Smörgåstårta, turkosa muffins och ett tomt paket

 
I oktober fyller alla år! Min mamma, min sambo och min bror i nämnda ordning. 
 
 
Mamma firades för några helger sedan. Vi bjöd på lite fika i all sin enkelhet och ett stort paket inslaget i ceriserosarandigt papper. 
 
 
Min sambo bestämde sig dock för att bjuda in hela tjocka släkten på födelsedagsfika. På sedvanligt manér vaknade jag tidigt och ägnade timmar åt att städa, duka fint och göra i ordning såväl smörgåstårtor som bakverk. Lagom tills gästerna anlände var jag precis som vanligt helt slut. 
 
 
Visserligen bor vi i en stor lägenhet men när den plötsligt fylls med typ tolv personer och två barn, ja då känns den inte så stor längre. Den uttänkta dukningen och bordsplaceringen resulterade mest i ett glatt kaos. Men det är bra träning för min ordningssamma sida. Ja, så brukar jag försöka se på det i alla fall. 
 
 
Barn fick vi som sagt på besök också. Ganska nytt för mig faktiskt. Men den turkosa muffinsglasyren och mina djurböcker verkade falla syskonparet i smaken, så det var ju en himla tur. 
 
 
Nå. Det roliga med större bjudningar är förstås, som alltid, dukningen! Dagen till ära söta små kaffekoppar med vinrankamotiv och silverbesticken. 
 
 
Smörgåstårta är inget jag egentligen någonsin ätit särskilt ofta. Men vilken höjdare det är egentligen! Vi gjorde en fiskbaserad, det vill säga fullproppad med lax i olika varianter, samt en italienskinspirerad sådan med parmkaskinka, oliver och soltorkade tomater. De blev båda riktigt goda. 
 
 
Bakverken ja. I den sockerförbjudna eran som råder valde jag ändå att baka lite. Kolakakor, chokladbollar samt två sorters muffins. Jag är en hejare på mördegskakor men en riktigt dålig muffinsbakare. Jag tycks inte kunna göra saftiga och härliga muffins. Mina chokladmuffins med hallon upplevde jag något torra och vanilj- och limesorten flöt ut till att bli som platta tefat. 
 
 
Nå, jag tänkte åtminstone piffa upp dem med lite turkos glasyr. Jag gillar inte starkt färgad glasyr eftersom det ser lite väl onaturligt ut. Men den ljusa knappt skönjbara nyans av turkos jag tänkt mig blev alldeles för många droppar färg och därför blev de just illturkosa. Men jag försökte intala mig själv att en kille som fyller 32 helt säkert gillar grällt turkosa!
 
 
Många presenter fick han också, 32-åringen. Själv hade jag förärat honom med en vakuumförpackningsapparat. Jo, en sådan hade han nämligen önskat sig. Snopet värre blev det då han väl öppnade kartongen och den visade sig enbart innehålla plastpåsar för ändamålet, men ingen maskin! Bestörta kastade vi oss in i bilen och åkte genast ut till XXL där jag inhandlat den. Personalen skrattade gott åt det dråpliga misstaget. Tror jag det!
 
 
Nu återstår det att fira min bror som alltså är den som fyller härnäst. Presenten är inhandlad. Det gäller bara att hitta ett tillälle att ses. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

'
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

På väggen

 
Jag gillar det här med tavlor på väggarna. Det känns verkligen som pricken över i när det kommer till inredning. Det börjar liksom kännas färdigt då. Och även om just vår lägenhet är långt ifrån färdig går det ju i alla fall att börja fundera över vad som ska hänga på väggarna i de rum som faktiskt är klara. 
 
 
I julklapp till min sambo köpte jag två gamla litografier på två sorters fjällfåglar. Kanske lite dumt med tanke på att de knappast har några standardmått och därför inte riktigt passar i vilken ram som helst. Planen är hur som helst att hänga dessa ovanför vår låga bokhylla i vardagsrummet. 
 
 
När vi var i Sydney kunde vi inte motstå att köpa en affisch föreställande den tekniska ritningen av Sydney Harbour Bridge. Där och då tänker man inte så mycket på om det är standardmått eller inte. Kanske borde vi ha gjort det, för det finns inte en färdig ram i världen som passar till denna affisch. Men viljan att ha den ovanför dörrposten i hallen gör att åtminstone jag verkligen, verkligen vill rama in den. 
 
 
Det här med att rama in saker är omänskligt dyrt har jag bittert fått erfara. Det är ju så med mig ibland. Jag föreställer mig vad saker och ting rimligtvis borde kosta, men upptäcker alltid att mina uppskattningar verkligen inte stämmer med verkligheten. Jag tänkte i min enfald att en inramning väl inte borde kosta mer än en 500-lapp. Kanske till och med mindre. 
 
 
Jag började med att besöka den lokala ramverkstaden som finns i kvarteret där jag bor. Oj, vilka fina ramar de hade att välja på och jag pratade glatt om ditten och datten med affärsinnehavaren, vart jag köpt affischen, vad den betyder, vilken bra resa det var etc. När jag så fick priset levererat till mig tror jag min värld stannade upp en stund, för det tog ett par sekunder innan jag fann mig. Det kostade tre gånger så mycket! 
 
 
Ja, och inte kostade det värst mycket mindre när jag gjorde samma förfrågan idag på Gallerix. Nå, det återstår att rådfråga min sambo och se om det är värt det eller inte. Alternativet är ju faktiskt att köpa glas från glasmästaren och därefter tillverka egna ramar. Svårt, men funkar. 
 
 
Nå, specialbeställt två passepartout och köpt två ramar till litografierna har jag i alla fall gjort. Och resultatet blev banne mig enastående! 
 
 
 
 
 
 

Patchwork

 
Jag trodde att vi aldrig skulle kunna enas om en vardagsrumsmatta. Det är ju så svårt. Mattor liksom. Hur många varianter som helst och ändå inte. 
 
 
Efter lite undersökningar på nätet stod det klart att Uppsalas utbud av mattor är väldigt standardiserat och därför vände jag mig mot Stockholmshållet istället och blev glad när jag hittade Ullmans mattor
 
 
Dit for vi i lördags. Tänk att ett köp kan gå så snabbt som det gjorde just där och då. Omedelbar hjälp. Vi hann knappt innanför dörren innan vi fick service och vi hann bara kasta ett snabbt öga på den matta vi hade funderat på, för att bestämma oss att den skulle vi ha! Tänk om alla köp kunde gå till så snabbhets- och servicemässigt. 
 
 
Glada i hågen stuvade vi in vår nya matta i bilen och satte vidare av. Mattan är underbart turkos och gjord i patchwork- teknik. Väl hemma skyndade vi oss att lägga ut och oj vad rummet förändrades. Till det bättre. Färgerna passade perfekt med den turkosa väggfärgen och den mörkgrå soffan. 
 
 
Det kändes också rent av lite högtidligt att få sätta sina bara fötter på det väldigt mjuka underlaget. Något smärre olustigt kändes det dock att äta middag framför tv:n. Med vår otur som vi haft på sistone skulle det inte förvåna mig om vi kommer att spilla ner den inom snar framtid. Eller tänk om någon gäst skulle göra det, ännnu värre! Men så känns det alltid när något är nytt. 
 
 
Just nu kan jag i vilket fall som helst knappt slita blicken från mattan var gång jag passerar vardagsrummet. Det måste vara kvittot på ett lyckat köp!