Att bära glasögon under ridning

 
För en tid sedan, en höstkväll som alla andra, bestämde sig mina ögon för att det var nog att bära linser ett tag framåt. 
 
 
Surt, väldigt surt tyckte jag, som är van linsbärare sedan åratal tillbaka. Men trötta ögon måste jag ju lyssna på och med ett strängt linsförbud från både optiker och läkare, kunde jag ju inte annat än att lyda. 
 
 
Det är inget fel på mina glasögon. Faktum är att de är ganska nya och att jag ärligt tycker att de är rätt så snygga. Men fullkomligt bekväm kommer jag nog aldrig att känna mig när jag bär glasögon. Det beror på allt från i-landsproblem så som att mina ögonfransar skrapar i glaset och lämnar feta mascarastreck efter sig. Att jag till skillnad mot när jag bär linser, ser suddigt i ytterkanterna av glasögonen och därmed i min värld inte får ett fullgott synspektra. Att när jag går från kallt till varmt sprider sig den illvilliga imman likt en tornado över glasen. När det regnar och dropparna faller på glasen, ja då ser jag ju inget. Anledningarna är många. 
 
 
Ibland har jag också haft svårt att skaka av mig känslan av att glasögon är lite nördigt ändå. Men så sa min kollega för en tid sedan att jag ser väldigt sofistikerad ut när jag bär glasögon, och då kändes allt genast mycket bättre. 
 
 
Nå, att rida med glasögon däremot, det är ingen höjdare. Jag testade i måndags och kan ärligt säga att jag aldrig mer kommer att återupprepa det. Då slutar jag nog hellre att rida. 
 
 
När jag väl fått på mig hjälmen och kravlat mig upp på min fåle för dagen, Joy, en sjuårig irländsk import, och börjat skritta runt ridhuset, får jag en känsla av att hela manegen liksom känns välvd. Det känns som att jag varken har kontroll över var hästen sätter sina fötter, vart jag ska och hur snabbt eller långsamt det går. Märkligt är bara förnamnet. 
 
 
Men vi kämpar vidare. Joy med långsamma stora kliv, och jag med en stor bekymmersrynka mellan ögonen. 
 
 
Så börjar vi jobba på allvar och svetten börjar lacka. Vet ni vad det innebär? Jo, att glasögonen som befarat, börjar glida längre och längre ner på näsan. Ju mer vi travar, och för att inte tala om galoppen, desto längre ner hasar glasögonen. Galoppen är extra skumpig, så till slut balanserar glasögonen på nästippens brant, sneda och vinda. Jag ser ut som någon slags galen vetenskapsman och ilskan sprider sig snabbt och effektivt i min kropp. 
 
 
"Hur går det för dig, Rebecka?!" utbrister ridläraren roat. 
 
 
"Jag ser ju inget!" vrålar jag, gör halt och rättar ilsket till mina glasögon. Det tar cirka tre sekunder innan de åter glidit ner till det ödesdigra nästippsläget. Enda sättet att hindra glasögonen från att trilla av under galoppen är att sätta näsan i vädret och liksom försöka knycka till med huvudet. Det fungerar sådär och likaså galoppen. Att koncentrera sig på glasögonen tar energin från det vi håller på med och Joy, som vanligtvis är en svår herre att fatta galopp på, faller förstås isär i stora, valpiga travsteg. Någon galopp är det inte tal om. 
 
 
Jag skrittar skamset in till mitten på volten och gör halt. Så som jag gjorde när jag var åtta år gammal, inte hade lyckats fatta galopp på flegmatiska ponnyn Humlan, och står där och väntar tills de andra är klara med sin prydliga och lyckosamma galopp. Vad händer då? Jo, glasögonen immar naturligtvis igen så jag varken ser de andras galopp, min mamma på läktaren eller ridläraren. 
 
 
"Du kanske skulle ha vindrutetorkare på glasögonen", nämner en i gruppen munternt. 
 
 
Min ilska vet inga gränser. Om inte glasögonen kostat som en all inclusive chartervecka i Egypten, hade jag slängt dem i backen banne mig. 
 
 
Nå, lektionen lider mot sitt slut. Jag är bedrövad. Jag är alltid ganska dramatisk i mina känslolägen så bedrövad är verkligen rätt ord. 
 
 
Ridläraren säger att jag ändå gjorde det bästa av situationen och att det såg både fint och avslappnat ut i typ alla gångarter utom galoppen. Hon avslutar med att säga "Du är i alla fall väldigt söt i dina glasögon!" 
 
 
Jo, jag tackar. Nästa vecka är det hoppning och då ska jag bära linser om det så är det sista jag gör! 
 
 

På en dag

Hur många göromål kan jag klämma in på en söndag när jag är för mig själv?
 
