Manchester, banne mig!

 
Det är ju bra märkligt hur det kan vara ibland. Jag går in i klädaffären för att prova en jacka, och kommer ut därifrån med ett par röda manchesterbyxor. Hur kan det bli så? 
 
 
Manchester dessutom. Ett material jag kallat för många mindre smickrande ord. Ett material jag å det bestämdaste hävdat att jag aldrig någonsin ska ta på mig. 
 
 
En tidigare pojkvän till mig envisades med att gå omkring i sådana. Bruna dessutom. Kunde det bli mer gubbe av det hela? Byxan i sig adderade ju, precis som skägg, minst trettio år i ålder på personen ifråga. 
 
 
Inte har jag tyckt att det varit någon hit på kvinnor heller. Lite Newhouse, lite äldre dam, lite gaggighet, lite "här ska vi minsann vara korrekta-attityd". Manchesterbyxor sitter på kvinnor som gillar golf, Barbour, naturprogram och brittisk snålblåst. Allra helst ihop med en polotröja i färgen offwhite, djupt nedstoppad i linningen.
 
 
Betyder då mitt inköp att jag fått några år på nacken? Betyder det att jag inom en snar framtid kommer att börja spela golf och boka in semesterveckan i något brittiskt grevskap? Kommer jag också, ve och fasa, lägga pengar på en "sådan-jacka-som-exakt-alla-andra-har". Det fattas bara detta. Naturprogram tittar jag ju redan på... 
 
 
Ändå står jag där i provhytten och tycker att byxorna sitter relativt som ett smäck. Det tycker expediten också, även om hon säkert har betalt för att säga exakt just så. Byxorna passar till mina skor i svart, till koftor och toppar i grått, vitt och alla nyanser där emellan. Ja, det ville sig helt enkelt inte bättre än att jag tog byxorna i näven och stegade fram till kassan. 
 
 
Gah. 
 
 

Förberedelsernas tid

 
Det är inte så ofta vi har fest nuförtiden. Det brukar bli två gånger om år. När jag fyller år och när min sambo fyller år. Lika bra det, annars skulle jag nog gå under av förberedelser. 
 
 
Oavsett angreppssätt och tema slår det aldrig fel. Jag förbereder festen oproprtionerligt mycket. In extreme. Tanken med min sambos kommande födelsedagsfest är att det ska bli en liten tillställning. En liten födelsedagsfest på temat halloween med lite godsaker att bjuda på. Inga snittar, inga soppor, inga rätter. Kakor och snacks helt enkelt. 
 
 
Halloween-temat kvarstår förvisso, men icke desto mindre är förberedelserna lika stora som om det hade varit en Nobelfest. Ja, eller inte ritkigt, men det är så det känns. 
 
 
I flera veckor, ja, det skulle inte förvåna mig om det är över en månads tid, har jag gjort inköp och förberedelser. Jag har satt ihop ett sedvanligt musikquiz. Lite extra klurigt eftersom det ska följa ett halloweentema. Jag har designat svarstalonger till quizet samt också layoutat röstningstalonger för bästa kostym. Som sagt är det halloween-tema på födelsedagsfesten, och därför har kostymering blivit obligatoriskt. Här var planen att bara klä ut sig lite lätt, men helt plötsligt har jag funnit mig gå all in med god hjälp av F. som bemästrar makeup-arbetet så väl, som den makeup-artist hon är. Det i sin tur verkar ha fått övriga deltagare att också gå all in och sitta hemma och sy och konstruera dräkter på sin fritid, medan andra ligger hemma med ågren över vad kostymen faktiskt ska bestå av. 
 
 
Jag har införskaffat en lampfot, en speciell sorts lampa (stort hemlighetsmakeri kring detta!), spindelnät, servetter, dekorationer, en rejäl duk, ljus, ytterligare rekvisita till min utklädning, jag har provbakat, strukit duken, kånkat hem en gigantisk pumpa och planterat ljung på balkongen. Fejat och dammat har jag påbörjat. Igår bakade jag en sats godsaker. En till behöver göras. 
 
 
Ja, ni hör ju. 
 
 
Nedan ser ni en av de tänkta godsakerna. Spider cookies. Denna exempelkaka har tydligen visats upp för ett antal personer på regementet av såväl min sambo som hans vän. Kanske inte så mycket för att de är imponerade av min skapelse, utan snarare mer på temat "man är alla olika när det gäller förberedelser och vad man väljer att lägga sin tid på!". 
 
 
Så sant som det är sagt. Måtte denna födelsedagsfest bli lyckad. Jag är säkerligen trött och utpumpad redan innan den har börjat, i sedvanlig ordning. 
 
 
 
 
1

På bal

 
Vad är väl en bal på slottet ... jämfört med en bal på regementet
 
 
Balerna har blivit några till antalet genom åren. De mest märkliga ting har hänt på dessa. Ett år sprack min klänning efter att jag inmundigat en alldeles för kraftfull middag. Tänk att sådant ens kan hända! Diskret fick jag backa ut ur lokalen och panikfylld rusa in på toaletten. 
 
 
Samma år hällde en något överförfriskad yngling ut sin öl över min handväska i siden och min mobil. 
 
