Försök enas om det här om ni kan

 
Att textilierna och belysningen skulle bli våra två stora stötestenar kunde jag väl aldrig tro. Om mycket tycker vi lika min sambo och jag. Men ibland skär det sig och vi får lägga åtskillig tid och möda på att hitta något som båda tycker om.
 
 
När det kommer till inredning går vi in 50/50 i processen. Båda vill alltså tycka lika mycket. Jag vet inte om det är ovanligt att män vill säga och tycka något om just gardiner, men 2014 kanske det är kutym?
 
 
Jag har dock gjort en egen liten undersökning hur andra par beter sig och exempelvis fått svar såsom:
 
 
"Vi har inga gardiner, men om vi skulle ha det skulle fördelningen förmodligen vara 60/40 där min man står för 40". Sagt av kvinnlig kollega.
 
 
"Jag bryr mig inte. Jag försökte hänga upp ett duschdraperi en gång. Men det åkte ner efter tag. Hon sa något om att det var dålig kvalitet. Jag tror att det var för att det var genomskinligt och att man endast kunde dölja sin kropp bakom de färgglada ankor som var tryckta på materialet. Det blev ett draperi med fjärilar på istället". Sagt av manlig kollega.
 
 
Det här med tyg är hur som helst är en nästan omöjlig uppgift i Uppsala. Här finns inga tygaffärer. Eller jo, Ohlssons. Men om man nu inte gillar Ohlssons utbud, ja då är det lite skralare. 
 
 
"Men vilket i-landsbarn du är" dundrade min vän S. uppe från Skellefteå. "Klart Uppsala har ett utbud!". "Det har det absolut inte!" dundrade jag tillbaka.
 
 
Därför började vi att se oss om efter lämpliga tygleverantörer på Internet. Jag hittade den mest fantastiska sajt där jag valde ut hela tjugofyra tyger som jag tyckte om. Därefter började jag visa dessa för sambon och efter flera omgångar hade vi bantat ner utbudet till fyra stycken som vi faktiskt tyckte lika mycket om. Hallelujamoment på det. 
 
 
Det var då jag upptäckte att sajten hade sitt huvudlager i Tyskland och att de få omdömen som fanns om sajten var skriande usla. Jag testade ändå att beställa fyra tygprover. De anlände snabbt och smärtfritt. Inget fel där inte. Men vad man menar med tygprov i Tyskland vet jag inte. Lapparna var åtta gånger åtta centimeter och klippta så att mönstret inte gick att se, utan endast bakgrundsfärgen. Värdelöst! 
 
 
Så jag stegade resolut in på Ohlssons igen. Letade och letade och fann till slut tre tyger jag ändå tyckte var helt okej. Jag mms:ade bilder på dessa till min mor så att hon skulle få kommentera material, bredd, mönsterrapport, kvalitet och sådant som jag vet är av vikt men som jag själv inte klarar av att bedöma. 
 
 
Lycklig i själen över att ha hittat tre så fina tyger stegade jag hemåt samtidigt som jag föreställde mig de potentiellt storslagna gardiner som skulle kunna bli resultatet av tygerna. Stora härliga blommönster i kraftfull färg på vit botten. Klassiskt! Snyggt! 
 
 
Jag visade dem för min sambo som snabbt sa "Nej, det är för... för... för blommigt." Hur? Jag upprepar, hur kan något vara för blommigt? Jag stirrade klentroget på honom och kände att humöret snabbt sjönk neråt strumporna till. "Men alltså, det ser damigt ut. Jag vill inte att det ska se ut så!" förklarade min sambo vidare. Jag kontrade med att då får han minsann själv uppsöka Ohlssons och ta kort på det han gillar. Resten av kvällen var jag på ett outgrundligt dåligt humör.
 
 
Min sambo tycker att det är lite roligt när vi tycker olika. Att det liksom är lite av en utmaning att hitta något vi båda gillar. Själv tar jag till de överdramatiska känslorna och blir bedrövad, ledsen och bekymrad över hur vi någonsin ska kunna enas. Jag vill ju så gärna att vi ska vara ense till 100 %. 
 
 
Min sambo kom dagen efter hem med bilder på tyger han gillar. Han visade dem och jag visste inte hur jag skulle uttrycka mitt ogillande på ett så milt och trevligt sätt som möjligt. Samtliga tyger var nämligen vad jag skulle kalla för grafiska. Stora regelbundna alternativt oregelbundna färgfält i en lite död och tråkig kombination. Det är inget fel på grafiska mönster egentligen. De är säkert både inne, hippa och retro på en och samma gång men i min värld är de döda. De lever inte. De bara hänger där. 
 
 
Bedrövade var vi tillbaka på ruta ett. Men så en vacker dag hände det. Vi passerade ett gäng tyger på en annan affär, en av alla dessa dagar vi rände runt i Boländerna en fredagseftermiddag. Ett vitt tyg med blå blomrankor som lite subilt slingrade sig fram på tyget. "Ja men kanske" sade min sambo lite prövande. Efter obligatorisk mms-kontroll av bredd och kvalitet till min mor stod det klart att min sambo också tyckte att tyget var fint. 
 
 
"Är du helt säker?" sa jag och spände ögonen i honom. "Du säger väl inte det bara för att du ger upp?!" "Nä", försäkrade han och sa att det skulle vara helt okej om jag och mamma åkte för att köpa tyget dagen därpå. 
 
 
Sagt och gjort. Jag tillhör nämligen kategorin av folk som inte begriper mig på hur man bäst köper ett tyg, trots mina eminenta MVG i syslöjd från högstadiet. Mamma står där och kontrollerar mönsterrapporten, drar en massa trådar för att se rakheten i tyget, måttar, mäter och hummar. Jag tittar på, mest av allt glad över att min sambo och jag kunde enas. 
 
 
Nu när vi ändå var inne på detta positiva heminredningsspår föreslog jag för min sambo att vi kanske skulle se oss om efter en takkrona att kröna matrummet med. Han tittade på mig och blicken avslöjade allt... tillbaka på ruta ett...