 
Innan jag ens hunnit äta frukost grabbar jag tag i närmsta sandpapper och passar på att liksom i förbifarten till köket slipa lite på garderobs- och andra innerdörrar som prydligt står lutade mot väggen i matrummet. När jag ändå håller på spacklar jag också över några fula ytor. Det är så lustigt förstår ni. Varje gång jag går förbi dörrarna hittar jag nya skavanker. 
 
 
Därefter intar jag en snabb frukost samtidigt som jag ser klart andra halvan av det senaste Homeland-avsnittet. 
 
 
Sedan påbörjar jag dagens renoveringsarbete på allvar. Dörrarna. Jag slipar till det jag spacklat för att därefter måla kanterna på alla fem dörrar. Sedan är det dags för att måla hela dörrbladen. Det har varit min sambos uppgift tidigare men eftersom jag är själv i helgen blir det plötsligt min. Lite frågande står jag där med rollern i ena handen och moddlaren i den andra. Det visar sig, och här är det dags för stora ordalag, att jag är kung på att rolla dörrar! Vilken rolig syssla förresten. Slätt, fint, vitt och blankt blir det. I alla fall de första trettio minutrarna innan färgen börjar torka och därmed också rinna. Då gäller det att stå som en hök vid dörrarna för att fånga upp dropparna med en fuktig trasa. 
 
 
Balkgonarbete står näst på tur. Den gamla rosen ska slängas och krukan ställas in i förrådet, så jag kånkar ner allt i källaren och står där och kämpar en stund med detta. Därefter återvänder jag upp i lägenheten och ut på balkongen. Min stora frigolitlåda där jag försöker vinterförvara min grapefruktplanta, jordgubbsplanta och rabarberplanta behöver nämligen isoleras, så jag stoppar om växterna med överblivna tygskynken och ordnar ett plastöverdrag så att fukt inte ska tränga in. 
 
 
Vinterkläder ja. Hur lite jag än vill ha vinter måste vinterkläderna upp ur förrådet. Så det tar en stund att baxa alla plagg upp och ner för trapporna. Garderoben i hallen fylls snabbt. 
 
 
Halvt utmattad gör jag i ordning lunch. 
 
 
Därefter kommer mamma och pappa på besök. Pappa får i uppdrag, trots att det är Fars dag, att slipa på en av dörrarna som ännu är omålad. Mamma får i uppgift att ta isär några gamla ramar. Själv ordnar jag lite te och skorpor och så fikar vi sedan. Som sagt, det är ju faktiskt Fars dag och pappa föräras en liten present. 
 
 
Innan mörkret lägger sig är det dags för träning. Träning och träning. Det innebär att jag cyklar bort till utegymmet och därefter lite planlöst går runt och lyfter de olika maskinerna. Eller ja, det kanske ser planlöst ut, men i huvudet har jag faktiskt en plan. Lite armar och lite knän. Lite lagom sådär. 
 
 
När jag ändå cyklar passar jag på att handla på hemvägen. Tungt, kallt och blött är det att cykla hem med kassen dinglandes på styret. 
 
 
Matlagning. Bakad potatis. 
 
 
Under tiden potatisen är i ugnen hinner jag köra den andra och sista strykningen av målarfärg runt alla dörrfoder och mellan garderoberna. Det tar sin tid och det är ett riktigt pillgöra, men lagom tills potatisen är klar är jag också klar. 
 
 
Jag intar en snabb och effektiv middag och återgår sedan till det sista av målningen för dagen. Stryka två dörrar till med färg. 
 
 
Sedan är det rengöring av alla penslar och av mig själv. Det blir mycket färg! 
 
 
Det är inte mycket som återstår av söndagen nu. Men jag hinner i alla fall ordna med en del ärenden på datorn innan jag utmattad unnar mig själv att se på tv en stund innan läggdags. 
 
 
Ja, så ser mina helgdagar oftast ut. Någon närmare analys än så tänker jag inte göra, men visst vore det skönt att bara sätta sig ner och läsa en god bok en gång. Nåja, någongång... 
 
 

Än snöar det inte...

 
För några dagar sedan snöade det några flingor. Somliga tycktes bli glada och upplivade. Själv tillhörde jag inte riktigt den skaran. Jag skulle klara mig utan minusgrader och snö hela året. 
 
 
För varje dag som gå nu och där temperaturen håller sig kring drägliga tio grader blir jag lättad. För varje dag som går då det inte faller någon snö känner jag mig nöjd. 
 
 
Det betyder nämligen att jag kan undvika mina vinterjackor och mina vinterskor ännu en tid. Jag kan fortfarande låta fossingarna andas i höstskorna istället för att stänga in dem i ett par vinterstövlar. Jag kan fortfarande använda min trenchcoat och behöver inte ranta runt i min varmaste vinterjacka och ändå frysa som aldrig förr. Och jag kan fortfarande cykla till jobbet utan att slå mig fördärvad på ishala gator. 
 
 
Det är sådant jag får hålla fast vid i denna den mörkaste av månader. Men om inte alltför länge vänder det igen och blir ljusare. Ah, vilken fröjd det ska bli!