En god vän?

 
Vad är en god vän egentligen? 
 
 
Jag kan tycka att kraven har ändrats genom åren. När jag var liten, under låg-, mellan- och högstadiet samt gymnasiet var en vän på något sätt något annat än hur jag idag skulle definiera en vän. Förut kunde det handla om att hoppa kråka, spela kula, spana på killar tillsammans, plugga glosor ihop eller bara att ha sällskap i skolan. 
 
 
Under universitetsåren var det väldigt lätt att träffa nya vänner, åtminstone på det ytliga planet. Man träffades på en fest, frågade varandra "Hej, vad heter du, varifrån kommer du, vad pluggar du och ska vi ses hos mig på nästa fest?". Så var saken klar och man var vänner ett tag. Det var så jag träffade K. 
 
 
Jag skulle kalla K. för en god vän. För att det är enkelt att prata med henne och vi har därtill mycket att prata om och vänskapen består trots att det går lång tid mellan gångerna vi ses. Men när vi väl ses är det som att öppna en kran och så kan konversationen pågå utan stopp i två, tre timmar. Vi ställer varandra frågor och har således ett utbyte och det bästa av allt är att K. aldrig är dömande, ifrågasätter eller kritiserar. 
 
 
Det lustiga med K. och jag är att vi aldrig ringer till varandra och att vi aldrig gör något spontant ihop. Våra träffar är tidsbestämda sedan länge. Vi diskuterade det senast vi sågs. K. förkunnade att hon inte är särskilt förtjust i att vara sådär spontan och bara koka ihop en aktivitet sådär. Jag håller med. Det är väl kanske också därför som vår vänskap fungerar. Jag planerar också gärna i förväg. Om någon ringer och säger "Vill du hitta på något?" och jag för mig själv har planerat något annat, ja då vill jag varken vara tråkig och säga nej, samtidigt som jag inte heller vill ge upp min inplanerade aktivitet, om den så bara innebar att ligga på soffan. Jag finner det också svårt att hastigt och lustigt bara släppa det jag har för händer för att någon plötsligt säger "Vill du förresten hänga med?". Det är lite svårt om jag står mitt uppe i matlagning, målning eller jogging. 
 
 
Det känns tryggt att veta att K. finns där som vän även om vi inte ses särskilt ofta. Ibland har jag förstås dåligt samvete för att det stundtals är så svårt att boka in en träff. Det inträffar så mycket annat i vardagen. Och träffas någon gång måste man ju förstås. Annars dör vänskapen ut. Som den faktiskt gör ganska ofta rent generellt med folk. Ibland tycker jag mig notera att det exempelvis är jag som är den som hör av mig oftare än den andre. Ja, det är ju någonstans ett kvitto på att vänskapen inte är ömsesidig. Som tur är, är det inte så med K. 
 
 
Rent generellt tycker jag om att träffa nya människor och jag ser mig mer än gärna lära känna nya vänner. För mig är en förutsättning för att man ska lära känna varandra att ett ömsesidigt utbyte av information sker. Så som under universitetstiden. Det kan jag sakna idag, att det inte går till så som jag ovan beskrev. Gång efter annan finner jag mig umgås med människor som inte ställer en enda fråga. Det handlar naturligtvis inte om ett behov från min sida att vilja prata om mig själv, men det är ju så förskräckligt tråkigt med envägskommunikation, där jag ställer massor med frågor, men individen själv verkar inte ha det minsta intresse av att lära känna mig. En relation präglad av att bara en person pratar eller inte pratar alls, ja, den kan ju inte heller leda någon vart. 
 
 
Med en vän vill jag kunna diskutera allt. Jag vill kunna prata känslor, minnen, framtid, aktuella ämnen. Jag vill kunna gotta ner mig i politik om så behövs, samhälle, gemensamma bekanta, studier, livet, ja, kort sagt allt mellan himmel och jord. Högt och lågt. Ytligt och djupt. 
 
 
Just därför är det nu extra tråkigt att K. nyligen flyttade härifrån. Efter alla dessa år, allt roligt vi haft, ja nu är den eran slut. Vi hade vår allra bästa tid under 2000-talet. Sicket inrutat och fantastiskt liv vi levde då. Varje fredag och ibland även fler gånger per vecka sågs vi för att gå ut och göra nationerna osäkra. På fredagseftermiddagen kastade jag mig hem från föreläsningarna för att lika snabbt kasta i mig en parisare (stor korvskiva i hamburgerbröd), göra mig ordning till tonerna av de femton cd-skivor som innehöll den allra senaste musiken och sedan ta cykeln till Karin, alternativt invänta att hon skulle komma till mig för att påbörja förfesten. Därefter intog vi lagom mängd Midori med mjölk och begav oss sedan innan klockan 21.00 ut på nationerna (då kom vi ju in gratis) och dansade resten av kvällen. 
 
 
För inte så längesedan sågs vi för att gå ut en sista gång tillsammans i Uppsala. Vi upprepade proceduren med Midori och mjölk samt den gamla goda musiken i form av bland annat låten Break my stride. Och vi tittade i fotoalbum för att riktigt se hur det begav sig förut. Så många människor på bilderna. Så många ansikten av människor som vi inte har en aning om var de befinner sig och vad de gör idag. Så många vi kände. Så kul vi hade. 
 
 
Men den eran är förbi. K. har flyttat och kvar blir jag. Vilken tur ändå att vi är vänner och att vänskapen kan bestå trots att hon flyttar till en annan stad. 
 
 
Ja, nära vänner växer inte på träd. Jag har ju kommit till den punkten i livet att jag faktiskt inte vill umgås med människor som inte ger mig något. Då värderar jag min egen tid högre. Men K. hon kommer att bestå!