Plevnagården - där servicen glömdes bort

Det här med service är viktigt. Dock finns det ställen i landet där man inte riktigt greppat servicens fulla koncept. 
 
I helgen åkte jag med två vänner till Plevnagården i Malmköping. En fin gård, ursprungligen ett militärsjukhus, och idag en plats för bland annat övernattning, afternoon tea, bastubadande och fina middagar. Vi hade bokat in en sörmländsk weekend vilken då bestod av just afternoon tea, en prosecco- och fruktbricka samt trerättersmiddag - något vi såg mycket fram emot. 
 
När vi anlände på förmiddagen var lyckligtvis våra rum redan iordninggjorda och efter att snabbt ha inkvarterat oss bad vi om tips på någonstans dit man kunde gå för att fika och äta lunch. Dessvärre verkar det inte vara något man gör om helgerna i just Malmköping eftersom stans enda café var semesterstängt och värdshuset stängt för helgen. Så lunchen fick inhandlas på Tempo och ätas i snålblåsten på en bänk i en park. Nåväl. Små missöden sker. Malmköping är åtminstone utrustat med fina trähus och hela två butiker som säljer gamla ting. Var man jobbar, socialierar och storhandlar som boende i Malmköping förtäljer dock inte historien. 
 
Åter till Plevnagården. Afternoontea skulle serveras mellan klockan tre och fem på eftermiddagen och vi försäkrade oss innan om att vi skulle få sitta på den fina, ljusa glasverandan. Därför blev vi lite förvånade när man ganska rappt förkunnade, klockan 16.00, att nej det gick inte för sig eftersom de redan nu höll på att duka inför kvällens middagar. Lite lätt besvikna blev vi förvisade till ett betydligt mörkare rum. 
 
In dukades flertalet läckerheter och jag noterade ganska snabbt att flera av dem bestod av såväl skaldjur som nötter och mandel. Jag antog lika snabbt att jag skulle få några andra snittar och kakor eftersom jag i god tid innan meddelat att jag dessvärre har allergi mot både skaldjur, nötter och mandel. Ett meddelande som jag dessutom fått bekräftelse på. Servitrisen frågar om det är jag som är allergisk mot nötter vilket jag medger, varpå hon frågar "Äter du toscakaka?". Här blir jag lite förvånad eftersom jag trodde att de allra flesta faktiskt vet att just toscakaka är en klassisk mandelkaka. "Nej, den innehåller ju mandel", säger jag. "Jo, men jag ville bara kolla", säger servitrisen. 
 
Då passar jag på att i samma veva göra henne uppmärksam på att det också ligger en macron på kakfatet, och dessa är traditionellt sett bakade på mandelmjöl. Därtill finns en snitt med skagenröra på som ju då innehåller skaldjur. Jag ber servitrisen dubbelkolla vad macronen är gjord av och se om hon kan byta skaldjurssnitten till någon annan. Något besvärad går hon ut i köket och återkommer med följande information; "Jag vet inte vad macronen är gjord av för kocken har gått hem och eftersom du inte meddelat att du är allergisk mot skaldjur så har vi inget annat."
 
Det vore väl bra konstigt om jag skulle ha glömt att påpeka vad jag är allergisk mot? Varför bara nämna två av tre saker? Dessutom visste jag ju, och har dessutom kontrollerat i efterhand, att jag verkligen mailade in alla tre allergier. Och det här gör mig faktiskt smått irriterad. Här betalar vi dyra pengar för en vistelse och när gården till och med själva uppmanar sina kunder att föranmäla allergier eller specialkost, ja, då kan jag tycka att man faktiskt får se till att anteckna dessa också och se till att servera något annat. 
 
Vi fortsätter att äta oss igenom kak- och snittfatet och när jag tar mig en an en av alla läckra godbitar kan jag för mitt liv inte avgöra vad den spritsade krämen ovanpå en bärkaka är för något. Jag känner inte alls igen smaken, och ber min vän också smaka. Inte heller hon känner igen denna spännande smak och när servitrisen passerar förbi passar vi på att fråga vad det är för något. Hon tittar osäkert och en smula avmätt på oss. "Jag har ingen aning, men om ni verkligen vill veta så kan jag försöka kolla, men det är svårt för kocken har gått hem." Ja, det är ju inte livsviktigt men vi hade heller inte frågat om vi inte hade velat veta men att döma av servitrisens minimala intresse att ta reda på det åt oss säger vi att det är lika bra hon struntar i det. 
 
