Grubbleri

November månad har tydligen varit en av de gråaste i mannaminne. 
 
Jag är så desillusionerad av den grå, otäcka världen att jag häromdagen misstog en grå betongvägg för himlen. "Men är det där verkligen himlen?", sa jag lite osäkert när jag stirrade ut genom fönstret från kontoret där jag jobbar. "Men Rebecka, det är ju byggnaden mitt över!", svarade min kollega muntert. Tilläggas ska att jag var i sittande position när jag gjorde mitt uttalande och därför såg jag inte taket på byggnaden så att säga. Komplett galen har jag förhoppningsvis inte blivit ännu. 
 
Men visst, grått väder påverkar. Vardagen är så otroligt tråkig utan min vän solen. Ibland undrar jag hur jag är funtad som står ut att bo i ett sådant väderstyrt land. Jag tänker att endast britterna måste ha det värre. Uppsala rent generellt känns som en extra grå stad rent vädermässigt. Här är sällan sol. Jag är uppvuxen i en kuststad och i kustnära städer upplever jag, felaktigt eller rätteligen, att det är mer sol.
 
Som tur är rusar livet på i en alldeles för snabb takt och det dröjer inte alltför länge innan livet vänder och den mörka perioden börjar bli kortare. Vilken glädje!
 
Och ja, livet rusar verkligen på. Det känns som om jag upprepar mig, men jag vet att jag skrivit förut att jag stundtals när jag går och lägger mig om kvällarna, undrar var dagen egentligen tog vägen och att jag ryser vid tanken på att jag blivit ytterligare en dag äldre. Det i sig är naturligtvis en välsignelse, att bli äldre. Men varför måste det gå så fort? 
 
Jag vill ju naturligtvis inte avsluta min dag innan sömnen tar vid med att tänka dessa pessimistiska tankar, så därför har jag övat mig att i bästa psykoterapeutiska stil försöka tänka på något positivt som hänt under dagen. Sådana här tips kan man säkerligen få av både den ena och den andra livscoachen, men jag har kommit på detta på alldeles eget bevåg beträffande mig själv. 
 
Så, där ligger jag vid 22-tiden varje kväll iförd mina flanellpyjamasbyxor, min lilla topp med moln på och mitt, på skalan ett till fem-graderade täcke, varav jag har nummer fem, och funderar på vad som varit bäst med dagen. Ofta handlar det om huruvida jag lärt mig något. En sådan sak skulle till exempel kunna vara att jag just denna dag lärde mig hur jag på ett bra sätt kan redigera landskapsbilder, eftersom jag studerar en bildredigeringskurs för tillfället eller att jag läste någon intressant artikel där jag lärde mig något nytt om världen. Men det kan också vara andra saker så som att jag fick till ett par riktigt bra språng i hoppningen på hästen Pim Pim. Eller att jag uppnådde något vettigt i min strävan mot en utvecklande jobbkarriär. Eller att jag hann med de cirka fyrtioelva ärenden jag föresatt mig under dagen vare sig det handlade om bakning, skriva tre brev, gå igenom räkenskaperna eller tvätta sex maskiner tvätt. 
 
Ja, det gäller att variera i tankarna och att vara glad för det lilla så att säga. 
 
Jag tycker faktiskt att det fungerar ganska bra. Att stanna upp, samla tankarna lite och tänka igenom vad dagen faktiskt innebar gör ju att den inte bara blir till en av alla andra dagar, vilken som helst i mängden, utan att det faktiskt blir en dag att minnas, åtminstone en liten stund framöver. 
 
I annat fall skulle min hjärna egentligen må alldeles förträffligt om jag inte tänkte överhuvudtaget. Det skulle vara befriande. Men det går nog inte. Att min hjärna analyserar och går på högvarv verkar vara något av ett konstant tillstånd för mig.