Down under
När jag var i tolvårsåldern fick jag en bok om Australiens nationalparker. Sedan den dagen har jag alltid velat åka dit. Var i landet spelade mindre roll, huvudsaken var att jag en gång skulle få möjligheten. Möjligheten tog tid på sig. Det blev varken en ungdomlig backpackerresa, Working holiday eller en tjugofemårsresa. Det blev en resa efter att jag fyllt trettio år. På ett sätt är jag glad för det. På så sätt hade jag den budgeten som tillät att uppleva det som min sambo och jag har upplevt.
Fascinationen för landet har som sagt funnits länge och varit konstant. I min värld har Australien varit likställt med drömmen om det perfekta landet. Baserat på de bilder jag sett, det jag läst och det jag hört. Bilder som visat en enastående natur, sagolika djur och fantastiska platser. Skildringar från människor som varit där och där ingen någonsin fällt en negativ kommentar. Det borgar för högt ställda förväntningar.
Så år ut och år in har jag drömt och fantiserat om hur det skulle vara att få åka dit. Skulle förväntningarna slås in? Skulle mina drömbilder raseras? Skulle jag få se sådan fantastisk natur? Skulle jag få stöta på dessa vilda djur? Skulle jag rent av få klappa en koala?
Långt och länge hade jag en vision om att jag i alla fall skulle åka till Australien innan min trettioårsdag. Det blev som någon slags brytpunkt. Ett mål att sträva mot. När jag så fyllt trettio och ännu inte kommit iväg började en rastlöshet gro i mig. Jag bara måste få komma iväg.
Det tog ett tag att övertyga min sambo. Tydligen är det så att alla inte när den här passionen för landet utan mestadels ser framför sig giftiga spindlar, livsfarliga ormar och andra förmodligen direkt dödande djur. Men slutligen inträffade den där rent ut sagt magiska dagen då vi satte oss ner och bokade flygbiljetter. Detta var någon gång i oktober förra året och allt sedan dess kändes det overkligt att vi hade gjort det och att vi skulle åka.
Resfeberfjärilarna gjorde sig påminda ibland. Skulle jag verkligen åka till andra sidan jorden? Skulle jag spendera totalt 34 timmar på resande fot för att ta mig till ett land jag byggt upp dessa enorma förväntningar kring? Skulle det kännas som att jag verkligen var på andra sidan jorden? Hur känns en sådan sak?
Så kom då den där dagen, då vi låste om lägenheten, kånkade ner väskorna och åkte mot Arlanda. Overkligt.
Långt under oss passerade länder som Kazakhstan, Ryssland, Filippinerna, Indonesien. När så gryningen kom och jag kunde skönja det första landskapsbilderna genom diset, gick det en ilning av förväntan genom kroppen. Jag blev nästan rörd. Herregud, här satt jag på ett plan och såg Australien under mig. Vilken känsla!
Och som Australien levererade. Det är nästan löjligt. Jag, en person med höga krav och som sällan tycker att verkligheten motsvarar mina förväntningar, kan inte säga annat än att den här resan var rena rama drömmen från början till slut. Allt jag föresatt mig och mer därtill uppfylldes. Jag har sett de mest fantastiska naturscener, vida, böljande, storslagna landskap. Tropisk, klorofyllfylld regnskog. Dramatiska moln och dramatiskt regn. Intensiv och stekande hetta. Turkost hav. Vilt hav. Lugnt hav. Djupa eukalyptusskogar. Skogskorridorer av röd cedar. Ängslandskap. Åkermark. Kust. Inland. Stad.
Lägg därtill alla fantastiska vilda djur. Delfiner, sälar, flygande hundar, kängurur, gigantiska fjärilar, koalor, Monitorödlor, Huntsmen-spindlar och alla dessa fåglar. Cape Barren Goose, Black Swan, Little Pied Cormorant, Australian White Ibis, Sooty Oystercatcher, Masked Lapwing, Crested Tern, Crested Pigeon, Yellow-tailed Black-Cockatoo, Sulphur-crested Cockatoo, Rainbow Lorikeet, Crimson Rosella, Laughing Kookaburra, Lyrebird, Blue wren, Willie Wagtail med mera, med mera.
Addera sedan alla trevliga australiensare och såväl storstads- som småstadsliv.
Jag blev och förblir såld. Kontinenten har allt och jag hade kunnat stanna kvar länge till.
Några särskilda ögonblick kommer för alltid att finnas med mig i minnet. Det salta vattnet på Bondi beach. Att vakna till de exotiska fåglarnas osannolika läten i Vincentia, Jervi's Bay. Middagen på vingården Balgownie Estate i Yarra Glen. Promenaden i regnskogen i Minnamurra Rainforest, Budderoo National Park. Och den ljumma sommarnatten vid kajen i Sydney där gigantiska flygande hundar avtecknade sig mot den nattblå himlen.
Det är då man börjar fundera på historien. Aboriginerna visste det förstås redan. Men att man valde att befolka en sådan plats. Så långt bort och med sådan otämjd natur. Det är fascinerande. Och vad man byggt upp sen. Så civiliserat, men ändå så outback. Det bästa av två världar.
Australien är på riktigt. Jag trodde att New York var IT. The place to be. Platsen där allt händer. Men nej. New York är på låtsas. Australien är på riktigt. Det är där livet upplevs, med hjälp av naturen.
Jag är så tacksam att jag fått ta del av detta under denna ack så korta, men för alltid ihågkomna tid.