Efter att ha avslutat afternoon tea-ätandet frågar vi receptionen efter den utlovade proseccon med tillhörande frukter och frågar om vi möjligtvis kan få brickan serverad om en timme. Det ser först lite tveksamt ut och personalen mumlar varandra emellan att det kan bli svårt, varför är oklart, men till slut får vi ändå ett positivt besked och hämtar en timme senare den utlovade brickan som består av lite melon, apelsin och två jordgubbar.
 
Tur att en av oss inte tycker om jordgubbar. Det hade blivit lite svårt att dela dem på tre annars, men det är inget att hänga läpp över. Vi börjar så sakteliga förbereda oss för middag istället. Eftersom jag tjuvkikat på menyn innan och sett att förrätten var hummersoppa passade jag på att ännu en gång påminna om den eländiga skaldjursallergin. "Ja, men den har jag redan antecknat", säger en ny servitris, vilket känns betryggande och väcker frågan om hon alldeles nyligen antecknat det eller om det är min ursprungliga mailkorrespondens som gör sig påmind?
 
Till förrätt får jag istället lågtempererat kött. "Vad är det jag får till?" frågade jag så servitrisen. "Uhm, kron... kronärts... kronärtssk... någonting, typ", förkunnar hon och går därifrån. Typ? Lika svårt verkar det vara för personen ifråga att veta vad det är för kött som serveras till huvudrätten för vi råkar överhöra grannbordets fråga om vilket kött det är och svaret som lyder "Uhm, jag vet faktiskt inte. Det kanske är vildsvin men jag är inte säker...". En liten detalj i sammanhanget är också att drycken som vi beställt inte kommer in före förrätten utan halvvägs in. 
 
Såhär är det. Man får vara ung, man får vara ny på jobbet, man får ibland lov att lära sig den hårda vägen och öva för att bli bra på sitt yrke. Det får man ha förståelse för och det kan jag som gäst ta. Men när jag lägger så mycket pengar på en vistelse och faktiskt räknar med att det ska bli en fantastisk upplevelse - eftersom det är så man ofta som gård, herrgård, slott eller liknande, marknadsför sig själv, ja då vill jag också ha en förstklassig service och i det ingår att åtminstone veta vad man serverar till sina gäster - ung, ny eller inte på jobbet. Man får lov att försöka anstränga sig och ta reda på vad som krävs för att kunna tillgodose de som sitter till bords. Det kan omöjligen vara för mycket begärt? 
 
Avslutningsvis får vi en äppelpaj till efterrätt. In kommer en liten, och då menar jag verkligen liten, snipa med vaniljsås. Jag hugger tag i den, ivrig som jag är att få smaka, och inser i sista stund att den lilla snipan är tänkt för oss alla tre att dela på. Som tre besvärliga kärringar känner vi oss när vi frågar servitrisen om det verkligen är menat så. "Ja", säger hon lite besvärat. "Nä, men då får du faktiskt fixa en till snipa", säger vi eftersom tålamodet börjar ta slut. "Jag ska kolla med köket", säger servitrisen hastigt och försvinner för att om en stund faktiskt komma tillbaka med en till. Te beställer vi också in. En halv kopp får vi. En halv kopp som kostar 29 kronor styck. För att få lite valuta för pengarna beslutar vi att på egen hand gå och hämta vattenkokaren som vi vet står i angränsande rum, för att åtminstone fylla upp kopparna till dess fulla bredd. 
 
Lägg därtill ett extremt kallt rum att därefter gå upp och sova i samt en icke fungerande tv - ja så kan man sammanfatta Plevnagården. Ett fint ställe, fin miljö, till del trevlig personal, bra upplägg och riktigt god mat, men servicen? Nej, tack. Gör om och gör rätt... 
 
 
helg - hotell - middag - weekend

Pensionsspara, dreja eller ärva ett familjeimperium?

Så om jag tar upp tråden från gårdagens inlägg så är det här tänkt att handla lite om vad man bör välja i livet när det kommer till yrkesval för att få ut mest av vardagen och det man vill uppnå i livet. 
 
Karriär har alltid varit ett viktigt ord för mig. Jag har velat göra karriär. Men vad menas med det egentligen? Innebär det att byta jobb regelbundet? Att byta titel? Att tjäna mer? Kanske är det en blandning av alla tre. 
 
Pengar är naturligtvis inte allt. Hälsan är likaså viktig. Pengar är dock en form av trygghet, det tycker jag inte man ska sticka under stol med. Men vad är mycket pengar och vad är lite och vad är lagom? Det är förstås individuellt.
 
