Smörgåstårta, turkosa muffins och ett tomt paket

 
I oktober fyller alla år! Min mamma, min sambo och min bror i nämnda ordning. 
 
 
Mamma firades för några helger sedan. Vi bjöd på lite fika i all sin enkelhet och ett stort paket inslaget i ceriserosarandigt papper. 
 
 
Min sambo bestämde sig dock för att bjuda in hela tjocka släkten på födelsedagsfika. På sedvanligt manér vaknade jag tidigt och ägnade timmar åt att städa, duka fint och göra i ordning såväl smörgåstårtor som bakverk. Lagom tills gästerna anlände var jag precis som vanligt helt slut. 
 
 
Visserligen bor vi i en stor lägenhet men när den plötsligt fylls med typ tolv personer och två barn, ja då känns den inte så stor längre. Den uttänkta dukningen och bordsplaceringen resulterade mest i ett glatt kaos. Men det är bra träning för min ordningssamma sida. Ja, så brukar jag försöka se på det i alla fall. 
 
 
Barn fick vi som sagt på besök också. Ganska nytt för mig faktiskt. Men den turkosa muffinsglasyren och mina djurböcker verkade falla syskonparet i smaken, så det var ju en himla tur. 
 
 
Nå. Det roliga med större bjudningar är förstås, som alltid, dukningen! Dagen till ära söta små kaffekoppar med vinrankamotiv och silverbesticken. 
 
 
Smörgåstårta är inget jag egentligen någonsin ätit särskilt ofta. Men vilken höjdare det är egentligen! Vi gjorde en fiskbaserad, det vill säga fullproppad med lax i olika varianter, samt en italienskinspirerad sådan med parmkaskinka, oliver och soltorkade tomater. De blev båda riktigt goda. 
 
 
Bakverken ja. I den sockerförbjudna eran som råder valde jag ändå att baka lite. Kolakakor, chokladbollar samt två sorters muffins. Jag är en hejare på mördegskakor men en riktigt dålig muffinsbakare. Jag tycks inte kunna göra saftiga och härliga muffins. Mina chokladmuffins med hallon upplevde jag något torra och vanilj- och limesorten flöt ut till att bli som platta tefat. 
 
 
Nå, jag tänkte åtminstone piffa upp dem med lite turkos glasyr. Jag gillar inte starkt färgad glasyr eftersom det ser lite väl onaturligt ut. Men den ljusa knappt skönjbara nyans av turkos jag tänkt mig blev alldeles för många droppar färg och därför blev de just illturkosa. Men jag försökte intala mig själv att en kille som fyller 32 helt säkert gillar grällt turkosa!
 
 
Många presenter fick han också, 32-åringen. Själv hade jag förärat honom med en vakuumförpackningsapparat. Jo, en sådan hade han nämligen önskat sig. Snopet värre blev det då han väl öppnade kartongen och den visade sig enbart innehålla plastpåsar för ändamålet, men ingen maskin! Bestörta kastade vi oss in i bilen och åkte genast ut till XXL där jag inhandlat den. Personalen skrattade gott åt det dråpliga misstaget. Tror jag det!
 
 
Nu återstår det att fira min bror som alltså är den som fyller härnäst. Presenten är inhandlad. Det gäller bara att hitta ett tillälle att ses. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

'