Sommarnätter

Var tar sommaren vägen egentligen? Som sig brukar passerar den alldeles för fort. Förra året blev det verkligen inte mycket till sommar i den bemärkelsen att dagarna gick åt att ligga sömnlös om nätterna, amma A om dagarna och också sova ikapp. 
 
Fortfarande är nätterna inte hundraprocentiga och jag ägnar fortfarande en del av dagen till att sova ikapp. Jag som är van att ta tidiga eller sena sommarpromenader insåg alldeles nyss att jag i princip inte tagit en enda sådan denna sommar. Tiden går åt till annat. Samtidigt är det ändå en stor skillnad mot förra sommaren eftersom vi år gör massor med aktiviteter, trots tröttheten. Vi åker på sommarhusvisningar, far som en skottspole mellan Uppsala och Dalarna, går på loppis, går på museum och besöker vänner. Det är väl just de där promenaderna som jag nyss nämnde och de lata tillfällena i solstolen som inte riktigt vill infinna sig. 
 
Inte för att sommaren varit särskild överdådigt varm, eller hur? Ett enda dopp har det blivit hittills i år. Ett kallt sådant. Visserligen i den vackraste av tjärnar, den ni ser nedan, men iiih så kallt det var! 
 
Nu lägger jag mina förhoppningar till augusti månad, att den bjuder på mer värme och förstås tid att hinna avnjuta den. Hur ska man annars orka med den annalkande hösten? Hösten är verkligen inte min tid. Inte vintern heller för den delen. 
 
Nej, sommaren är alldeles för kort. 
 
 
Uppsala - dalarna - sommar - tankar

Hildasholm

Leksand är faktiskt en riktigt söt sommarstad. Den känns levande på något vis och oexploaterad i den meningen att dess bebyggelse fortfarande är vacker på sina håll. En härlig oas i staden är Hildasholm dit både jag, min svärmor och mina föräldrar styrde kosan i förra veckan för att se Romeo och Juliakören uppträda med Bellmansånger. Det var en finstämd föreställning i en perfekt miljö och ett perfekt avslut på en härlig sommarkväll. 
 
 
Hildasholm - Leksand - blommor - dalarna - kultur - sommar

Spanskt på menyn under barnfri kväll

För ett år sedan fick jag ett presentkort på restaurangen La Parrilla här i Uppsala. Med presentkortet medföljde en uppmaning om att gå ut och äta tillsammans med J. Barnfritt alltså, för att vi skulle få en stund alldeles för oss själva. 
 
Som ni ser kom det alltså att dröja ett helt år innan vi kunde använda oss av presentkortet. Alla bebisar och barn är olika. Jag känner en del som har kunnat lämna sitt barn till far- och/eller morföräldrar eller vänner redan tidigt för att själva kunna gå ut för lite tid på tu man hand. Några kallar det date night. Andra bara egentid. Inget av begreppen har existerat för mig och J. 
 
När jag skriver det här drar jag mig till minnes hur jag och J en gång för flera år sedan satt tillsammans på en av alla kvällar på Plock. In kom ett par vi kände. De såg ärligt talat rätt trötta och slitna ut. De hade endast tid för en kaffe eftersom de därefter skulle gå på bio. Det var en av deras första utekvällar tillsammans sedan de fått barn. Jag och J förundrades lite lätt över om det verkligen skulle komma att bli så svårt att ta sig ut efter att familjen utökats med en bebis. Svar ja, eller, det beror helt enkelt på vilken bebis man får. 
 
Vår lille A har ju inte riktigt haft som specialitet att sova särskilt mycket eller vara särskilt lättnattad. Att lämna över nattningen till andra har därför inte varit aktuellt på ett helt år. Nu, när han passerat ettårsdagen kände vi oss dock redo för att låta mormor och morfar testa att natta honom. De är de personer A har träffat allra mest sedan han föddes. 
 
Nå, La Parrilla. Fokus på grill och fokus på kött och spanskt. Menyn är trevligt nog på spanska och i lokalen flödade spansk musik ur högtalarna. Läget däremot skulle nog kunna kvala in som ett av Uppsalas sämsta. Beläget i ett av Uppsalas absolut fulaste citykvarter och med en uteservering inklämd i en gränd - som nu dessutom också var en byggarbetsplats. Av detta märker man inomhus tack och lov inte särskilt mycket av. Inredningen och utformningen av restaurangen är tilltalande på alla sätt. 
 
Vad härligt det var att få sitta ner jag och J och ägna oss åt något vi gjorde väldigt mycket innan A kom; äta ute. Och så mycket mer man uppskattar det när det inte sker lika ofta längre. 
 
Vi högg in på förrätterna bestående av pimientos de padrón. Dessa underbara, små gröna paprikor. Jag minns när vi åt dem första gången i Spanien och hur förtjusta vi blev. Då fanns de inte ens att få tag på i livsmedelsaffärerna i Sverige. Till det serverades också bröd med olivtapenade och chicharrón, som alltså är detsamma som krispig fläsksvål med chimichurri-dip. Det kanske inte låter så gott men det feta tillsammans med det salta i fläsksvålen gjorde det till en helt underbar smak. Som chips i konsistensen fast ännu godare. 
 
Till huvudrätt valde J grilltallrik av blandade köttbitar. Själv kan jag aldrig motstå en oxfilé - solomillo de buey de Uruguay. Det var en mycket fin och mör köttbit som medium rare serverades på min tallrik ackompanjerad av tillbehör som chimichurri, auberginesmör, rostade potatisar, sellerisallad med flera. Försvinnande gott. 
 
Som avslutning valde vi båda en crema catalana, med krispig yta och härlig sötma. Som sig bör. 
 
Kvällen visade sig fortfarande vara ung när vi var klara. Det blir lätt så om man bokar middag till klockan 16.00. Småbarnsföräldrar deluxe! Ingen annan åt så tidigt som vi kan jag meddela. Därför fanns det fortfarande utrymme för en drink på hemvägen. Lingons uteservering är en av de bästa i stan, mycket tack vare kvällssolen och utsikten mot Fyrisån. Dessvärre sjunger ju Lingon på sista versen eftersom restaurangen dessvärre ska ersättas med nya bostäder. Så oerhört dumt. 
 
Nå, en öl och en alkoholfri passionsfruktsdrink senare vandrade vi hemåt i sommarkvällen. Vår första, men förhoppningsvis inte sista date night. Och A, ja, han somnade så fint hos mormor. Älskade hjärtat. 
 
 
 
Spanien - Uppsala - barn - bebis - mat - restaurang