Böcker och en ton av grönt

Att få i ordning biblioteket gick rekordsnabbt. Tack vare de lediga dagarna kring jul lyckades vi färdigställa rummet på mindre än hälften av den tidsåtgång som vi vanligen behöver för varje rum. 
 
Rummet var i och för sig ganska tacksamt att göra i ordning. En uppfräschning var egentligen allt som behövdes och som vanligt tog alla omgångar av målning allra längst tid. 
 
Biblioteket kallar vi det helt enkelt för att vi har bokhyllor därinne. I ett års tid har flyttkartongerna med böcker stått och väntat på att bli uppackade. Under den tiden hade vi glömt bort hur mycket böcker vi faktiskt har. De tre bokhyllorna blev alldeles för snabbt fyllda och vi kunde konstatera att vi inte får köpa en enda boktitel till. Åtminstone inte om vi ska rymmas i lägenheten. 
 
Så fort jag ser alla våra böcker drömmer jag om den dag jag ska ha tid att sitta ner i en läsfåtölj och faktiskt läsa allihopa. Även de äldre böckerna som luktar lite lätt mossigt. Klassiker av Zola, Fogelström och Lagerlöf och alla de där andra författarna som var och envar borde ha läst. Nå, just nu får kurslitteraturen duga som min enda litteratur. 
 
Vi valde att måla väggarna i biblioteket. Gröna. Ljust, ljust gröna. Rummet blev som lite av en pastellkaramell. Egentligen hade jag nog visualiserat en annan sorts grön. En sådan där riktigt djungelgröna gardiner med
palmblad eller annan växtlighet skulle passa bra. Men det visade sig att vanlig grön inte riktigt passade sig till den ton av grön vi valt. 
 
Lyckligtvis lyckades jag både snabbt och smärtfritt hitta det perfekta gardintyget till rummet. Att min sambo sade ja till tyget förvånar mig ännu då han genom hela renoveringen konsekvent sagt nej till allt som är storblommigt och i en ton av rosa och lila. Tyget vi köpte var just storblommigt och med inslag av bland annat lila och rosa. Ja, och fåglar förstås. Fåglar finns det lite varstans i vår lägenhet. Hur som helst blev i alla fall jag oerhört nöjd med resultatet. 
 
Äntligen får också mitt skrivbord plats. Det är inte vilket skrivbord som helst utan det som jag hade i mitt barndomshem. Ett vitt, nätt, lite sirligt skrivbord som jag spenderat mången timme vid. Pluggat, skrivit brev, drömt mig bort till andra länder efter att ha tittat på mitt skrivbordsunderlägg av världen. I min gamla etta fick skrivbordet inte plats. Men nu äntligen var alltså stunden kommen. Det kändes nästan lite högtidligt att åter få provsitta framför skrivbordet. Jag kände direkt igen de karakteristiska knaken i stolen som hör till och ljudet av beslagen när skrivbordslådorna skjuts igen. Min förhoppning är att nu äntligen kunna strukturera upp mina skrivtillbehör så som brevpapper, pennor, klistermärken och annat sådant där härligt som behövs för brev- och kortskrivande. 
 
Det som återstår är att fylla rummet med andra möbler, införskaffa belysning och lite växter. Just nu bor åter de fåtal flyttkartonger som kvarstår efter flytten i rummet i väntan på att det sista rummet, gästrummet, ska bli klart. När så sker ska det bli kul att få inviga biblioteket på riktigt. 
 
 
 
 
 

Saker som betyder något

Det som gör ett hem är det personliga. Saker och föremål som betyder något och som gör hemmet unikt. Min strävan är att ha så få föremål som möjligt framme. Men så finns ju de där alldeles särskilda föremålen som jag inte kan vara förutan. De som bär på en historia. De som betyder något extra. Många är förstås djur men även några andra kära ägodelar kvalar in bland favoriterna. 
 
 
 
 
Den silvriga statyn av hästen. Som tonårig fick jag syn på den i min uppväxtstads lokala presentaffär. Jag tyckte den var så ståtlig och vacker. Den representerade hela min värld av hästar och ridning. Den har inget materiellt värde i sig men vad spelar det för roll när den är så fin att se på. Nu pryder den bokhyllan i det rum min sambo och jag kallar biblioteket. 
 
 
 
Som liten samlade jag på glasdjur. Flera hundra blev det innan samlandet upphörde. Min morfar kände såklart till min hobby och införskaffade denna bedårande uggla under en av alla sina resor, i det här fallet till Österrike. Jag tycker om allt med den. Från den pigga uppsynen till de fantastiska färgerna. 
 
