rebeckasvardag

 

Det finns många saker som hör till vardagens lite sådär retliga moment. Det är inget stort, inget av vikt, inget relevant, men ändå sådant som stundtals kan störa. Låt mig utan inbördes ordning lista dessa. 

 

Inträffar oftast på Ica, eller annan affär, vid betalning eller när varor ska lassas i kassar. Det är då handväskan obönhörligen börjar hasa nedför axeln och, beroende på tyngd, dunsar tungt ner i armvecket. Det är en så banal detalj, men så vansinnigt irriterande. Jag kämpar med att få upp väskan på axeln igen, samtidigt som jag ska packa min kasse på nolltid så att bakomvarande kunder inte får vänta, samtidigt som lastutrymmet i änden av rullbandet inte är tillnärmelsevis så stort som det skulle behöva vara. 

 

Har ni någon gång märkt när ni passerar ett bostadsrättshus att det plötsligt kommer en pust av frän tvättmedelsdoft? Ja, då har ni precis gått förbi det jag kallar för tvättstugeutsuget. Jag gillar inte dessa och försöker alltid hålla andan eftersom jag tycker att lukten är så stark att den rimligtvis borde vara farlig. 

 

I min värld gör man verkligen allt för att anstränga sig att hosta i armvecket eller i liknande kroppsdel. Det är liksom god sed, bra uppfostran och visad hänsyn till sina medmänniskor. Men somliga individer saknar allt detta och när hostsuget väl bubblar upp i strupen, ja då är det bara till att gapa vitt och brett och forcera ut bacillerna. Då rynkar jag på mina ögonbryn och tänker onda tankar om vederbörande. Vet hut och stäng igen! 

 

Cyklister som inte förstått att de räknas som fordon sätter gråskala på vardagen. Många är de och samtliga borde buntas ihop och få gå på cykelkurs. Dessa individer tenderar annars att cykla som om det inte fanns en morgondag. De utsätter både sig själva, mig och alla andra för fara. Förmodligen är det dessa varelser som i tidningsintervjun på frågan "Använder du cykelhjälm?" svarar: "Nej, jag tycker att jag kör säkert och så!". Det bevisar verkligen bristen på celler däroppe! 

 

Snacka om att sätta sordin på en solig vardag! Jag talar förstås om de gånger man ska besöka toaletten och tydligt och brutalt får veta att någon annan varit där innan. Visst, vi är alla djur eller något i den stilen. Men när vi nu anser oss vara så civiliserade och intelligenta, ja då behöver man väl heller inte lämna revirmarkeringar i bästa stil till höger och vänster. Nej, ät mindre fibrer, lär dig använda en toalettborste eller håll helt enkelt inne med eländet! 

 

Har någon på planeten någonsin ägt en tesil som inte läcker mikroskopiska teblad? Inte är det då jag. Kanske är det ett ouppnåeligt faktum om tesilarna inhandlas på Hemköp, Clas Ohlsson eller Åhléns? Kanske måste tesilen vara av något exklusivt märke och kosta typ 359,70 riksdaler? Tills någon löst mysteriet åt mig får jag tydligen grumla vardagen med dito te. 

 

Dinglande och långa örhängen passar sällan ihop med scarfar. Varför? Jo i och med att de dinglar så fint, har de också en förmåga att fastna i scarfen, särskilt om både örhängen och scarfarna är av lite mer bohemiskt material. Det som då händer är att örhänget fastnar i scarfen, i scarfen går det revor och trådar och mitt öra blir uttänjt som om det vore ett metspö som fått napp. Två lätt negativa konsekvenser alltså. Inget stort problem, men ack så bittert irriterande när det händer cirka fem gånger per promenad. 

 

Okej, det här är ytterligare en post som rör cyklar, men den förtjänar ändå sitt eget omnämnande. Den är också lite speciell såtillvida att problemet egentligen inte har något som helst med mig att göra. Men ibland tycker jag ändå att övriga individers dumhet irriterar mig så pass att det helt enkelt är befogat att skriva om det. Det jag syftar till är hur folk så felaktigt bär sin cykelhjälm. Man skulle kunna tro att intelligensen hos dessa individer är rätt så stor eftersom de haft klokskap nog att faktiskt införskaffa en hjälm. MEN! Klokheten har inte räckt längre än så eftersom de envisas med att bära sin hjälm på ett sådant sätt att de ändå skulle kolavippa om de krockade.

 

 

De har nämligen hjälmen placerad på nacken! Rätta mig om jag har fel, men det är min bestämdaste åsikt att man har hjälmen placerad på huvudet, vågrätt så att säga, så att den skyddar både panna, skalp och bakhuvud. Det är visserligen fint tänkt att vilja skydda sin nacke. Kanske tror man att man är oövervinnerlig framifrån och endast kommer att krocka bakifrån, vad vet jag? Hur som helst går detta fenomen att dagligen beskåda på såväl vuxna som barn. Jag mår som mest dåligt när jag ser föräldrar hänga på sina barn hjälmen, stadigt bakhasad ner på nacken och med glappande hakband. 

 

Den sista punkten på min vardagsproblematiklista tilldelas bananflugorna. Mer irriterande varelser får man leta efter. Likt små och i det närmaste osynliga gerillasoldater barrikaderar de sig i frukt i väntan på att få komma till ett varmt och gosigt hem där de kan frodas och föröka sig som om det inte fanns en morgondag. De verkar ägna sig åt älskog tämligen ofta med tanke på hur fort de ökar i antal. De får en alltid också att känna som om ens hem förvandlats till ett biomedicinskt laboratorium där bananflugeodling står på tapeten.

 

Jag har genom åren utvecklat en allt finare teknik för att ta död på dessa varelser, vilket oftast fungerar mycket bra, ända tills min sambo döper allihopa och de därmed per automatik får en personlighet. Då är det genast mycket svårare att ta kål på Rolf och Roger eller vad de nu kan tänkas heta. Men om man bortser från dessa är den bästa tekniken att smyga sig på kolonin, likt ett lejon smyger sig på en flock gnuer. Därefter viftar man lätt till så att de flyger iväg och särskiljer därmed individerna från varandra. Här gäller det att bespetsa sig på den svagaste och mest långsamma och med två flinka händer göra slut på flugans varande. Om man vill undvika detta grymma tillvägagånssätt verkar alternativet vara att föra en fruktlös tillvaro så att säga. 

 

 

Listan skulle kunna göras ännu längre. Det är min starka övertygelse. Men med risk för att få epitetet pessimistisk stannar jag här...