Det som en gång var...

Så vi åker till Söderhamn över dagen. Min barndomsstad som jag skrivit så mycket om. Det nästan pirrar i kroppen eftersom det känns som att jag åker hem. Fast det är inte hemma längre. Jag bor inte där. Min familj bor inte där. Ändå åker jag ju hem på något lite mystiskt odefinierbart sätt. 
 
Ibland känns det som att det är det enda jag skriver om på den här högst oregelbundna bloggen; längtan hem, blommor, inredning, cykelturerna till och från jobbet och hur det nu är att vara förälder. Lite skralt kan tycka och ändå kommer här ytterligare ett inlägg om min tidigare hemstad.
 
Jag vet ju att staden inte är densamma som den jag växte upp i. De människor jag kände då bor inte kvar, somliga lever inte ens. Mitt hus är någon annans och grannarna på samma gata har så sakteliga sålt sina hus de också. Ändå hoppas jag på något vis att allt ska vara precis som förut när jag åker dit. Oftast blir jag besviken men eller annan gång blir jag överraskad. Som nu när vi senast åkte upp. 
 
Vi åkte för att hälsa på S. Vi sågs senast 2014. Då hade ingen av oss barn. Idag har jag ett och hon tre. Så kan det gå. Vi lärde känna varandra när vi var fem år gamla och har sedan dess följts åt i skolan med mer eller mindre intensivt umgänge. Vi pluggade båda i Uppsala men sen flyttade hon norrut och jag blev kvar och vi ses alltmer sällan. Så plötsligt fick jag denna i det närmaste briljanta idé att åka och hälsa på henne när hon i sin tur passade på att hälsa på sina föräldrar i Söderhamn. 
 
Så vi sätter oss i bilen och Söderhamn kommer närmare och närmare. Vi passerar Dalälven, Testeboån, Tönnebro, Ljusnan. Ja, och det gamla Viggenplanet som minner om Söderhamns storhetstid. Och sen är vägen så fruktansvärt bekant. "Sväng vänster där, kör rakt fram där och till höger där" och så plötsligt står S:s hus där. Gult och grannt så som det alltid har gjort. På samma gata. I samma kvarter. Så jag knackar på. Där står S:s mamma och jag kastas omedelbart över femton år tillbaka i tiden. Herregud! Det är verkligen så som det brukade vara. Där är A. och där är H. och där står julgranen på sin vanliga plats och där är tavlan som S. målade och där vid köksbordet satt vi och målade ljuslyktor av glasburkar. Ja, allt är bara så underbart, underbart välbekant och det är en fantastisk känsla som jag för evigt vill hållas fast vid. Det enda som är lite underligt är att S:s lillebror inte längre är tolv år och tre äpplen lång utan snarare jättelång och jättevuxen... 
 
Vi äter risgrynsgröt, barnen leker, vi tar pulkan och kälken och åker i backen på Strandvallen. Vi pratar minnen och ja, allt är som förut förutom att vi blivit mammor. Det å sin sida har förändrat allt men i grund och botten inte för vi är ju fortfarande desamma som vi var innan. 
 
Sammantaget får alla intryck mig att längta hem ännu mer. Hur skulle ett liv i Söderhamn idag te sig? Skulle det vara lätt att hitta vänner? Skulle det gå att vänja sig vid ett mindre myllrande folkliv, mindre utbud, färre restauranger? Skulle det gå att hitta jobb? Svaret på den sistnämnda frågan är ett givet nej och det som i slutändan gör att jag och säkert många andra faktiskt aldrig kommer att komma tillbaka, vilket är sorligt med tanke på naturen, havet och huspriserna i den positiva änden av spektrat. 
 
Jag tror att det är svårt att komma tillbaka. Någonstans tror jag fortfarande att det nog inte var så länge sedan som jag gick på Norrtullsskolan och Staffanskolan. Någonstans har jag inte riktigt fattat att den sistnämnda inte ens heter så längre utan Staffangymnasiet. Jag har likväl lite svårt att greppa att bokhandeln inte längre ligger högst upp på Furan, att JC inte längre finns, att H&M finns (!), att zoobutiken inte längre ligger där den låg, att Musikskolan flyttat sina lokaler, att Lindblomman just för tillfället inte är ett hotell, att man målat om min barndomskompis K:s hus i en annan färg, att Hemköp blivit Willys och att man inte kan gå in på Ica Alen från Hamngatan och framförallt att det inte ens ser likadant ut inne på självaste Ica! 
 