 
 
 
Av alla hundratals glasdjur är det ett antal som sticker ut ur mängden. Jag kan inte få nog av hur intensivt blå denna urgulliga elefant är. Det som är så speciellt är att den handgjordes på plats i butiken i Venedig där jag köpte den. Glaskonstnären satte den i min hand medan den fortfarande var alldeles varm. 
 
 
 
 
 
Såklart jag minns mitt allra första glasdjur. Det djur som inledde mitt samlande. Jag valde ut denna björn på öppna förskolan där de av någon anledning en dag hade försäljning av glasdjur. Så mycket tyckte jag om min samling av glasdjur att jag ofta färgkoordinerade dem på hyllan där de stod. Lika ofta tvättade jag noga vartenda djur i en balja med diskmedel. Samlingen av glasdjur är undanstoppad idag, men några få utvalda får stå på display i hyllorna i biblioteket. Självklart är björnen en av dem. 
 
 
 
 
Porslinsasken är ett nytillskott, men omtyckt redan från första stund. Den utgör mitt viktigaste inköp från resan till Australien i februari 2014. I Lakes Entrance någonstans mellan Sydney och Melbourne fanns en fantastisk affär fullproppad till bredden av gamla saker. Något ville jag prompt få med mig hem och denna ask blev det. Ursprungligen tillverkad i England men hade alltså på något sätt hamnat i Australien för att via mig åter hamna i Europa. Fascinerande. 
 
 
 
 
Fler hästar. Men hästen är ju de vackraste av varelser så det är egentligen inte särskilt konstigt. Ändamålet är inte att ha hemmet fullt av porslinshästar. Men dessa två fölungar går inte att motstå. Den vita fick jag som liten. Jag tyckte den var den finaste häst som fanns. Jag ville också ha en vit häst med mörka ben, man och svans. Nu en herrans massa år senare får den sällskap av min sambos gudmors föl. Två figurer med olika historia får nu samsas på den ljusblå byrån i sovrummet. 
 
 
 
 
 
De här söta kompanjonerna står på spiselkransen i vardagsrummet. Lilla Bambi inköptes på Furuvik, också det när jag var liten. Den härliga haren är ytterligare ett av morfars fynd. Från Helsingfors. 
 
 
 
 
Ett nyförvärv. Min sambos födelsedagspresent som stolt tronar på byrån i matrummet. Fullkomligt förtjusande tycker jag i sin moderna design. 
 
 
 
 
Som liten hade jag en sådan här hjärtformad ask i ljusblått. Den tillhör min mamma och hon har den idag. Så glada blev vi då båda två när vi hittade en likadan fast i grönt på en mässa för gamla saker. Söt och näpen står den på ett litet vitt bord i vardagsrummet och väntar på att bli fylld med några väl valda föremål. 
 

Rebecka får massage

På årets alla hjärtans dag bestämde vi oss för att slå på stort och gå på massage. Min sambo och jag brukar mycket sällan göra sådana slags aktiviteter och just därför kände vi att det verkligen var något vi kunde unna oss såhär vid ett speciellt tillfälle. 
 
Om massage har jag skrivit förut. Jag är nämligen egentligen inte säker på att det riktigt är min grej. Jag tenderar att vara stelare när jag går därifrån än vad jag var när jag kom dit. 
 
Jag hade valt en ryggmassage. Det kändes tryggt och mest valuta för pengarna eftersom det är i rygg, nacke och axlar som jag oftast känner mig stel och fastlåst så att säga. Min sambo hade valt pedikyr. Om det inte hade kostat skjortan att utföra sådana här typer av aktiviteter, ja då hade både helkroppsmassage, pedikyr och manikyr varit att föredra. 
 
Väl på plats får vi först sätta oss ner och vänta iförda ett par one size-tofflor som alltid lyckas vara minst fem centimeter för stora bakom hälen. Även chokladpraliner och apelsinjuice finns att få. Bredvid oss sitter en pappa och en son och väntar på vad jag förmodar är frun/mamman. Pojken tuggar tuggumi. Tuggar gör han med enorm frenesi. Han smaskar något kopiöst. Smaskljud är något som får mig att tända på alla cylindrar. Jag tål knappt ens höra ljudet. Tack och lov slutar pojken ganska snart att tugga. Kanske är det i samma veva som mamman kommer ut genom dörren och förtjust säger "Känner du igen mamma?!" vilket får mig att undra vad för slags behandling hon har utsatt sig för... Förmodligen inte ryggmassage. 
 
