Att resa är allt

Äntligen har jag fått resa igen. Som jag längtat. Och våndats, för det hör till. När en resebokning plötsligt blivit definitiv stillas den annars alltid så eviga längtan samtidigt som oron också börjar. För det ska jag villigt erkänna. Lika mycket som jag tycker om att resa, lika orolig kan det stundom göra mig. Att flyga, att något skulle hända. Särskilt om natten kan känslan komma krypande. Väl på plats på flygpltasen släpper det och upptäckarlusten tar över handen. 
 
En resa föregås av så mycket mer än att bara vistas på platsen i sig. Planeringen, packandet är en stor del av det hela och också något nöjsamt. Att få med så mycket men samtidigt så litet som möjligt. Att vara effektiv. Och därtill allt som ska fixas med hemmet innan avfärd. Aldrig är väl hemmet så skinande blankt som inför en resa. Inte för att vårt hem någonsin är kaos men jag skulle personligen inte stå ut att komma hem till något som liknar en röra. Därför städar jag (vi) alltid hemmet innan avfärd. Ja, listan på vad som ska göras innan en resa är lång. Det ska dammsugas, växter ska vattnas, kläder ska tvättas, räkningar ska betalas, diskmaskinen ska tömmas, kylskåpet ska rensas, rester ätas upp, det ska handlas så att det åtminstone finns en frukost när vi kommer hem, badrummet ska som hastigast torkas rent. Ja, kanske hinner jag rentav damma lite på fönsterbrädorna också? Ni hör ju. Aldrig trivs jag så bra i mitt hem och uppskattar våra saker så mycket som innan en resa. Kanske är det värt att stanna hemma ändå? 
 
Fast nej,... aldrig. Upp i luften och iväg mot en ny destination. Bortblåst är oron och nyfiken är jag till sinnes. Vad skulle jag göra utan att resa? De allra flesta tror jag tycker om att resa. Det är många som säger det. Om någon vinner pengar brukar standardsvaret vara; jo, jag ska resa för pengarna. Men man kan resa på olika sätt och det kan betyda olika saker för olika människor. För mig går det på djupet. När jag reser lär jag mig vem jag är. Jag lär mig vad jag klarar av, att jag klarar av mer än jag tror. Jag lär mig mina begränsninar. Jag lär mig vad jag uppskattar. Jag lär mig för en kort stund att vara nöjd. Hur skulle jag kunna vara utan det? 
 
Det jobbigaste med att resa är att åka hem. Visserligen ser jag min vardag i ny dager. När jag kommer hem till vårt fina (och välstädade hem) märker jag att jag saknat det och jag uppskattar det, lite mer än under en vanlig vardag. Men det som jag inte gillar med att åka hem är att resan kommer att blekna. Så sakteliga. Jag kommer att komma ihåg det, absolut, men detaljer kommer att suddas ut. Jag vill bevara hur det kändes att vara på den platsen där vi var - hela tiden. Från den senaste resan vill jag komma ihåg den ljuvligt ljumma sommarkvällen, den tryckande värmen mitt på dagen som fick pinjeträdens barr att dofta extra intensivt. Jag vill komma ihåg cikadornas enträgna och intensiva rop. Jag vill minnas hur palmernas flikiga blad sträckte sig mot solen och hur det snudd på turkosa vattnet kändes mot huden. Jag vill minnas var vi gick, vad vi såg, vilka vi pratade med. Aldrig vill jag glömma det och åka bort ifrån det. 
 
Jag minns naturligtvis alla våra resor vi gjort men ibland vartefter tiden går smälter fragment samman. Jag kan komma på mig själv med att minnas vissa scener; som när vi gick längs en gata vid en torrlagd flod i en stad. Men vart var det? Var det i Vigo, Belgrad, Dublin, Cudillero, Venedig, Leon, någon by på Mallorca eller i... den där byn vars namn jag inte ens kommer ihåg? Så får jag fråga J och tillsammnans kommer vi nästan alltid på det. Där och då var det så närvarande. Här och nu, ett halvt glömt minne. 
 
Så fort som det går att förflytta sig idag är i sig fascinerande. I onsdags på eftermiddagen låg jag och guppade i Medelhavet utanför Sardiniens kust. Åtta timmar senare ligger jag i min säng, i Uppsala. Så långt bort men ändå så nära. Samtidigt som det också ligger så nära vet jag att jag förmodligen ändå aldrig kommar att åka tillbaka till just den destinationen mer i mitt liv. Det gör också ont och därför blir minnena extra viktiga. Det blir på något vis oåterkalleligt. Klart som tusan det då smärtar att åter sätta sig på planet. 
 
Det är helt klart något poetiskt över att resa. Det finns många bottnar i det och många känslor. Väl hemma är jag just nu tacksam över upplevelsen, lite sorgsen men ändå glad över det som är hemma. Men redan nu börjar sökandet efter nästa resa. Rastlöst. Ivrigt. Långt bort eller nära spelar ingen roll. Världen väntar...
 