 
Ett annat år skavde skorna så illa att fötterna till slut började blöda. Försvarets blå plåster rimmar illa med lila stiletter vill jag lova. Skorna ligger sedan länge i sophimlen. 
 
 
Ytterligare ett annat år drabbades jag av illamående på grund av att skenorna i balklänningens överliv tryckte ihop bröstkorgen så att det varken gick att sitta, äta eller stå
 
 
Märkligt nog förflöt denna årets bal utan några som helst mankemang. Min klänning börjar bli välanvänd, men jag älskar den. Den är en ljus nyans av grön. Kanske lindblomsgrönt, kanske havsturkos ... faktiskt svårt att säga den exakta nyansen. De tunna axelbanden går i kors över ryggen och längs med hela ryggen sitter beklädda knappar. Till detta valde jag mina ljust rosa högklackade skor, den matchande lilla väskan och makeup i samma ton som både klänningen och skorna. Den ögonskuggepaletten måste ha designats av någon vänlig själ som haft just min balklänning i åtanke! 
 
 
Det här med frisyren blev dock det gamla vanliga och säkra kortet. Alla andra tjejer på balen hade lagt ner mycken möda på att sätta upp sina kalufser på de mest spektakulära vis. Blommor i håret, pärlor i håret, flätor, knutar, diadem, tiara. Fast det sistnämnda tycker jag bara man får ha om man råkar vara kunglig. 
 
 
Själv har jag långt hår. Idealiskt för uppsättningar med andra ord. Men inte sätter jag upp håret för det. Nej, jag saknar förmågan att själv få till en frisyr, jag vill inte belasta andra och jag har sällan tid att låta andra hjälpa till. Lockar jag håret själv, går lockarna oftast ur redan innan jag hunnit utanför dörren. Brist på bra produkter och tupering har jag fått lära mig. I år valde jag helt enkelt att piffa till mitt utsläppta hår med ett diadem med strasstenar i. Det fick duga så helt enkelt. 
 
 
Väl på plats fick jag åter konstatera att inget regemente i världen är skapat för tjejer i högklackat. Varför skulle det vara det förresten? Framför varje ingång har någon helt sonika placerat ett galler med tillräckligt stora håligheter för att varenda klack lätt skulle kunna trampas igenom. Därför får man alltid på dessa baler trippa på tå för att överhuvudtaget kunna ta sig in i byggnaden. 
 
 
Då min sambo var toastmaster ingick lite ovanligare uppdrag, så som att få agera välkomstkommitée åt de andra gästerna. Vilket ärofyllt uppdrag! Där fick jag alltså stå med min sambo och de andra välkomnarna och skaka hand med varenda en av gästerna! Det gäller alltså att inte vara blyg eller lida av bacillskräck för nog byter många baciller plats med varandra efter så många handskakningar! 
 
 
Handskakningar är för övrigt ett helt eget ämne. Så många varianter det finns på dessa! Några verkar tycka att ett handslag ska krossa så många ben i handen som möjligt. Då får man låtsas oberörd medan man tänker onda tankar i smyg. Andra verkar tycka handslag är mycket obehagligt och håller endast knappt skönjbart om handen. Även det är lite läskigt. Som om ett slags spöke flyktigt greppat ens hand. Somliga säger därtill sitt namn, somliga håller fast blicken, andra undviker den. 
 
 
Efter att avslutningsvis ha pipit fram ett hetsigt "Good evening Sir!" till den amerikanske översten som var på plats, (jag menar, vad ska man säga när en viktig person prydd i gardintofsar, medaljer och gud vet vad, släntrar ner för trappen eskorterad av en person i blått och lika många gardintillbehör!), ja då for vi alla unisont in på toaletten för att tvätta händerna! Tänk det året när svininfluensan florerade och de flesta inte alls ville ta i hand men ändå kände sig nödgade att göra så. Då fanns det ingen ände på användandet av desinfektionsmedlen på toaletterna.
 
 
Middagen bestod av en något blek vol au vent av endera skaldjur eller svamp Huvudrätten höll något högre klass i form av tournedos med pommes duchesse, sparris och tryffelsås. Dessvärre var hela anrättningen något kall, men smakerna var goda. Vad kocken haft för sig med efterrätten kan man däremot undra eftersom det såg ut som att någon hade placerat bollar av YES-diskmedelsskum på en hallonspegel på tallriken. Lägg därtill en underlig bismak och efterrätten kvalade in som en av de sämsta någonsin. Men allt är å andra sidan bättre än sorbet, denna gudsförgätna efterrätt. 
 
 
Därefter följde en skvätt kaffe och när dansen precis skulle till att börja, ja då for vi hem. Detta berodde helt enkelt på att min sambo skulle jobba dagen efter. Inte för att det gjorde mig något egentligen, som den kvällströtta person jag är. Visserligen vill jag egentligen dansa hela natten lång jag också, även om klubbmusik sällan passar till en balklänningsutstyrsel, men jag orkar sällan då tröttheten alltid smyger sig på å det grövsta framåt 22.00. 
 
 
En bal på regementet är alltid något att se fram emot. Jag hoppas så att det blir fler! Kanske börjar det bli dags att investera i ytterligare en klänning eller helt enkelt åter försöka klämma i mig i min studentbalsklänning. Det kanske är lite väl optimistiskt ändå?