På hästresa i Portugal
Från ett nattsvart Lissabon kör vi över Vasco da Gama-bron och vidare ut på landsbygden. En och en halv timmes bildfärd rakt österut till regionen Alentejo och området Arraiolos. Jag är trött efter en något svajig flygresa med TAP. Ett trångt och underbemannat flygplan, en lång väntan på mat och en lite väl skumpig landning börjar sätta sina spår. Ja, inte bara därför. En sömnlös natt ligger också till grund för tröttheten. Det var som att lille A kände på sig att hans mamma skulle ut och resa och därför sov oroligt hela natten och inte heller släppte mig ur sikte under hela förmiddagen. Trots att jag lämnade honom i farmors trygga famn grät han storartat när jag gick hemifrån och det här med en resa alldeles på egen hand kändes plötsligt avlägset och mer än något annat egotrippat.
Jag har alltid drömt om att åka på ridresa men det rätta tillfället har aldrig riktigt infunnit sig. Tills nu. En vacker dag uppenbarade sig ett erbjudande om att åka på ridresa till Portugal. Där och då, där jag varannan timme satt och ammade den då bara några månader gamla A, kändes erbjudandet som något jag väntat på väldigt länge. Jag bokade. En resa bara för mig. En resa utan min ständige reskamrat J. En resa för en småbarnsmamma som behövde göra något på egen hand. Så efter många månader och en lång väntan kom dagen för avfärd.
Ljuskäglorna från bilen lyser upp dikeskanter och allt fler korkekar. Chauffören berättar entusiastiskt om trädens betydelse och hur ofta man får skära av barken, vart nionde år. Vägarna blir mindre och mindre och till sist återstår bara en smal och gropig grusväg. Vi ser stängsel längs med sidorna och snart några vita byggnader som med sin vita kalkfärg lyser upp mörkret. Det betyder att vi är framme. Framme vid Monte Velho Equo Resort. Det är här vi ska tillbringa tre nätter och fyra dagar med att rida. Rida på Portugals stolthet; lusitanohästen.
Vi är tio personer som egentligen inte känner varandra. Det vi delar är ett gemensamt intresse för hästen. För vad vore livet utan hästen, hästarna och ridning? Därför kommer samtalsämnena naturligt och det är en härlig stämning som sprider sig i gruppen. Utanför bilen slår kylan emot oss, och stjärnhimlen. Med full kraft. Det är inte ofta jag gör det, men när det väl händer, det vill säga att jag befinner mig långt ut på landsbygden och långt från ljusföroreningar, slås jag alltid av hur magnifik världen är och hur underbart det är att befinna sig någon annanstans, någonstans långt borta. En ny plats att lära känna.
Det komptakta mörkret gör att vi bara kan ana oss till det omgivande och förmodat vackra landskapet. Även våra rum badar i ett dunkelt ljus och gör sig heller inte riktigt rättvisa såhär sent på kvällen. Sängen är efter den långa resan oerhört lockande men först väntar en buffé av charkuterier i alla dess former, liksom ägaren av gården. Trots den sena timmen, klockan börjar faktiskt närmar sig ett på natten, har Diogo de Lima Mayer förberett en presentation om lusitanohästen för oss. Hans passion för hästar och gården där han tillsammans med sin fru lever och bor, går inte att ta miste på. Därför får vi oss ett nattpass i hur vi skiljer den lusitanska hästen från dess spanska släkting, PRE, vilka olika hästfestivaler i Portugal vi borde besöka, vilka stuterier som föder upp vilken gren av lusitanohästen samt vilka omgivningar vi kan förvänta oss att se i morgon när dagen gryr. Jag måste erkänna att mina ögon vid det här laget nära nog är på väg att gå i kors av trötthet. Som den småbarnsmamma jag är kan jag knappt minnas när jag senast var uppe så sent på natten. Men hästar är alltid hästar och att få lära sig mer om just lusitanohästen gör att jag orkar hålla ut några minuter till.
Så gryr nästa dag, och vilken dag sen. Hotellrummet med sin arkitektoniskt moderna touch bidrar till att låta hela det portugisiska landskapet närvara i rummet. Stora panoramafönster blickar ut mot vad som visar sig vara ett snudd på, för att använda ett ord jag nästan aldrig använt, magiskt sådant. Vidsträckta gräsängar breder ut sig i form av böljande, lågmälda kullar som är fullkomligt strösslade med korkekar och solen färgar landskapet i det mest perfekta fotoljuset.
Igår skymtade vi de kalkvita byggnaderna och idag ser vi dem i all sin prakt. De är bländande vita och ramas in av detaljer i blåaste Santorini-blått. Som för att matcha det hela spatserar en lika blågnistrande påfågel omkring på den kullerstensbelagda gårdsplanen och håller honom sällskap gör två australian shepherd-hundar och en alldeles bedårande jättehund av rasen rafeiro do montana. Även om vi befinner oss i mitten på september inramas gården av ännu läckert ceriserosa bougainvilleor och vilt växande buskar med blomster i allt från lila till gult. Ja, och så finns det hästar förstås.
Hästarna. Ja, överallt är de. Hingstar som nyfiket tittar på oss genom boxgallret. Unghästar i vidsträckta hagar som ivriga kommer fram till staketet. Fölston med sina långbenta och kortsvansade telningar som lojt skrittar förbi i hagen alldeles intill poolen och jacuzzin. Hästarna är grå och vita i alla dess tänkbara nyanser och några är bruna och en skimrar som av guld, alla med dess karaktäristiska lätt konvexa nosryggar.