 
Medelhavet - Resa - Sardinien - flyga - personligt - reflektioner - tankar

Livet före och livet efter...

Fascinerande. Är ordet. Jag kan inte beskriva det på ett annat sätt. Hur jag som person förändrats efter att jag fick barn. Men åh, så klichéartat! Den har vi hört förut tänker ni nu. Ja, jag med. Just därför är det så fascinerande. Hur kan man bara tvärt ändra åsikt bara för att man plötsligt har ett barn?

Låt mig ge några exempel:

Innan jag fick barn kunde jag tycka att det nog var lite knepigt med de personer som ammade offentligt, som så ogenerat visade brösten liksom. På restauranger, fik och andra publika inrättningar. Kunde man inte vara lite diskret åtminstone?

Nu tycker jag att det är det mest självklara som finns. Varför skulle man inte amma offentligt? Det vore ju helt galet att försöka göra det i något undangömt hörn bara för att andra har problem med det.

Innan jag fick barn fanns det inget värre än barnskrik. Jag blev så uppretad, irriterad och frustrerad och kunde inte nog understryka hur illa jag tyckte om både barnet i fråga och dess föräldrar som verkade inkapabla att göra något åt det.

Nu mår jag rent ut sagt dåligt inombords när jag hör barn gråta eller skrika oavsett om det är bebisar eller lite äldre barn. Jag tycker så fruktansvärt synd om barnen när jag hör att de är ledsna. Det spelar ingen roll om det är en bebis som skriker på ett passagerarplan vid landning eller om det är ett barn som är trött och hungrigt eller som har ramlat och slagit sig. Det gör ont i mig oavsett. Vad jag tycker om föräldrarna? Jo, jag hyser den största empati för dem, få saker är så stressande som när ens barn börjar trumpeta publikt... 

Innan jag fick barn minns jag hur jag och J riktigt förfasade oss över det faktum att ett par föräldrar i raden bakom oss valde att byta blöja på sin bebis i sätet under en flygresa. Hur kunde de? tänkte vi. Varför inte bara gå på toaletten? Det luktade ju så illa.

Nu tänker vi båda att "Ja, det är väl självklart". Man gör väl på det sätt som är smidigast och enklast. Att behöva krångla sig iväg med både bebis och skötväska till en toalett som är trängre än trängsta skrubb är ju bara så mycket mer opraktiskt. Ungefär av den anledningen som vi själva bytt blöja på A på samma sätt på diverse ställen i Uppsala city. Vi tror att ingen såg...

Innan jag fick barn kunde jag ganska opåverkad läsa dagstidningar innehållandes den ena hemskheten efter den andra.
 
Nu har jag svårt för att läsa alla typer av artiklar som har med mord, olyckor, katastrofer, krig och sjukdomar att göra och i synnerhet där barn är inblandade. 

Hur kan det bli såhär? Hur kan ens åsikter ändras till det direkt motsatta från en dag till en annan?! Vad är det ett barn slår an hos en själv egentligen, känslomässigt? Jag är dock inget annat än glad att jag svängt i åsiktsfrågan. Jag tycker nämligen själv att det berikat mig som människa och gett mig en större förståelse för en del av min omgivning. Frågan är ju om jag hade fortsatt med samma snäva tankebanor som jag hade innan om vi nu inte fått barn? Troligtvis. Frågan blir då också hur icke-föräldrar och föräldrar någonsin ska kunna förstå sig på varandras världar utan att irritera sig alltför mycket på varandra vilket det ju är uppenbart att de gör? Jag tror nämligen inte att jag är ensam om att ha haft de här innan-barn- åsikterna.

Hur kom jag ens att tänka på det här från första början? Det gjorde jag häromdagen när vår lille A testade sina röstresurser vid matbordet och skrek sitt allra högsta för att få ett par fler majskrokar och varken J eller jag gjorde något som helt försök att få honom att dämpa sig lite...
 
Livet för och livet efter!
 
 
 
 
amning - barn - bebis - känslor - reflektioner - samhälle - tankar

Rofyllt

 
Så rofyllt det kan vara på landet. Inga bilar hörs. Det är alldeles tyst sånär som på en ko som råmar, en tupp som galer eller en häst som gnäggar. Avsaknaden av ljud är något jag verkligen kan längta efter när jag är hemma i Uppsala. 
 
Nu dröjer det nog ett bra tag innan vi åker tillbaka till landet. Egentligen gör det ingenting. Jag minns det allra helst i sommarskrud. Det är då det är som vackrast. Det är då allt lever. 
 
Det är alltså bilden nedan som jag kommer bära med mig i höst när kvällarna är mörka och höstrusket närvarande. 
 
 
 
 
dalarna - foto - fotografi - naturen - reflektion - tankar