Till slut är det vår tur. Min massös presenterar sig och frågar om jag vill ha hård- eller mediummassage och om jag har några allergier. Därefter får jag klä av mig och lägga mig på massagebänken. Så börjar massagen och jag gör mitt allra yttersta för att försöka slappna av. Jag ligger på mage och har mitt ansikte tryckt mot den öppning som finns i massagebänken. Det är inte särskilt bekvämt faktiskt och jag känner hur mina mascaramålade fransar liksom trycks ihop mot kinderna. 
 
Nå massagen är ändå skön och det dröjer inte länge förrän massösen hittar de punkter i axlarna som jag brukar ha ont i till och från. "Jag ska uppehålla mig här ett tag. Säg till om jag tar i för hårt". Jag mumlar och berättar att jag brukar sitta framför datorn åtta timmar om dagen på jobbet vilket hon säger märks. Därefter säger hon något som gör mig mycket uppmuntrad. "Det är hur som helst inte så farligt som det kan vara. Det märks att du tränar". Jag undrar vilken träning hon tänker på. Ridningen eller renoveringen? Någon gymträning är det ju inte tal om för min del. 
 
Jag har svårt att få tankarna att stanna. Redan när jag ligger där på britsen formar sig tankar och ord kring hur jag vill beskriva den här upplevelsen i ord. Som om det inte vore nog verkar massösen vara verkligt hungrig. Hennes mage kurrar något enormt. Det hade kanske inte spelat någon roll om det inte vore för att jag dagen innan sett programmet Skavlan där en av gästerna var en tarmforskare. Denna forskare berättade glatt och engagerat om hur magen kurrar när tarmarna vill städa rent och knuffar de resterande matresterna mot ändtarmen till. Jag föreställer mig hur massösens tarmar tar i för kung och fosterland för att få det så rent och skinande som möjligt. Klart det är svårt att koncentrera sig då. 
 
Samtidigt tänker jag på huruvida jag ska vara tyst eller prata med henne. Jag går som sagt så sällan på massage att jag inte vet vad som är kutym. Jag antar att jag ska vara tyst. Det är ju ändå min egentid som jag betalar dyrt för. Slutligen frågar hon dock om jag lever. Kanske skulle jag ha pratat ändå?, tänker jag för mig själv. Jag förklarar att jag är högst levande och att allt känns bra. 
 
Att allt känns bra vet jag egentligen inte om det är helt sant. Min ryggmassage övergår nämligen i vad som verkar vara en helkroppsmassage. Hade min sambo beställt en sådan? Hörde jag fel? Ska jag säga till? Eller ingår benmassage även i en ryggmassage? Frågorna är många. Svaren få. Att massera ryggen känns ju lugnt, men det är faktiskt med en känsla av underlighet jag känner massösens händer knåda mina vader, lår och också mina fötter. Jag tackar någon slags högre makt att jag timmarna innan ändå haft vett att både raka benen och fila fötterna samtidigt som jag duschade. 
 
Visst känns det märkligt att en tjej i min egen ålder håller på att tar på min kropp. Jag menar, jag har ganska så hög integritet och är inte särskilt intresserad av fysisk kontakt rent generellt. Vare sig med främlingar eller bekanta. Det här med att krama folk till höger och vänster tycker jag är gravt överskattat. Fast samtidigt hade det ju känts om möjligt ännu märkligare om det hade varit en man som stått och knådat mina lår.
 
Tankarna far vidare huruvida min massös gillar sitt jobb eller inte. Jag kan liksom inte föreställa mig hur det skulle vara om jag hade som profession att ta på folk och knåda deras fötter varje dag. Det är mig fullkomligt främmande. Samtidigt är jag ju tacksam över att någon vill göra det. Annars hade ju också jag blivit utan massage. 
 
Jag får också massage på mina armar och en avslutande nackmassage som faktiskt är en riktig höjdare även om tjejen får säga till mig ett par gånger extra att verkligen slappna av. Till slut har en hel timme gått och jag lämnas själv för att klä på mig. Mina fötter lämnar oljiga avtryck på golvet och jag inser att jag är lika oljig som om jag doppats hel i en olivoljeflaska. I övrigt känner jag mig varm och rent generellt ändå rätt så nöjd med massagen. Bara jag lär mig att slappna av ordentligt tror jag att jag skulle ha ännu större behållning av det hela. 
 
Jag träffar min sambo utanför och han verkar nöjd med sin pedikyr. Så lena och fina fossingar har han nog aldrig haft förut. Men visst var det en ryggmassage som beställts åt mig. Det råkade av misstag bli en helkroppsmassage. Lyckligtvis fick jag dock betala för det som beställts. Det tycker jag ändå var rättvist.
 
En upplevelse rikare gick vi sedan hem för att hugga i och slipa socklar och dörrfoder i gästrummet. För mycket avslappning kan ju aldrig vara bra ...