Underhållning Down Under

Jag vet inte riktigt hur, men jag råkade snubbla över en bok med titeln Down under. Klart den fångade mitt intresse. Bill Bryson heter författaren som fram tills nu var mig okänd. Vad glad jag är att jag gjorde denna upptäckt, eftersom boken visade sig vara ett sådant läsnöje att jag önskar att den aldrig skulle ha tagit slut. 
 
För det första har Bryson ett oerhört komiskt och underhållande sätt att skriva. De gånger jag skrattat högt rätt ut när jag läst en bok får väl ändå räknas som ganska få. 
 
  • "If you're caught in a rip", Deirdre was saying, "the trick is not to panic".
     I looked at her. "You're telling me to drown calmly?
    "No, no. Just keep your wits. Don't try to swim against the current. Swim across it. And if you're still in trouble, just wave your arm like this" - she gave the kind of big, languorous wave that only an Australian possibly consider an appropriate response to a death-at-sea situation.

    Let me just pause here for a moment to interpose two small stories. In 1935, [...] some fishermen captured a fourteen-foot beige shark and took it to a public aquarium in Coogee, where it was put on display. The shark swam around for a day or two in its new home, then abruptly, and to the certain surprise of the viewing public, regurgitated a human arm. When last seen the arm had been attached to a young man named Jimmy Smith, who had, I've no doubt, signalled his predicament with a big, languorous wave.
 
Det är bara så eländigt komiskt på något vis.  
 
För det andra förklarar Bryson meningen med att resa. Saker som jag så många gånger har tänkt och tyckt kring just resande, sätter han i ord. Det känns som att Bryson har blivit min resekompanjon. Någon som äntligen förstår vad resande går ut på. 
 
De allra flesta människor verkar tycka om att resa på ett eller annat sätt. Hela tiden hör jag om människor i min omgivning som är på resande fot. Någon är i Thailand, någon har åkt till New York. En annan är på weekend i Dublin och en tredje ligger på stranden i Dubai. 
 
Men sällan hör jag någon prata om sina resor i de termer som Bryson gör. Människor av idag reser som om att det inte längre är något speciellt. Det är det kanske inte heller på ett sätt. Idag går det att ta sig till jordens alla hörn relativt snabbt och komfortabelt. Ingen höjer längre på ögonbrynen bara för att någon åkt till Indien. I samma veva är det som att den nyfikna lusten till det lilla och till det alldagliga och vardagliga som finns att upptäcka utanför Sveriges gränser i samma veva tappat sin betydelse. 
 
Men att resa är så himla mycket mer än att bara nå sin destination och därefter ligga bekvämt utsträckt på sin badhandduk. Resa handlar om att titta i kartböcker, att titta ut genom fönstret på flygplanet och förstå vilken resrutt piloten följer. Att titta ut genom flygplansfönstret för att upptäcka Sibirens vidsträckta vidder så långt nedanför. Att se till att passet är förnyat, att visumet är ansökt om, att packa på det mest effektiva sättet. Att läsa på noga och väl om landets historia, befolkning och kultur för att få en känsla av vad resmålet kommer att innebära. Och den underbara förtjusningen i att lära sig det lokala. Just därför blir jag så själaglad när Bryson skriver: 
 
  • Almost at once I became acutely, and in an odd way delightedly, aware of how little I knew about the place. [...] I didn't even know how to order coffee. It appeared that you had to specify a length (principally long or short), a color (black or white) and even an angle of orientation to the perpendicular (flat or not), and these could be put together in a multitude of permutations - "long black", "short black", even "long short black". My own preference, I discovered after many happy hours of experimentation, was "flat white". It was a moment of the sublimest happiness.

Han har med dessa meningar fångat själva essensen i resandet. Tänk att få knäcka ett annat lands kod, om än något så banalt som att lyckas beställa det kaffe man vill ha. Ändock är det just det. Tjusningen i att snappa upp finurligheter i det kulturella som gör det så spännande att besöka andra länder. 
 
Bryson skriver vidare om melankolin som bubblar upp till ytan när det närmar sig hemfärd:
 
  • I drove in the gloomy frame of mind that overtakes me at the end of every big trip. In another day or two I would be back in New Hampshire and all these experiences would march off as in a Disney film to the dusty attic of my brain [...] It seems a particularly melancholy notion to me that life would go on in Australia and I would hear almost nothing of it. [...] Life in Australia would go on and I would hear nothing, because once you leave Australia, Australia ceases to be. What a strange, sad thought that is. Australia is mostly empty and a long way away. Its population is small and its role in the world consequently peripheral. [...] It is stable and peaceful and good. It doesn't need watching, and so we don't. But I will tell you this: the loss is entirely ours. You see, Australia  is an interesting place. It truly is. And that really is all I'm saying. 

Även denna formulering är så sann. Att avsluta en resa är för mig till del förknippat med sorgsenhet. Här befinner jag på mig en plats som jag aldrig mer vet om jag kommer att besöka igen under min livstid. Nog är väl det om något en omvälvande tanke? Sorgsenheten ligger därför i att på något vis hinna suga ut allt ur resmålet innan möjligheten gått förlorad. Kanske för alltid. Har jag nu sett allt jag velat se? Har jag upplevt tillräckligt för att känna mig nöjd? Har jag insupit tillräckligt av resmålet för att intrycken ska hålla för en hel livstid ifall det nu blir så att jag inte kommer att komma tillbaka? I synnerhet gällande ett sådant land som Australien som är just så fantastiskt som Bryson gör gällande. Ja, ni hör ju själv vad underbart melankoliskt det är. 
 
