Är det dags för nummer två?

För en tid sedan läste jag en krönika på temat om vilka kommentarer man som kvinna ofta får höra under och också efter en graviditet. Ni vet, nyfikna människor i ens omgivning som ogenerat ställer frågor om utseende, mående, hur många barn vi vill ha, när det är dags för nästa barn och så vidare. Jag läste krönikan med ett litet snett leende och tänkte att det där känner man ju igen. Däremot var jag inte beredd på att få just en av dessa frågor direkt ställd till mig bara några dagar senare. 
 
Så som jag skrivit i tidgare inlägg firade vi midsommar i byn i Dalarna. En by som vanligtvis bebos av få, blommar upp ordentligt runt midsommar då allas nära och kära samlas för att fira. Inför majstångsresningen var det således många människor på plats. Till festligheter hör festligare plagg. Därför valde jag en blå och vit sommarklänning. Ni vet, en sådan där härligt svepande sommarklänning, en som är luftig och med vidd. Tunna axelband, avtagen under bysten och så svepande nedåt. Kort sagt, en sommarklänning. 
 
Under majstångsresningen går jag runt och fotograferar. Stämningen är på topp. Då ser jag hur en granne som jag inte träffat på ett tag, närmar sig. En äldre dam. Jag ser hur entusiasmen sprider sig i ansiktet på henne och hur blicken söker sig ned mot min mage. Fullkomligt övertygad om sin sak kommer hon än närmare och utbrister "Ah, är det dags för en till?!". Märk väl, inte heller särskilt diskret. 
 
Jag registrerar och hör det hon säger och försöker ta in det. Att komma på ett riktigt vasst svar på dumma påståenden gör sig oftast i efterhand. Därför säger jag irriterat "Nej du, verkligen inte...". Genast tar hon tillbaka sitt påstående, inte med en ursäkt, utan med ett "Ja, nej det förstås. Det hade kanske varit lite för tidigt inpå". Därefter dör konversationen sakta ut. Vad mer finns det att säga?
 
Kvar står jag och funderar över hur många bottnar det finns i ett sådant här påstående. Det är nämligen fel på så många sätt. Valet av min klänningsmodell kan säkerligen sätta igång tankarna hos de som är lagda åt det hållet. En svepande klänning med gott om plats för en mage om det hade funnits en sådan. Men oavsett vad man tror eller oavsett hur mycket man kanske vill att något ska vara på ett visst sätt eller oavsett hur nyfiken man är - du frågar inte en sådan sak. Aldrig. Någonsin.
 
För hur ska jag tolka det? Som om jag har gått upp i vikt? Som om jag skulle behöva lägga om mina kost- och motionsvanor? Som om det är dags att skaffa ett till barn? Som om det inte är okej att "bara" ha ett barn? Och apropå följdpåståendet; som om det hade varit för tätt inpå att vilja skaffa ett syskon om det var möjligt?
 
Det finns ingen väg ut här. Nu när jag inte är gravid blir frågan fel. Om jag hade varit gravid är frågan också fel. Det spelar heller ingen roll om det är av välmening som det hela sas, ibland måste man bara hålla tillbaka sin nyfikenhet och undran och vänta. Tänka längre än den första impulsen. 
 
Jag hade velat ha en ursäkt. Inte ett tafatt försök till att släta över med en lika plump kommentar. 
 
Det finns ett före och ett efter här. Innan jag var gravid med A. fick jag i princip aldrig direkta kommentarer om min kropp och mitt utseende eller livsval men sedan den dagen jag blev gravid har allt det förändrats och kommentarer är nog helt krasst något att räkna med tills familjebildandet är ett helt avslutat kapitel. 
 
Jag slutar aldrig förundras över mina medmänniskor, men dumstruten går banne mig inte till mig. 
 
Efter midsommarstångsresningen väntade kakbuffé. Tur att jag tog min rymliga klänning så jag kunde fylla upp utrymmet ;)
 
 
 
dalarna - graviditet - midsommar - mäniskor - personligt - reflektion - samhälle

Korthårig tax firar midsommar

Närhelst jag ser en hund vill jag fotografera den. De är så vackra och gör sig så bra på bild. Däremot är det inte alltid så lätt att bara fotografera okända folks hundar lite på måfå bara för att jag råkar få syn på en som jag tycker är fin. Det kan kännas lite underligt både för mig, och i allra högsta grad, för hundägaren om denne plötsligt upptäcker att jag står en bit bort med teleobjektivet i högsta höjd!
 
Under midsommarafton i byn i Dalarna samlas många människor och också deras fyrfota vänner. En av mina favoritbilder på hundar, en eurasier, togs just en midsommarafton för två år sedan i byn. Ett umärkt tillfälle att få öva lite hundfotografi alltså. 
 
Detta år fångade denna korthåriga tax min uppmärksamhet. Den var så slank, smidig och vacker. Taxar ses ibland som rena sällskapshundar i storstäderna men här är ett exempel på en prima jakttax. 
 
Och istället för att smyga med teleobjektivet frågade jag helt enkelt ägaren om jag fick fotografera hans hund. Självklart fick jag det. Vem vill inte att ens fyrfota vän fastnar på bild!
 
 
dalarna - djurfoto - foto - fotografi - hundar - midsommar - tax
1

Får i sommarhagen

I byn i Dalarna går några får på ängen närmast ån och tjärnen. Nyfikna men ändå lite avvaktande, vita och alldeles ulliga. Det kan inte vara helt fel att få beta med sjöutsikt under ljusa junidagar och nätter. 
 
 
 
dalarna - djur - foto - får - naturreservat - sjö - sommar