Gemensam städning

 
Städdagar med bostadsrättsföreningen tycker jag är rätt så trevligt faktiskt. De allra flesta verkar dock se det som något oerhört betungande att behöva vara med på och de flesta jag känner gör också mycket riktigt sitt bästa för att slippa undan. 
 
 
Det kan störa mig lite. Hur tänker man om man har den filosofin? Ska arbetet lejas bort och risken finnas för hyreshöjningar? Förlitar man sig alltid på att det finns några tappra själar som alltid ställer upp att städa undan skräp efter andra? Det verkar så. 
 
 
Årets städdag blev riktigt trevlig. Jag och min sambo är ju nya i föreningen, men redan med i styrelsen så i det här fallet hade vi faktiskt varit med och planerat hela städdagen. Jag hade gjort fina (i mitt tycke) och inbjudande aviseringar kring städdagen och uppslutningen var faktiskt helt okej. I alla fall en tjugo personer samlades, iförda sina bästa arbetskläder, på gården vid tiotiden. För mig är det viktigt att det ska vara inbjudande och i min värld borde en färgglad och välkomnande inbjudan åtminstone göra litegrann för att öka på känslan av granngemenskap, vilket det i allra högsta grad är vad en städdag handlar om. 
 
 
Städning av källarförrådsgångar verkar vara min grej och jag sopade frenetiskt i alla skrymslen och vrår och hoppades hårt och intensivt att inga spindlar skulle göra sig besvär att titta fram. Det gick ganska bra. 
 
 
Tillsammans hjälpte vi också alla till att släpa fram sådant som märkliga individer genom åren låtit stå kvar i källar- och vindsgångar. Även där har jag svårt att förstå tankebanorna. Hur kan man bara lassa in sina kälkar, pulkor, cyklar, kylskåp, grillar, madrasser, sidennattlinnen, ölburkar, trasiga sänggavlar, innerdörrar, byråer och annat i de allmänna utrymmena och på så vis effektivt hindra sina grannar från att kunna öppna sina förrådsdörrar? Jag tycker det är så oförskämt. Lägg därtill brandrisken och det som jag skrev ovan, att man fräckt nog förlitar sig på att andra ska åka och slänga det man själv var för lat för att göra. Märkligt. 
 
 
Lunchen var förstås ett trevligt avbrott. Smörgåstårta! Det äter jag verkligen inte särskilt ofta, men himla gott är det. Då fanns också tillfälle att prata mer med grannarna och jag tycker det är så trevligt att lära känna de andra, veta var de bor, vad de har för lägenhet, om de också har renoverat, eller vad de rent generellt tycker om att bo i just vår förening. Det är kul att få ett namn och ansikte på vilka som bor i de olika lägenheterna. Det känns tryggt på något vis. Hemtrevligt. 
 
 
Till slut var vi klara och föreningens allmänna utrymmen är nu tipptopp! En liten bonus är därtill att vi numer känner till vartenda skrymsle som finns i föreningen. Det kan också vara bra att veta.