Imse vimse spindel...
Att det finns gott om läskiga djur i Australien är allmänt känt. Lyckligtvis hade vi varit ganska förskonade från dessa ända tills näst sista natten.
Jag stod på parkeringen vid Balgownie Estate och rumsterade om i min resväska som låg i bagageluckan. Av en ren händelse lyfte jag blicken upp till vänster och insåg plötsligt att mina ögon vilade på en spindel med gigantiska mått. I alla fall i min värld. Den var stor och hårig. Jag menar, håriga spindlar existerar ju bara i Sverige på typ Skansenakvariet. Aldrig i hela mitt liv har jag tidigare sett en vild och hårig spindel. Den satt där inklämd mellan listen och bakluckan och verkade må bra.
Jag utstötte ett ljud och kände hur mina andetag blev ansträngda. "Kolla!", skrek jag och backade från bilen. Inte heller min sambo är särskilt förtjust i spindlar och bev liksom ståendes. Av någon outgrundlig anledning fann jag mod att gå tillbaka och stänga min väska. Jag tänkte att om den väl suttit still när jag öppnade väskan, borde den ju logiskt sitta still även om jag stänger den.
Därefter sprang jag snabbt bort till receptionen och bad om hjälp att få avlägsna detta otäcka djur. I min värld är australiensare vana vid läskiga, stora spindlar. Jag menar, de har rimligtvis mer vana än en svensk och är ju så att säga uppvuxen med faran lurandes runt hörnet. Men receptionisten såg i det närmaste skräckslagen ut hon också. Hon hämtade ett stort paraply för att armera sig med och gick tveksamt mot bilen. När hon fick syn på spindeln sa hon helt sonika att "Den där tänker jag inte röra! Den får sitta kvar. Om ni ska lämna tillbaka bilen redan idag, föreslår jag att ni ber Hertz ta bort den!"
Nu visade det sig ju inte vara en giftspindel. Enligt receptionisten visste hon mycket väl att det var en Huntsmen-spindel. Tydligen ofarlig, men biter rätt hårt.
Det var med ett visst mått av stelhet vi satte oss tillrätta i bilen och fortsatte färden mot Melbourne. Förvisso hade spindeln ingen möjlighet att komma in i bilen, men ändå. Det rös i hela kroppen.
När vi åkte ner i Hertz bilgarage berättade vi för besiktningsmannen att vi hade en gynnare ombord. Han såg inte det minsta förvånad ut utan berättade att hyrbilarna allt som oftast visar sig innehålla både ormar, reptiler och annat spännande som dras till bilens värme om natten. Han trodde nog att spindeln var en väldigt liten sådan och blev därför heller inte förvånad när vi öppnade bakluckan och fann att spindeln inte var kvar.
För mig innebar det ett visst obehag. Jag menar, man vill ju gärna ha koll och så. Veta var den är, så att den plötsligt inte satt sig tillrätta på resväskan eller liknande. Men vad kunde vi göra? Min sambo tog tag i bakluckan och skulle precis till att stänga igen den, när plötsligt spindeln gjorde entré igen och kom krypande över bakluckan. Mitt skrik visste inga gränser och inte heller min sambos.
Vi hämtade besiktningsmannen igen. Spindeln hade åter försvunnit. Mannen gick runt bilen och tog sig en titt. Synen när han väl fick syn på spindeln var fullkomligt obetalbar. Här, en australiensisk man som borde ha sett ett par spindlar eller två i sina dagar, fick panik. Han gav ifrån sig ett högt och gällt skrik och for som en stucken gris runt bilen. Hans skrik satte igång mitt skrik, som satte igång min sambos. Och parkeringshuset fylldes av högljudda skrik.
Ytterligare en kollega anslöt, med en sopkvast. Han drämde till spindeln med den, som for iväg, rakt mot mig! Nu visste mitt skrik inga gränser, jag hoppade högt och sprang därifrån. Likaså gjorde besiktningsmannen. Det blev ett himla liv!
Slutligen fick spindeln tyvärr lov att avsluta sina dagar. Tydligen fanns inget annat sätt.
En pärs var det och en upplevelse vi sent ska glömma. Tänk att ett, i jämförelse, sådant litet djur kan få så många människor på fall. Den rädslan måste verkligen sitta djupt rotad.
