer gör vad de kan för att dra ännu fler turister, så på ett sätt är det ju en win-win-situation, men jag vill inte förstå att det är såhär turisterna eller lokalbefolkningen vill ha det egentligen. För tyskarna verkar nöjda. De verkar till och med fullkomligt nöjda över det faktum att de kan breda ut sig med sina flipflops och ölmagar och prata sitt språk, äta sin mat och se på sina fotbollsmatcher men med den enda skillnaden att temperaturen är varm, behaglig och solen strålande. Så bekvämt. Så praktiskt. Så, så ogenuint. Och det behöver inte bara gälla Tyskland. Det gäller alla länder.

 

När jag reser, reser jag för att lämna det jag är van vid hemma. Åker jag iväg en vecka klarar jag mig utan köttbullar, Bonde söker fru och hur-man-äter-frukost-regler på svenska. Jag vill pröva mina vingar och testa om jag kan göra mig förstådd på det lokala språket, jag vill äta nya maträtter och jag vill se en nyhetssändning ur ett annat perspektiv än det svenska. Jag vill inte träffa svenskar och jag vill definitivt inte höra svenska.

 

Såhär flera månader senare tänker jag förstås tillbaka på värmen och den alldeles särskilt turkosa stranden i Cólonia St Jordi. Men nästa resa får nog gå någon annanstans, dit jag faktiskt kan få höra spanska talas och där jag inte ser en schnitzel så långt ögat kan nå!