En dag vid en sjö

Ibland kan jag tycka att helgerna är svåra. Det är svårt att koppla av. Ibland börjar känslan av avkoppling infinna sig klockan 20.00 på söndagskvällen och då är det ju egentligen försent eftersom måndagsmorgonen närmar sig med stormsteg. 
 
Det är mycket som ska pressas in på en helg. Allt som inte hinner göras på vardagarna ska klämmas in på två dagar och allra helst medan det är dagsljus. Mörkret är aldrig särskilt inspirerande. Det ska tvättas, dammsugas, plockas undan, tavlor ska sättas upp, någonting ska målas, växter ska vattnas, balkongerna ska göras i ordning inför hösten, luncher ska lagas, det ska storhandlas inför kommande vecka, middagar ska göras i ordning, det ska motioneras i någon form. Listan är lång och chanserna till att ligga utsträckt på soffan och läsa krymper. 
 
Av sagda anledning har jag ibland svårt att haka på andra aktiviteter. Binder jag upp mig med något som tar en hel dag i anspråk, ja då har jag ju bara en ynka dag kvar att lyckas åstadkomma det som nämnes ovan. Hur ska jag klara det? Genom att släppa taget förstås säger den vise. Genom att skita i att dammsuga, låta dammråttorna flyga, genom att köpa färdig lunch den kommande veckan, genom att låta möbeln stå omålad en vecka till eller två. Absolut. Jag håller med. Det finns ingen egentlig deadline på att en möbel ska vara målad ett visst datum. Men det är svårt. Jag gillar att avsluta mina projekt. 
 
Häromhelgen gjorde jag dock ett tappert försök att släppa taget. Ett som på alla sätt och vis var värt det. Jag följde med min sambo för att fiska. Tolv mil från Uppsala finns en liten juvel i form av en stilla skogssjö omgiven av doftande barrskog, blekrosa ljung och frostnupna lingon. Dit följde jag alltså med. De första sex milen nojade jag mest kring alla förehavanden jag lämnat bakom mig men efter mycket analyserande i min egen hjärna kom jag fram till att det är mer värt att få andas natur och få granbarr innanför skorna än att svepa dammsugaren runt alla vrår i lägenheten. 
 
Oktober kan vara kallt och ruggigt men tydligen också varmt och strålande. Så var det den här gången. Solens strålar vämde som aldrig förr och marken var alldeles torr och bar att sitta på. Ärligt talat var det nästan för varmt för det underställ och övriga lager-på-lager av kläder jag bylsat på mig. Det händer inte ofta. 
 
Medan min sambo prövade lyckan med flugfisket slog jag mig ned på marken, lutade mig mot en alldeles ypperligt bekvämt designad sten och tog emot solens sista värmande höststrålar. I-landsproblemen löstes så småningom upp i intet och jag kom till lite inre ro. Det var alldeles vindstilla. Vattnet var sagolikt blankt och av djupaste blå färg. Knappt en fågel hördes, endast några rappa vingslag från två höstpigga trollsländor. Då och då bröts tystnaden av en fisk eller två som gjorde höga hopp över vattnet. En stund för reflektion och eftertanke helt enkelt. 
 
Vad vore väl en värld utan naturen? Vad vore väl en värld utan granskog och blanka sjöar? Naturen är en trygg påminnelse om vad som egentligen är värt här i livet. Med andra ord blev det en oväntad men alldeles perfekt dag som jag mer än gärna gör om igen. 
 
Målningen då? Jo, den hann jag minsann med på söndagen... dammsugningen också för den delen... och storhandlingen... 
 
 
avkoppling - fiske - helg - höst - oktober - skog - vardag

När det går för fort

Jag beundrar de som gör slag i saken, beger sig från stan, bosätter sig någonstans ensligt på landet och odlar rödbetor resten av livet. Tillbaka till det enkla. Tillbaka till det som betyder något. 
 
Jag funderar nämligen ofta på det. Vad i det vardagliga livet är det egentligen som är viktigast? 
 
