I huvudstaden

 
I helgen valde vi att lägga renoveringen åt sidan för att spendera en dag i Stockholm. Nå, en del av syftet med resan var förvisso att försöka oss på att köpa lite inredning, så helt åtsidolagt var förstås inte renoveringen ändå. 
 
 
Lampfötter, lampskärm, överkast, krokar och dörrknoppar stod på agendan. Vi hittade inget av detta. Helt otroligt. "Räcker inte Uppsalas utbud åt er!" utbrast S. Ja, inte ens Stockholms utbud räckte tydligen till. Lite surt.
 
 
Fast visst hittade vi egentligen ett överkast som vi båda tyckte om, men priset motsvarande en veckas sista minuten-charter kändes inte helt rätt. Ingen skulle ju ändå gå in i vårt sovrum, specifikt notera överkastet och förtjust ropa "Men vilket fantastiskt överkast ni har köpt. Är det inte från schweiziska Schlossberg?!".
 
 
Efter den så kallade icke shoppingturen styrde vi kosan mot Dalagatan 36 för att gå på afternoon tea. Det var en present som ingick i en Smartbox med titeln En skön dag, och visst finns det sämre sätt att spendera en dag på. 
 
 
Inklämd bland ett möhippegäng och ett äldre par, proppade vi i oss scones, clotted cream, lemon curd, snittar och hallonmoussetårta för glatta livet. Det var gott minsann. Med oss hem fick vi sedan rättvisemärkt och ekologiskt te. Ja, något måste ju en dags shopping i huvudstaden ändå resultera i. 
 
 
Lagom tills vi därefter skulle ringa på dörren till paret som bjudit oss på inflyttningsfest för kvällen, satte en pollenattack storlek grandios igång. Snörvlande, snorandes och kliandes kände jag mig inte som mitt bästa jag på festen. 
 
 
Ett litet snöpligt slut på en annars mycket trevlig dag!
 
 
 
 
 
 
 

Hatthyllebekymmer

 
Att en hatthylla kan ta så mycket tid i anspråk och ge så mycket bekymmer! 
 
 
I hallen satt en hatthylla när vi flyttade in i vår nya lägenhet. Den tog vi naturligtvis ned under renoveringen av hallen. Allra först tänkte vi köpa en ny, men vid närmare eftertanke visade det sig att vi båda gillade modellen på hatthyllan och att vi ville behålla den. 
 
 
Vad vi inte initialt såg var att någon person måste ha lackat rundstavarna i hatthyllan med ett felaktigt lack. Lacket har nämligen blivit neongrönt och liksom ätit sig in i träet. Som om inte det vore nog har den som lackat hyllan gjort det med så pass stort överflöd att det runnit nedför krokarna som är fästade på rundstavarna. Detta har resulterat i att krokarna är fulla med neongrönt klet. 
 
 
Detta borde ju inte vara någon match tänkte jag, och skruvade isär hatthyllan. Om jag bara sandpapprar rundstavarna så kan jag ju lätt lacka om dessa, var min briljanta idé. Men så som jag skrev ovan har lacket trängt sig in i träet vilket resulterade i att sandpappret blev alldeles grönt och hur mycket jag än gnodde så gick det inte att få bort det gröna. Dessutom var stavarna gistna och allmänt eländiga. 
 
 
Att få bort det gröna kletet från krokarna visade sig inte heller vara det lättaste. Först skurade jag krokarna med svinto för att därefter stå en hel timme och sprätta bort eländet med en kniv. Det var en tunn linje mellan att sprätta så att kletet försvann och att inte samtidigt rispa ytan under, eller sina egna händer för den delen. Tänk vad man kan ägna en ledig timme åt! 
 
 
Därefter for vi till bygg- och färgaffären för att inhandla nya och fräscha rundstavar samt en burk med bets i en härligt mellanbrun nyans. 
 
 
Uppenbarligen var jag stressad när jag skulle till att besta stavarna eftersom jag helt missade att läsa instruktionerna på burken och gjorde i princip alla fel man kan göra. Det enda jag kom ihåg var att sörja för god ventilation eftersom jag varken ville bli yr eller dåsig av den tydligen giftiga färgen. 
 
 
Jag glömde dels bort att röra om i färgburken. Nybörjarmisstag nummer ett! Jag använde mig också av en felaktig pensel, en felaktig målarteknik och jag missade att man skulle ha handskar på sig för att undvika att få färgen på händerna. Dessutom missade jag att penseln skulle rengöras med T-röd och därför förstörde jag penseln och också mina händer eftersom jag försökte tvätta av den med diskmedel och gnugga bort eländet med mina bara fingrar. Därtill sade mannen i målaraffären att jag skulle göra två strykningar och strunta i att lacka ovanpå, medan det på burken stod att man skulle göra en strykning och därefter lacka. Lätt ska det naturligtvis inte vara!
 
 
Igår gjorde jag den andra strykningen och tyckte att jag åtminstone denna gång gjorde enligt förevisningarna. Stavarna är dock klibbiga som aldrig förr. Jag får verkligen hoppas att det torkar, annars blir det inte till att hänga några kläder på de där stängerna inte. 
 
 
Nå, man kan inte veta allt. Och det är väl genom misstag som dessa som man lär sig. Det återstår att se om det blir en ny uppsättning rundstavar eller inte. 
 
 

Med fullt fokus på suget

 
Att köpa dammsugare är som att köpa en bil. Det finns en hel uppsjö med modeller, färger och funktioner. Jag vet inte hur lång tid det tog för oss att bestämma oss för den rätta modellen och ett åtskilligt antal timmar lades ner på att besöka olika butiker och jämföra modeller. 
 
 
En dammsugare är ett nödvändigt ont i min värld. Apparaten som sådan kommer aldrig att vara tillräckligt estetiskt tilltalande för min smak och den kommer heller aldrig att vara så pass behändig att det gränsar till perfektion. En dammsugare kommer alltid att vara en teknisk apparat som stundtals kommer att göra mig på dåligt humör när den ska släpas runt på. 
 
 
Ett flertal försäljare gjorde sitt bästa för att få oss att köpa just sin favoritmodell. Iklädda propra jobbkläder förespråkade de allt från platta sladdar, parkettmunstycke, låga decibel, enastående motoreffekt till fyrhjulskonstruktion. Priserna varierade från humana till charterreseklass.
 
 
Vi benade ner våra krav till lång sladd, tystgående och något sånär skonsamt munstycke, då vår gamla dammsugare repar de flesta parkettgolv till oigenkännlighet. Därför har vi de senaste månaderna dammsugit utan munstycke och krupit runt svepandes endast med röret. Olidligt! 
 
 
Efter mycket om och men fastnade vi slutligen för en dammsugare. En tyst sådan. Faktiskt den mest lågmälda på hela marknaden. Den är svart med limegröna detaljer samt miljövänlig på något sätt jag ännu inte begripit. Lägg därtill en fräsigt limegrön extra lång sladd, ett parkettmunstycke och det faktum att den faktiskt är så tyst att man inte tror att den är påslagen ens en gång!
 
 
För första gången i världshistorien blev det närapå slagsmål mellan mig och min sambo vem som skulle få äran att dammsuga först! Den ni! Nå, denna inledningsvisa förtjusning lär dämpas ganska snart. 
 
Den stackars apparaten har dock redan fått visa vad den går för då vi igår dammsög upp en väldigt otäck gynnare till insekt som prasslade i en pappkasse. Hur den kommit dit vill jag inte veta. Idag passade jag på att dammsuga upp mina underkläder. Fullkomligt meningslöst!