Historien om SJ

 
Att resa med SJ är inte längre roligt. Hälften av gångerna är ju tåget försenat. Att planera in en aktivitet på kvällen när man vet att man ska ta sig från A till B med SJ är en omöjlighet. Risken är stor att man inte hinner ta sig till aktiviteten. 
 
 
Jag åker en del tåg i jobbet. Privat inskränker det sig mestadels till tåget mellan Stockholm och Uppsala. Alla andra delsträckor försöker jag till varje pris undvika. Till och med flyget går ju mer i tid än tågen. Hur kan det ha blivit såhär?
 
 
Igår skulle jag åka från Norrköping till Uppsala. Visst var tåget i tid in till Norrköpings Central, men se där tog det stopp. Det var både signalfel och något annat fel. Detta bidrog i sin tur till att det bara fanns ett spår att köra ut ifrån och det innebar naturligtvis kö och väntan.
 
 
I Stockholm skulle jag ha haft trettio minuter på mig att byta till tåget mot Uppsala. Gott om tid alltså i normala fall. Men på grund av felet så var vi istället cirka rettio minuter försenade in till Stockholms Central. Det slutade med att jag hade fyra minuter på mig att förflytta mig från spår 18 till spår 3. Lägg därtill ett tungt bagage, en inflammation i knäet och en ond fot samt en folkanhopning utan dess like, ja då är det inte lätt. Med ömmande knän hastade jag fram så fort de kunde bära mig för att hinna med tåget. Med en minuts marginal hann jag kasta mig på. Hungrig, trött och besviken. 
 
 
Min tågresa som jag gjorde veckan före det, blev en och en halv timme försenad på grund av urspårningen som tidigare skett nedanför Stockholmsregionen. 
 
 
Och det är precis så här det brukar se ut. Är det inte signalfel eller något annat fel, så är det urspårningar, låg hastighet, regn, sol eller snö. Det är inte så att jag är arg på någon i personalen på SJ. De är allt som oftast trevliga. Men jag är besviken på Sveriges järnvägar rent generellt. Hur kan det fungera så dåligt? Det är 2013 och tekniken idag är avancerad. Ändå blir det som det blir. Det är inte imponerande. Det som skulle kunna vara en avslappnade och rätt så behaglig tågresa blir istället till ett stressmoment som bara känns onödig och förödande. 
 
 
Någon kanske säger att man måste välja att se det från den positiva sidan. Om hälften av tågresorna blivit försenade, ja då har i alla fall den andra hälften kommit i tid. Men jag är ledsen. Det är på långa vägar inte tillräckligt bra. 
 
 
Jag hoppas verkligen att jag slipper åka tåg på ett bra tag nu. Jag vänder mig gladeligen hellre till flyget eller bilen som mitt transportmedel... 
 

På andra sidan Östersjön

 
Helsingfors har sedan tidigare legat i topp bland de städer jag besökt. Efter ytterligare ett besök fortsätter staden behålla sitt epitet som favorit. Undrar varför egentligen. Det är inte särskilt många gånger jag har hört någon annan yttra sig i överdrivet positiva ordalag om staden. Kanske kan det bero på att de flesta besöker Helsingfors under ett par hastiga timmar som en del av en klassisk kryssning. Kanske hinner man då inte upptäcka stadens skatter på riktigt? 
 
 
Första gången jag besökte Helsingfors var det försommar, ljumma vindar och varma temperaturer. Nu i november låg en bitande och rå kyla sänkt över staden. Min varmaste kofta, halsduk, mössa och dunjacka kom väl till pass. Trots detta ger den genomträngande kylan också staden en känsla av fräsch krispighet.
 
 
Trots stadens läge i det östra hörnet av Skandinavien, egentligen en riktig avkrok i världen, finns det ändå en aura som bäst kan beskrivas som kosmopolitisk. Helsingfors bjuder på framskriden och nyskapande design och arkitektur. Hotellen vi bott på har kännts innovativa och därtill rena med tillhörande fräscha frukostbufféer. Restaurangerna har bjudit på mestadels god och genomtänkt mat. Det finska folket är trevliga, vänliga, tillmötesgående och fantastiskt duktiga på engelska och svenska. Lägg därtill att flera affärer har öppet till nio på kvällen vilket får Sverige och Stockholm i sammanhanget att kännas efter i tiden, tjurigt och småsint. Däremot finns det ett område som jag upplever ännu inte hunnits med och det är modet. Men man kan heller inte vara framstående i allt, design och arkitektur räcker långt. 
 
 
Att bara vandra runt i Helsingfors olika stadsdelar och titta uppåt de vackra fasaderna är nämligen nöje nog. Husfasader i grön, ljusblå och ljusgul pastell. Fantastiskt vackert spröjsade fönster. Rappade fasader med struktur. Balkonger i sten flankerade av statyer. Vem skulle inte vilja bo så? 
 