Och där är kärnan i allt jag just skrivit ovan. Min bild av vad som är stämmer inte och därför kan jag inte komma tillbaka. Det är bara vissa glimtar som är desamma, men dessa glimtar gör mig så, så glad. När jag ser att A. och H. är desamma. När jag ser att en av kassörskorna på Ica fortfarande är densamma efter alla år och när jag hör två farbröder på stan prata på den härligaste av Hälsingemål. För inte ens den, dialekten, har jag kvar inser jag. 
 
Jag har funderat ibland på hur det skulle ha varit om jag aldrig lämnat staden. Hur hade det känts då? Jag vet ju om de som både stannade kvar och de som åkte iväg men valde att komma tillbaka. Är de nöjda med sina val? Blev de så som de hade tänkt det? Vad tycker de om Söderhamn idag? Känns det som förut eller är det annorlunda? 
 
Det är inte lätt att få ihop alla tankar kring det här, för de är många som ni ser. Det handlar om rötter och vem man är. Och det smärtsamma i att inse att tiden har gått och att det som var då inte är nu. Jag är tacksam för de gånger jag kan åka "hem" och få fylla lungorna med lite luft från det som en gång var mitt. Därefter bär det av hem till Uppsala och den stad som kommit att bli min. Framtiden får utvisa hur Hälsingland ska gestalta sig i mig. Det är ändå nära Uppsala och en sommarstuga drömmer jag ju om, varför inte en hemma? 
 
 
 
 
Söderhamn - Uppsala - barn - barndom - förälder - hemma - livet - mamma - minnen - personligt - vardag - vänner

Bara allmänt trög eller slut på luft?

Cykeln - djävulens påfund. Jo, jag har ju tidigare skrivit om mina förehavanden med att försöka få till en smidig vardag som cykelburen till och från förskola, jobb och hem. 
 
Med förnyad energi tyckte jag ändå att jag tog mig an det nya året. Nu skulle här cyklas med gott humör och med fanan högt. 
 
Men attans vad segt det gick. Något helt otroligt, kopiöst segt. Efter att ha lämnat av A. på förskolan och ha påbörjat färden ut i Ingenmansland - Boländerna industriområde, så kändes det obeskrivligt tungt. Svetten bröt fram redan någonstans på Skolgatan och väl framme på Björkgatan, ja då var jag så svettig och färdig att jag tvivlade på att jag ens skulle orka ta mig fram ända till kontoret. I varenda backe, ja på raksträckorna till och med, blev jag därtill omcyklad av folk i alla åldrar och på alla sorters modeller av cyklar. 
 
Jag begrundade mitt öde och bestämde mig för att jag endera har en helt bedrövlig kondition eller för att sköldkörtelnivåerna måste vara på dito nivå. 
 
De andra dagarna den veckan förberedde jag mig åtminstone genom att ta på mig en underställströja att cykla i och ombyte till lite prydligare kläder på kontoret. Men så slog mig plötsligt en tanke. Jag hade väl inte glömt det mest väsentliga när det kommer till tröga cyklar, att kolla luften? 
 
Jodå, klart jag hade. Eller glömt och glömt. Jag hade uteslutit det eftersom jag alldeles nyligen bytt till sprillans nya vinterdäck så jag trodde lite naivt att det var ett omöjligt alternativ. 
 
Så under en rast kollar jag däcken och jodå, bakdäcket var om inte tomt så åtminstone inte särskilt luftfyllt. Och nu kommer vi till fördelen med att jobba på en bygg- och anläggningsfirma. Yrkesarbetare! Snickare! Tjänstemän! Som alla kan hantera verktyg och som inte tycker att något praktiskt är ett problem. Så ut med cykeln i verkstaden till T och A som på fem röda fyller cykeln med luft, sätter på en sån där svart plopp på ventilen som för övrigt saknades och som i bara farten dessutom plockar bort resterna av min stänkskärm som helt sonika sprack häromdagen. 
 
Voilá! Vilken skillnad det var att cykla hem. Galant! Även om jag inte tänker sträcka mig till att säga att det är lätt att cykla med vinterdäck. Så långt ska vi inte gå... 
 