Tack Bryson för att du förstår! 

Ett hav av rosa

På nyårsafton fick jag och sambon en lyxig kasse av våra gäster, fylld med härliga delikatesser, liksom en helt makalös bukett bestående av ljuvliga rosa liljor och vita rosor. Jag har sagt det förut, men blomsterprakt slår en flaska vin med hästlängder. Blommor är den perfekta gå-bort-presenten. Jag menar, det är ju inte särskilt ofta jag unnar mig att själv köpa snittblommor i mängd, så det är verkligen en välkommen present. 

Efter nyår följde gemensam middag med båda våra familjer. Efter den kraftansträngande nyårsmiddagen valde vi att lägga ner amibitionsnivån lite och satsade på det säkra kortet lax i ugn tillsammans med pressad potatis, romsås och en grönsallad. Till efterrätt fick det bli något så enkelt som vaniljglass, men jag hade å andra sidan ansträngt mig med att koka både egen blåbärssylt och gjort egna maränger. Till det vispad grädde. Gott är bara förnamnet! 

Med sig hade våra familjer förstås blommor. Tänka sig! En bukett krispiga ceriserosa tulpaner och en bukett skira rosor i rosa och vitt. Kan ni tänka er blomsterprakten som råder här hemma nu! Härligt också att få se hemmet i en skrud av rosa. En av mina absoluta favoritfärger, men dessvärre bortprioriterad inredningsmässigt då min sambo av någon underlig anledning inte vill bada i ett hav av rosa. Tur då att det finns blommor!


 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Året som gått och året som kommer

 
Så har nyårsafton passerat och det nya året inletts. Det liksom så många andra högtider är förstås en smula förenat med vemod. Jag känner ju ofta så. En specifik dag dedikerad till en tradition då något särskilt förväntas. Klart det blir både lite krav- och tankefyllt. 2014 var på många sätt ett fantastiskt år. Alltsedan jag lämnade ungdomen bakom mig har jag tyckt att åren inte alltid passerar på det mest ungdomligt sorglösa sätt. Numer tycks livet vara betydligt mer dubbelbottnat. MEN 2014 får ändå kvala in som ett makalöst år och det är väl en etikett som heter duga. Under 2014 flyttade min sambo och jag till vår gemensamma, nya lägenhet som vi under hela året jobbat hårt för att förvandla till något nytt och fräscht men med den gamla charmen bevarad på alla tänkbara sätt. 

2014 var året då vi åkte till Australien och DET kvalar in som nummer ett. Över allt annat. Inget kan klå det och jag vet inte vad som skulle kunna klå det heller. Att resa är det bästa jag vet och Australien är resmålet med stort R. Inget land är mäktigare och inget var mäktigare än att efter över tjugo timmars flygresa, från flygplansfönstret, blicka ut över det australiensiska landskapet. Obetalbart. Unikt. Underbart. Varje dag tänker jag på resan. Varje dag längtar jag tillbaka. Det finns de som säger att man kan på ett oförklarligt sätt kan bli förälskad i ett land. Jag intygar, det kan man. Australien och jag liksom. 

På något sätt blev resan till Vendig i juli och den tätt efterföljande vandringen till Jämtland lite bleka i jämförelse, men om jag anstränger mig för att lägga Australien åt sidan för en stund, var det självklart också minnesvärda upplevelser. Venedig är alltid Venedig. Och att sitta i en dalgång i Jämtland, barfota invid en liten sjö i strålande sol och tjugoåtta graders värme var heller inte fy skam. Och så som jag känner en oförklarlig dragning till Australien, känner jag också en hemmahörighet med Jämtland. Till del är jag ju faktiskt jämte. 

I en annan liga men likväl gigantiskt för mig är att jag också lyckades få ett nytt jobb. SOM jag längtat. När det väl hände genomfors jag av en sådan tirad av känslor att jag inte riktigt visste vilket ben jag skulle stå på. Kunde det verkligen vara sant att jag äntligen skulle få ta ett nytt steg karriärmässigt? Nu har jag landat tryggt i mitt beslut och vet mer än något annat att det är rätt. 

När jag ser de ovan skrivna orden förstår jag ju att 2014 var ett riktigt höjdarår. Nu återstår att se hur 2015 ska förvaltas. Kommer jag att få resa någonstans? Hur kommer det nya jobbet att te sig? Kommer lägenheten att bli klar?
 

 
 
På nyårsafton bjöd vi tre par på middag. Dukningen är som sagt mitt gebit och den fick gå i ljuslila, silver och turkos. Maria Björnbär-tallrikar som jag själv samlat på, tillsammans med silverbestick och glas från min sambos kära gudmor. Ja, hon finns överallt i vårt hem, men det glädjer mig att hon genom detta också får delta på våra fester!
 
 
 
 
Till förrätt bjöd vi på kalvfärs- och leverpaté ackompanjerat av cornichons, jordgubbsbalsamico och skinkspadsgelékuber. 
 
 
 
 Till huvudrätt bjöds havskatt på en bädd av grönkål tillsammans med laxrom, smörsky och potatiskaka. Efterrätten bestod av Butterscotch crème de pots, det vill säga, de bakade gräddpuddingarna som jag tidigare skrivit om. 
 
Och nu är det som sagt 2015.