För det mesta tycker jag det går för fort. I synnerhet tekniken. Den digitala världen är egentligen inte något jag gillar och heller inte något jag imponeras av. Varför leva i en låtsasvärld när den riktiga väntar utanför? Trots det jobbar jag med det, min tjänstetitel avslöjar det och jag förväntas ligga i framkant. Det kan jag också göra. På jobbet. Men privat, nja. 
 
Efter många år av ständigt tittande på Facebook står det mig upp i halsen. Det har förvandlats från något initialt trevligt till en regelrätt katastrof. Jag vill inte för en sekund till se den propaganda sajten blivit till. Individer som på ett otillfredsställande sätt försöker överbevisa varandra med ihåliga argument. Alla lika galna oavsett ämne, oavsett åsikt. Jag vill inte att mitt liv ska fyllas med det. Jag scrollar förbi det, döljer de personer som håller på mest från mitt flöde och lyssnar inte på ett enda argument. Med andra ord blir flödet ganska tomt.
 
Det kan tyckas banalt och verklighetsflyende men jag tittar hellre på bilder på ceriserosa petunior, färgsprakande paprikor, djur med stora ögon och blank päls, ett foto på en tropisk ö eller färgglad glasyr. Det är nämligen så. När intrycken är för många och allt rasar på i för snabb takt. Då är det just en ceriserosa petunia som förankrar verkligheten. 
 
Långt inne i en blåbärsskog med bara en kungsfågels skira gnolande, en turkos hink och mig själv är vardagen och världen så som jag föreställer den och vill ha den. Samma känsla uppstår när jag stoppar fingrarna i jord, när jag går barfota på en gräsmatta, när jag ser stjärnhimlen i en nattsvart australiensisk öken, när jag smakar på en bit mördeg utan att låta mig påverkas att den hin håle innehåller socker. 
 
Någon sa "Jag använder Linas matkasse" varpå någon annan replikerade "Det låter fantastiskt, vad som helst som underlättar vardagen är bra". Jag undrar då i mitt stilla sinne; underlätta vadå till förmån för vadå? Finns inte tid 2015 att handla mat? Vad ersätts den tiden med istället? Att slaviskt hänga på gymmet, springa ett par mil, afterworka i timtal, sitta i bilkö, stirra på mobilen, kolla på Netflix, näthata lite, dansa zumba med rockring och skivstång samtidigt - eller vad senaste trenden inom gruppträning är? 
 
Att odla rödbetor på landet må vara något att imponeras av. Men jag sticker inte under stol med att jag trots ovan sagda vill göra karriär. För pengarna kan jag resa och därmed uppleva det jag ovan skriver om - en tropisk ö, en australiensisk öken, djur med stora ögon och fluffig päls. Något som skulle kunna tänkas vara svårt att göra i samma omfattning om jag var bosatt på landet och kämpade för att bli självförsörjande på rovor. Alltså ja till karriär, men heller inte dygnet-runt-jobb. Hur ska jag annars hinna trampa gräs?
 
Det handlar helt enkelt om olika val. Vad ska just jag välja i livet för att tiden efter arbetsdagens slut ska ha största möjliga mening? Jag väljer inte Linas matkasse. Jag väljer inte gymmets lokaler, inte jakten på bästa tiden för att springa milen och heller inte zumbapasset med rockringen. Jag väljer absolut, definitivt inte längre eländet på Facebook i dess nuvarande form. Jag väljer inte rädsla för socker. Jag väljer knappt ens nyheterna på tv längre. 
 
Naturligtvis var allt inte bättre förr. Men kanske var livet stundtals långsammare? Jag väljer inte en tillbakagång men jag hoppas jag kan välja något om än så lite långsammare. I så fall väljer jag att ligga raklång i soffan och läsa Daughter of the Northern territory. Jag väljer att plantera några frön. Jag väljer att lägga pengarna på någon ny spännade resa. Och jag väljer definitivt att försöka trampa gräs med barfotafötter så ofta det bara går. Vad väljer du?
 
PS: Att jag sitter och skriver om att leva mindre digitalt, med mindre Facebook och mindre av allt - i en blogg och dessutom postar det publikt på Facebook är bara ett av 2015 års motsägelsefullheter!