A-Hema heter den första hästen jag får rida. Ett tolvårigt sto. Hon är så nätt och så vacker. Lugn är hon också vilket passar min nervositet bra, för nervös det är jag den första att erkänna att jag är. Anspänningen att rida på en okänd häst för en okänd instruktör på ett nytt sätt är kännbar. Kommer mina ridkunskaper att räcka till? Under hjälmen börjar till och med en begynnande huvudvärk att dunka. Men så fort jag fått ordning på de dubbla tyglarna i kandaret, tar A-Hema hand om mig på bästa sätt.
I hela mitt liv har jag ridit på ridskolehäst, en gång i veckan, år ut och år in. Jag har tappat räkningen på hur många år jag ridit och hur många ridskolehästar. Varje vecka kämpar jag och den för dagen utsedda ridskolehästen på tillsammans. När bara några minuter av ridlektionen återstår börjar vi i regel hitta varandra, jag och hästen. Det är ett hårt men givande arbete. Att rida en av Monte Velhos lusitanohästar är något helt annat än vad jag är van vid. Mjukheten, bärigheten, samlingen är där från början. Det känns härligt. Dock inte lättvindigt på något sätt. Ridläraren Annie Morris, och senare under dagen João Torrão, är på mig som iglar. De ser allt och korrigerar allt. Svetten lackar under tröjan och ridhjälmen och jag gör mitt allra yttersta för att positionera min kropp i sadeln så som ridlärarna säger att jag ska göra. En del skiljer sig från det sätt jag är van att rida. Hur jag förväntas hålla händerna och intensiteten i gångarterna bland annat. A-Hema gör dock vad jag ber henne om och jag känner att vi trivs tillsammans.
Det gör jag även med den otroligt vackra hingsten Estalo som jag också får prova att rida. Han har en maffig och reslig kropp och en man som är ostyrig och lång som på en sagohäst. Estalo och jag övar på att minska och därefter genom skänkelvikning öka volter. Vi övar på galopp och på en energisk trav. Lektionen är bra men inför den sista lektionen på resan får jag åter rida A-Hema och jag inser att jag verkligen fastnat för det lilla söta stoet och tillsammans lyckas vi åstadkomma en, vad jag tror, riktigt fin ökad trav, som får mig att le inombords.
Fastnar gör jag också för min uterittshäst Alter. Två uteritter bjuds vi på och det är med förtjusning jag tilldelas en alldeles vit häst med en ljusrosa mule, försedd med en härlig boskapssadel av samma snitt som används vid tjurfäktning. Man sitter som gjuten i den, ja som i en fåtölj skulle man kunna säga. Att stå i lätt sits göre sig icke besvär så att säga. Alter är pigg, trygg och säker på sina hovar. Vår uterittsledare Rita berättar att han inte har kropp för att vara dressyrhäst men att han å andra sidan är en fenomenal bergsklättrare som kan hoppa uppför meterhöga klippavsatser om så krävs. Det känns tryggt att att Alter vet var han sätter sina hovar när vi skrittar iväg genom det portugisiska landskapet. Jag älskar uteritter. Jag gör det så sällan nuförtiden men när jag väl får göra det blir jag nästan gråtmild av hur mycket jag tycker om det. Det är så oerört rofyllt att få skritta fram genom ett vackert landskap på en dito häst.
Den portugisiska septembersolen skiner så skönt på oss och landskapet bjuder på korkekar i mängd, maffiga Tjuren Ferdinand-tjurar, sidenhägrar och dessa böljande kullar. Rita berättar att hon inte hållit på med hästar särskilt länge och att det heller egentligen aldrig varit planen. Hon studerar egentligen i Lissabon och skriver som bäst på sin uppsats men så erbjöd hennes morbror, tillika ägaren av gården, ett jobb som uterittsledare och ja; "Hur kan man inte gilla att rida ut i det här landskapet flera gånger om dagen?", ler hon.
Ja, intrycken är många och vår helg intensiv. Vi bjuds på rustik portugisisk mat till både lunch och middag. Vi får bevittna en föluppvisning och en hingstuppvisning följt av att João bjuder på en till synes perfekt dressyruppvisning. En av kvällarna gör vi dessutom en avstickare till den närbelägna vingården Monte da Ravasqueira där vi för en stund släpper allt vad hästar heter och istället fördjupar oss i druvsorter, skördetider, ekfat, lagringsprocesser och förstås i vinprovning.
Den sista morgonen promenerar jag ett varv runt ägorna på hästgården. Nyfikna hästar tittar på mig, den portugisiska bergshunden är pigg i den ännu svala luften och en bit bort hörs en traktor tuffa fram över ängarna. Jag funderar över hur olika liv man kan leva. Att driva den här gården, den här oasen, ute på den portugisiska landsbygden, tillsammans med sin familj med målet att, så som Diogo beskrev det den första kvällen; föda upp, utbilda och träna lyckliga hästar låter som en dröm. Ett hårt arbete förvisso men ett hårt arbete omgivet av ett drömskt landskap. Just den här platsen måste i vilket fall vara grogrunden för just det ändamålet. Hur hade mitt eget liv sett ut om jag drev en hästgård? Mitt eget liv i en lägenhet i en halvstor svensk stad känns så, så annorlunda i jämförelse.
I många år har jag drömt om att få göra en ridresa. Så kom alltså tillfället och tiden till att göra det. Jag bär med mig en fantastisk upplevelse. Jag bär med mig A-Hema, Estalo och Alter. Jag bär med mig den värmande septembersolen, korkekarna, soluppgången och mina härliga ridresekamrater. Såhär i efterhand känns resan nästan overklig. Flyktig. Det som återstår nu är fina minnen och det, det kan jag leva länge på.