I morgon ska jag göra ett nytt försök att cykla. Och med tanke på den nyligen fallna snön ska vi se vad mina däck går för. Positiv i tanken och med fanan högt alltså. Wish me luck! 
 
 
 
Uppsala - barn - cykel - förälder - jobb - livet - motion - vardag

En fortsättning

Vad fin julen, julledigheten och nyårsafton blev. Jag måste medge att det var lite svårt att acceptera att ledigheten är över för den här gången. 
 
A. höll sig frisk genom hela ledigheten vilket märktes. Vilken glad liten kille! Faktum är att han var en liten prins var dag. Han både åt gott, sov gott och ville bli påklädd och skötas om på skötbordet. Alla de tidigare förkylningarna, febertopparna och magsjukorna påverkade förstås hans humör. 
 
Trots avsaknad av julgran lyckades det bli en julafton ändå. Tänka sig. Vi placerade istället den stora julbocken som jag fyndade i en antikaffär i Leksand i somras, bredvid den öppna spisen och lade julklapparna däri. Även i år blev det alltså en liten ansamling av julklappar. A var mest intresserad av omslagspappret med domherrar på än av själva paketen i sig. Vi föräldrar var dock mycket nöjda med innehållet som bestod av bland annat böcker, pussel och ett helt litet tält att krypa in i och läsa. 
 
Själv blev jag också mycket nöjd över ett par nya pyjamasbyxor, duschgel och en rosa, fluffig kofta. Julklappspengarna som jag så snällt fick spenderade jag omedelbart på mellandagsrean och utflykten till Barkarby. Vanligtvis brukar jag sitta som Krösus sork på de eventuella kontanter jag får mig till skänks vid julafton och födelsedagar, men i år tänkte jag smida medan järnet var varmt och nya kläder gör mig faktiskt riktigt glad. Däremot är det något av en chock att inse att jag inte alltid drar samma storlek som jag alltid gjort. Hur, jag upprepar, hur kan det vara så! 
 
A. hade lite svårt att sova medan vi vuxna öppnade våra julklappar under julaftonskvällen, men övriga nätter under julen sov han alltså förhållandevis bra för att vara A, och den första januari 2018 överraskade han oss alla genom att för första gången i sitt liv somna på egen hand i sin egen spjälsäng såväl under middagsvilan som till kvällen. Kan det vara hans nyårslöfte tro? 
 
De övriga mellandagarna gjorde vi flera avstickare ner till stan, och som sagt till Barkarby. Jag gillar det stället faktiskt. Inte matmässigt, men något klädfynd brukar jag alltid göra. Det gäller dock att sortera noga. Många av plaggen ser ut att komma från ett annat decennium så det gäller att rota lite för att hitta något som känns förhållandevis nytt eller åtminstone tidlöst. Matställena däremot känns hopplösa. Vi åt av den asiatiska buffén vilken förvisso var fräsch, men det var nog tur att vi inte gick på toaletterna innan vi åt. En liten renovering och uppfräschning vore på sin plats. 
 
Nyårsafton blev också väldigt trevlig. J. och jag hade bokat bord på Villa Anna och A. fick fira hos mormor och morfar. Villa Anna har under en längre tid varit min absoluta favoritrestaurang i Uppsala och jag tycker fortfarande att de håller fanan högt. Nyårsmenyn bestod av fem delikata rätter. Jag måste dock medge att efterrätten inte riktigt föll mig i smaken vilket kanske har hänt tre gånger under mitt snart trettiofemåriga liv, men för mig betyder efterrätt sötma. Mycket sötma. Svartvinbärssorbet hör därför inte till favoriterna och inte heller när man adderar örter. Örter är mat, inte en efterrätt ju! Att de sedan valde att helt enkelt utesluta valnötsmjölken som hälldes på efterrätten istället för att ersätta den med något annat, blev jag lite brydd kring. Så brukar man inte göra på en så kallat bättre restaurang. 
 
Nå, det nya året har ringts in. A reagerade inte på raketerna och smällarna och alla hyacinter är utblommade. Det känns fantastiskt skönt att äntligen vara på rätt sida om årshalvan. I morse hörde jag talgoxarna sjunga sin vårsång trots det kompakta mörkret och då gör ju inte ens mörkret särskilt mycket. Vi är som sagt på väg mot varmare tider. 
 
 
 
barn - föräldrar - föräldraskap - jul - julgran - julklappar - kläder - mamma - middag - nyår - restaurang - shopping