Kapris, carpaccio och chokladglass
Det italienska köket brukar ju kategoriseras som ett av de bästa. Människor talar sig varma om pastan, de genuina råvarorna, tomaterna, kaprisen, kalvköttet och olivoljan.
Maten vi åt i Venedig kvalar dock knappt alls in på någon slags matlista över de bästa rätter vi ätit. Kanske valde vi fel restauranger? Kanske är maten i Venedig inte lika genuin som på den italienska landsbygden?
Därmed inte sagt att allt var undermåligt.
Första kvällen provar vi klassisk pizza. Naturligtvis utan de "försvenskade" tillbehören bearnaisesås och pizzasallad. Jag väljer en cappricciosa som består av kronärtsskocka och oliver istället för svamp. Den är mycket god med tunn, frasig botten och med riklig mängd av topping. Därför är det i princip omöjligt att äta hela pizzan. Den är så otroligt mer matig än en pizza hemmavid. Definitivt värd det.
Den andra kvällen följer vi Lonely Planets råd och går till en restaurang i området Dorsaduro. I taket hänger rediga torkade skinkor och endast en italiensk familj sitter vid bords när vi kommer dit.
Risotto borde rimligen vara en rätt italienarna är en fena på tänker jag och beställer en grönsaksbaserad sådan. Den var god och krämig men ej en smaksensation. Sambon beställer ugnsbakad grisbog. In kommer som en slags "köttskånk" jämte några förtvinade grönsaker. Ingen sås. Italienarna verkar inte jobba med sås till kötträtter. Ingen matsensation. Efterrätterna i form av tiramisu och chokladfondant höjer dock middagen ett snäpp. Efterrätter håller sällan måttet tycker jag, men dessa gjorde det.
En av dagarna äter vi lunch vid en klassisk piazza. Jag testar tortellini och sambon klassisk carbonara. Ödesdigert misstag. Min tortellini borde helt enkelt inte få serveras. Den är under all kritik och skulle inte ens kunna serveras på Ikea. En samling bleka tortellinis ligger på tallriken omgärdade av en kritvit sörja som ser kemiskt konstgjord ut. Ingen grönsak, ingen krydda, ingen garnering. Carbonaran är inte bättre. Etthundrafemtio kronor per rätt. Så ogenuint.
Ja, de vet att ta betalt italienerna. Förutom att rätterna i sig stundtals kostar alldeles för mycket, så tar de också en kuvertavgift för att ens få äta. Visserligen inte så stor men ändå ett påslag på notan. Lägg därtill en ändå redig kostnad för vattnet och för brödet som du får vare sig du vill eller inte, ja då springer notan iväg.
Glass testar vi också förstås. På knagglig italienska beställer jag choklad och persika medan sambon beställer lakrits och jordgubbe. Chokladen är härlig. Persikan påminner för mycket om sorbet.
Men det skall snart bli bättre. På en bättre restaurang alldeles vid vattnet beställer vi tre rätter. Min förrätt bestående av buffelmozzarella, kapris, oliver och tomater är ljuvlig. Mozzarellan är så krämig och god, nästan som grädde.
Ett säkert kort blir min huvudrätt, carpaccio, för övrigt döpt efter en venetiansk konstnär. Det måste vara den godaste rätt som finns. In kommer tunt skivat kött ackompanjerat av parmesanflingor och balsamico.
Ett mindre säkert kort blir det dessvärre för min sambo då han beställer en tallrik med blandad fisk. Egentligen borde vi ha lärt oss att blandad fisk verkligen kan betyda blandad. In på tallriken kommer mer eller mindre ett akvarium. Det är i alla fall så det ser ut. Små och större hela fiskar liksom små och hela räkor samsas med skalade räkor och bläckfiskringar. Det ser inte det minsta aptitligt ut och räkors ben känns när man sväljer! Min sambo blir dessvärre inte mätt och måste en timme senare beställa en pizza!
Till efterrätt tror jag av misstag att jag beställer crème brûlée men inser mitt misstag när jag får in en crème caramel. Det är inte samma sak! Sladdrigt och kallt. Inte bra, men mitt eget fel. Min sambo beställer istället in ett glas grappa. I min värld luktar det renovering! Tack och lov slutade det hela väl när restaurangen bjöd oss på ett glas limoncello. Något så gult måste ju helt enkelt vara gott.
Ja, det var en brokig samling rätter vi fick i oss. Det är en del av tjusningen med att resa, att få äta sig igenom nya platser och resmål. Men jakten på den perfekta italienska rätten, ja den kvarstår nog ännu. I övrigt är det ett under att inte varje italienare rullar fram. En kost baserad på bröd, glass och pizza torde inte göra underverk på figuren!