 
Även närheten till Ryssland gör sig påmind, särskilt bland restaurangernas menyer. På den klassiskt finska restaurangen Zetor beställde vi in blinier. Tre underbara små plättar med fiskroms-, svamp och renskavsmousse på. Försvinnande gott. Jag har en fablesse för rysk mat. Det är enkla rätter gjorda på enkla råvaror. Precis som det ska vara. Restaurangen Zetor hade vi läst skulle vara en traditionell sådan med finsk mat, musik och hårdrock omgivet av rutiga dukar, traktorer, uppstoppade renar, en ko i naturlig storlek, mjölkspannar och seldon. Min bastukorv var förvisso god och serverad på ett annorlunda sätt i en sådan där bastuskopa, men oerhört mäktig och min sambos karelska gryta skulle mått bra av att ha kokat lite längre. Men en annorlunda upplevelse, det var det absolut. 
 
 
En fablesse för julgranskulor har jag ju också sedan gammalt. Jakten på de perfekta fortsätter ständigt även om jag vid det här laget har så många att det säkert räcker till tre granar. Inte trodde väl jag att varuhuset Stockmanns julavdelning skulle klå den på Harrod's i London med hästlängder. Vilken överraskning! Julavdelningen på NK i Stockholm förtjänar inte ens att omnämnas för den existerar knappt i jämförelse. Dignande bord av julgranskulor i glas, i olika färger - det är vad det ska vara och Stockmanns gjorde det svårt för mig att ens kunna välja vilka jag ville ha. Det kallas utbud! 
 
 
Ja, Helsingfors levererar på alla sätt och vis. En kort weekend som denna är verkligen det ultimata sättet att komma iväg och få insupa lite nya intryck och upplevelser. Det är en kort resa. Men det är ändå i ett annat land. Det är fortfarande utomlands. Och man behöver inte alltid åka så långt för att få se något nytt. Även om det är nära är olikheterna ändå påtagliga. Och än känner jag mig inte färdig med staden, inte på långa vägar. 
 
 
 
 

Bohemer och rävar runt halsen

 
Tänk vad många olika stilar vi besitter. Somliga förmodligen utan att ens känna till det. Somliga kanske till och med anstränger sig för att inte tillhöra en stil och får på så sätt automatiskt en stiltillhörighet i alla fall. Det är alltid lika intressant att betrakta olika människor eftersom just alla är så olika. 
 
 
Häromdagen när jag åkte tunnelbana i Stockholm satte sig tre olika stilar på de tre säten som fanns runomkring mig. 
 
 
1. Bohemen - den övervintrade ungdomen 
Mitt emot mig satte sig en kvinna i fyrtioplusåldern. Jag tror dock att hon kände sig yngre då hon införlivat ett antal ungdomliga attribut till sin utstyrsel, så som ett rosa glitterspänne i den förmodligen medvetet slarviga frisyren, rosa hörlurar och rosa reflexer på väskan. I övrigt tillhörde klädseln bohemens då det mesta var en enda mix av bylsigt, randigt, rutigt och prickigt. Skorna var klassiska snörkängor med sliten yta. I handen, en tummad pocket. 
 
 
2. Kulturtanten
Snett mitt emot mig satte sig kvinnan som förmodligen går på konstutställningar, tittar på Babel och läser böcker som inte hamnar i kategorin chic lit. Håret var naturligt grånat och uppsatt i lös knut med hjälp av två klämmor. Glasögonen var klassiskt runda med mörka bågar och lätt tonat glas. Till detta den klassiskt raka parkasen i toner av senapsgult. Gedigna strumpbyxor och bekväma svarta promenadskor till det. I handen, en dagstidning. 
 
 
3. Östermalmsk*rringen
Förlåt titeln. Snett mitt emot mig på andra sidan satte sig damen från Östermalm. Ibland är det fantastiskt roligt hur väl någon kan fall in i schablonbilden av hur man tänker sig att vissa människor ser ut baserat utifrån var de bor någonstans. Håret var en välfriserad volm. Jag vet inte hur jag bättre ska beskriva frisyren än just med ordet volm. Kanhända är det ett dialektalt ord, men tänk er en frisyr lagd på spolar och som på ett mycket voluminöst och stelt sätt lägger sig som en luftig hjälm bakåt. Tänk nittiotal, tänk amerikanska såpor. På sig hade hon en lång kappa. Runt omkring axlarna hade hon banne mig hängt en hel räv! I denna tid då det är så fullkomligt ute med äkta pälsar och inne med djurens rättigheter etc! Men se det bekymrade inte henne. En räv runt halsen är fint och tjusigt tror jag hon tänkte. I handen, skinnhandskarna. 
 
 
Vare sig vi vill eller inte tillhör vi en stil. Jag tror som sagt inte att det går att komma ifrån. Vare sig det är en högst medveten stil eller en "jag försöker att inte bry mig-stil". 
 
 
Vilken jag tillhör? Ingen av de ovanstående. Någon annan får helt enkelt analysera mig. Det vore kul!