Giftormar

 
Att mötas av en sådan här skylt adderar så att säga en känsla av extra spänning när man ska gå ut på promenad. Aldrig har vi väl varit så noga med var vi satte fötterna! Skrämda till vettet blev vi också när en femtio centimeter lång, lätt fetlagd ödla stapplade över vägen när vi passerade en krök. Men hellre det än denna farliga orm. 
 
 
 
 

Imse vimse spindel...

 
Att det finns gott om läskiga djur i Australien är allmänt känt. Lyckligtvis hade vi varit ganska förskonade från dessa ända tills näst sista natten. 
 
 
Jag stod på parkeringen vid Balgownie Estate och rumsterade om i min resväska som låg i bagageluckan. Av en ren händelse lyfte jag blicken upp till vänster och insåg plötsligt att mina ögon vilade på en spindel med gigantiska mått. I alla fall i min värld. Den var stor och hårig. Jag menar, håriga spindlar existerar ju bara i Sverige på typ Skansenakvariet. Aldrig i hela mitt liv har jag tidigare sett en vild och hårig spindel. Den satt där inklämd mellan listen och bakluckan och verkade må bra. 
 
 
Jag utstötte ett ljud och kände hur mina andetag blev ansträngda. "Kolla!", skrek jag och backade från bilen. Inte heller min sambo är särskilt förtjust i spindlar och bev liksom ståendes. Av någon outgrundlig anledning fann jag mod att gå tillbaka och stänga min väska. Jag tänkte att om den väl suttit still när jag öppnade väskan, borde den ju logiskt sitta still även om jag stänger den. 
 
 
Därefter sprang jag snabbt bort till receptionen och bad om hjälp att få avlägsna detta otäcka djur. I min värld är australiensare vana vid läskiga, stora spindlar. Jag menar, de har rimligtvis mer vana än en svensk och är ju så att säga uppvuxen med faran lurandes runt hörnet. Men receptionisten såg i det närmaste skräckslagen ut hon också. Hon hämtade ett stort paraply för att armera sig med och gick tveksamt mot bilen. När hon fick syn på spindeln sa hon helt sonika att "Den där tänker jag inte röra! Den får sitta kvar. Om ni ska lämna tillbaka bilen redan idag, föreslår jag att ni ber Hertz ta bort den!" 
 
 
Nu visade det sig ju inte vara en giftspindel. Enligt receptionisten visste hon mycket väl att det var en Huntsmen-spindel. Tydligen ofarlig, men biter rätt hårt. 
 
 
Det var med ett visst mått av stelhet vi satte oss tillrätta i bilen och fortsatte färden mot Melbourne. Förvisso hade spindeln ingen möjlighet att komma in i bilen, men ändå. Det rös i hela kroppen. 
 
 
När vi åkte ner i Hertz bilgarage berättade vi för besiktningsmannen att vi hade en gynnare ombord. Han såg inte det minsta förvånad ut utan berättade att hyrbilarna allt som oftast visar sig innehålla både ormar, reptiler och annat spännande som dras till bilens värme om natten. Han trodde nog att spindeln var en väldigt liten sådan och blev därför heller inte förvånad när vi öppnade bakluckan och fann att spindeln inte var kvar. 
 
 
För mig innebar det ett visst obehag. Jag menar, man vill ju gärna ha koll och så. Veta var den är, så att den plötsligt inte satt sig tillrätta på resväskan eller liknande. Men vad kunde vi göra? Min sambo tog tag i bakluckan och skulle precis till att stänga igen den, när plötsligt spindeln gjorde entré igen och kom krypande över bakluckan. Mitt skrik visste inga gränser och inte heller min sambos. 
 
 
Vi hämtade besiktningsmannen igen. Spindeln hade åter försvunnit. Mannen gick runt bilen och tog sig en titt. Synen när han väl fick syn på spindeln var fullkomligt obetalbar. Här, en australiensisk man som borde ha sett ett par spindlar eller två i sina dagar, fick panik. Han gav ifrån sig ett högt och gällt skrik och for som en stucken gris runt bilen. Hans skrik satte igång mitt skrik, som satte igång min sambos. Och parkeringshuset fylldes av högljudda skrik. 
 
 
Ytterligare en kollega anslöt, med en sopkvast. Han drämde till spindeln med den, som for iväg, rakt mot mig! Nu visste mitt skrik inga gränser, jag hoppade högt och sprang därifrån. Likaså gjorde besiktningsmannen. Det blev ett himla liv! 
 
 
Slutligen fick spindeln tyvärr lov att avsluta sina dagar. Tydligen fanns inget annat sätt. 
 
 
En pärs var det och en upplevelse vi sent ska glömma. Tänk att ett, i jämförelse, sådant litet djur kan få så många människor på fall. Den rädslan måste verkligen sitta djupt rotad. 
 
 
 
 
 

Down under

 
När jag var i tolvårsåldern fick jag en bok om Australiens nationalparker. Sedan den dagen har jag alltid velat åka dit. Var i landet spelade mindre roll, huvudsaken var att jag en gång skulle få möjligheten. Möjligheten tog tid på sig. Det blev varken en ungdomlig backpackerresa, Working holiday eller en tjugofemårsresa. Det blev en resa efter att jag fyllt trettio år. På ett sätt är jag glad för det. På så sätt hade jag den budgeten som tillät att uppleva det som min sambo och jag har upplevt. 
 
 
Fascinationen för landet har som sagt funnits länge och varit konstant. I min värld har Australien varit likställt med drömmen om det perfekta landet. Baserat på de bilder jag sett, det jag läst och det jag hört. Bilder som visat en enastående natur, sagolika djur och fantastiska platser. Skildringar från människor som varit där och där ingen någonsin fällt en negativ kommentar. Det borgar för högt ställda förväntningar. 
 
 
Så år ut och år in har jag drömt och fantiserat om hur det skulle vara att få åka dit. Skulle förväntningarna slås in? Skulle mina drömbilder raseras? Skulle jag få se sådan fantastisk natur? Skulle jag få stöta på dessa vilda djur? Skulle jag rent av få klappa en koala? 
 
 
Långt och länge hade jag en vision om att jag i alla fall skulle åka till Australien innan min trettioårsdag. Det blev som någon slags brytpunkt. Ett mål att sträva mot. När jag så fyllt trettio och ännu inte kommit iväg började en rastlöshet gro i mig. Jag bara måste få komma iväg. 
 
 
Det tog ett tag att övertyga min sambo. Tydligen är det så att alla inte när den här passionen för landet utan mestadels ser framför sig giftiga spindlar, livsfarliga ormar och andra förmodligen direkt dödande djur. Men slutligen inträffade den där rent ut sagt magiska dagen då vi satte oss ner och bokade flygbiljetter. Detta var någon gång i oktober förra året och allt sedan dess kändes det overkligt att vi hade gjort det och att vi skulle åka. 
 
 
Resfeberfjärilarna gjorde sig påminda ibland. Skulle jag verkligen åka till andra sidan jorden? Skulle jag spendera totalt 34 timmar på resande fot för att ta mig till ett land jag byggt upp dessa enorma förväntningar kring? Skulle det kännas som att jag verkligen var på andra sidan jorden? Hur känns en sådan sak?
 
 
Så kom då den där dagen, då vi låste om lägenheten, kånkade ner väskorna och åkte mot Arlanda. Overkligt. 
 
 
Långt under oss passerade länder som Kazakhstan, Ryssland, Filippinerna, Indonesien. När så gryningen kom och jag kunde skönja det första landskapsbilderna genom diset, gick det en ilning av förväntan genom kroppen. Jag blev nästan rörd. Herregud, här satt jag på ett plan och såg Australien under mig. Vilken känsla! 
 
 
Och som Australien levererade. Det är nästan löjligt. Jag, en person med höga krav och som sällan tycker att verkligheten motsvarar mina förväntningar, kan inte säga annat än att den här resan var rena rama drömmen från början till slut. Allt jag föresatt mig och mer därtill uppfylldes. Jag har sett de mest fantastiska naturscener, vida, böljande, storslagna landskap. Tropisk, klorofyllfylld regnskog. Dramatiska moln och dramatiskt regn. Intensiv och stekande hetta. Turkost hav. Vilt hav. Lugnt hav. Djupa eukalyptusskogar. Skogskorridorer av röd cedar. Ängslandskap. Åkermark. Kust. Inland. Stad. 
 
 
Lägg därtill alla fantastiska vilda djur. Delfiner, sälar, flygande hundar, kängurur, gigantiska fjärilar, koalor, Monitorödlor, Huntsmen-spindlar och alla dessa fåglar. Cape Barren Goose, Black Swan, Little Pied Cormorant, Australian White Ibis, Sooty Oystercatcher, Masked Lapwing, Crested Tern, Crested Pigeon, Yellow-tailed Black-Cockatoo, Sulphur-crested Cockatoo, Rainbow Lorikeet, Crimson Rosella, Laughing Kookaburra, Lyrebird, Blue wren, Willie Wagtail med mera, med mera. 
 
 
Addera sedan alla trevliga australiensare och såväl storstads- som småstadsliv. 
 
 
Jag blev och förblir såld. Kontinenten har allt och jag hade kunnat stanna kvar länge till. 
 
 
Några särskilda ögonblick kommer för alltid att finnas med mig i minnet. Det salta vattnet på Bondi beach. Att vakna till de exotiska fåglarnas osannolika läten i Vincentia, Jervi's Bay. Middagen på vingården Balgownie Estate i Yarra Glen. Promenaden i regnskogen i Minnamurra Rainforest, Budderoo National Park. Och den ljumma sommarnatten vid kajen i Sydney där gigantiska flygande hundar avtecknade sig mot den nattblå himlen. 
 
 
Det är då man börjar fundera på historien. Aboriginerna visste det förstås redan. Men att man valde att befolka en sådan plats. Så långt bort och med sådan otämjd natur. Det är fascinerande. Och vad man byggt upp sen. Så civiliserat, men ändå så outback. Det bästa av två världar. 
 
 
Australien är på riktigt. Jag trodde att New York var IT. The place to be. Platsen där allt händer. Men nej. New York är på låtsas. Australien är på riktigt. Det är där livet upplevs, med hjälp av naturen. 
 
 
Jag är så tacksam att jag fått ta del av detta under denna ack så korta, men för alltid ihågkomna tid.