Om vi säger att man nu har som mål med livet att få en ekonomiskt stabil grund att stå på. Vad kan man göra? Man kan förstås jobba och då menar jag att man knegar på i ordets rätta bemärkelse. Man jobbar dag ut och dag in, åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan, heltid - så att man får ut maximalt med lön med möjlighet att både spara och sätta undan till pensionen. Det betyder att man väljer bort deltidsarbete, alltför lång föräldraledighet etc. Därmed inte sagt att man gör någon raketkarriär lönemässigt. Förutom ett årligt litet påslag på lönen så är det väl sagt så att man kan göra mest skillnad på sin lön genom att regelbundet byta jobb. 
 
Man kan naturligtvis investera sina pengar i fonder och aktier. Läser man en bok för nybörjare inom aktiehandel lär man sig snabbt att det tydligen ska vara jättenkelt och att precis vem som helst kan börja investera. Absolut, visst kan man det, men jag skulle inte sträcka mig till att säga att det är plättlätt. Man bör ju ha någon sorts grundkunskap inom hur man läser såväl årsredovisningar samt hur man tolkar diverse ekonomiska nyckeltal och ja, hur världsläget i stort ser ut. 
 
Man kan ha turen (eller oturen beroende på hur man väljer att se på det) att ärva ett familjeimperium och så är det ekonomiska så att säga tryggat på det viset. 
 
Man kan också vara en så kallad entreprenöriell typ. En innovativ människa som ser möjligheter, jobbar hårt och som är businesslike till sättet redan från födseln. En person som inte är rädd att omsätta sina egna idéer och innovationer till verklighet, som startar egna bolag, som nätverkar och som ja, till slut omsätter en massa. 
 
Att tjäna sitt uppehälle är ju vad man förstått viktigt just för att också kunna leva gott på äldre dagar. Ofta går det att läsa hur man ska göra för att bättra på sin pension och hur viktigt det är att spara till den. Särskilt som kvinna dessutom eftersom man med den egenskapen tenderar att få ihop mindre. Orättvist, ja. 
 
Det jag listat ovan är några sätt att se på det här med arbetsliv. Något som för många innebär att man jobbar både mycket och hårt. Något som också förutsätter att man är med på att acceptera det smått galna i att man, om man har barn, också är villig att lämna ifrån sig dem på förskolan X antal timmar per dag för att få det att gå runt. 
 
Sedan har vi ju också de som väljer att se på det här med arbetsliv på ett helt annat sätt. Som väljer att bryta upp mot det traditionella 8 till 5-arbetet. Säg exempelvis någon kreativ person som tröttnar på livet i stan, bryter upp, flyttar till landsbygden med hela familjen, börjar odla, lever hållbart och drejar vackra krukor i den gamla ladan på gården. Det kanske är en stereotypisk beskrivning det med men jag vet inte hur många gånger eller hur ofta som jag läser om människor och familjer som gjort just så. 
 
Människor som längtar efter något annat, som vill leva nära naturen, som inte vill arbeta på det traditionella sättet, som vill skapa och få utlopp för sina genuina intressen istället. Jag tycker det låter både fantastiskt och inspirerande men jag undrar alltid i mitt stilla sinne hur det då går med pensionen? Jag kanske inbillar mig men jag bara får för mig att man som krukmakare (om vi nu ska välja ut en av alla kreativa saker man kan ägna sig åt) kanske tänker något mindre på pensionen och mer på nuet och det som är här och nu. 
 
Jag läste alldeles nyligen om just ett par som hade valt ett enklare liv på landet och som innan avgörandet hade suttit och räknat på exakt hur mycket pengar de behövde för att gå runt varje månad. Yrkena de hade var kreativa sådana baserade på diverse frilansuppdrag och utan att veta tänker jag då att livet kretsar mer kring att få leva på den plats man vill vara, än att se till att pensionen blir saftig. Men vem har sagt att man som pensionär vill ägna sig åt att resa jorden runt och ha en massa pengar tillgodo? Har man mitt i livet valt ett enklare liv är det kanske naturligt att det också är det man vill ha som pensionär?
 
Nu generaliserar jag en massa och det hoppas jag ni förstår. Naturligtvis finns det krukmakare på landsbygden som pensionssparar en massa och en jurist i stan som inte alls gör det, men ni kanske förstår min andemening? Det handlar om vilken livsstil man vill ha. Som jag och min man till exempel. Nu har vi det som betraktas som sedvanliga yrken, ett liv i stan och en ekonomi som medger ett visst mått av resande, äta ute gång efter annan och därtill ett sparande för framtiden. Emellanåt, eller helt ärligt, väldigt ofta, pratar vi dock om ett annat liv, i hus och kanske mer nära naturen. 
 
Ingenting är rätt och ingenting är fel i det här. Från mitt håll är det mest en massa intressanta funderingar om livet i stort och jag är fruktansvärt nyfiken på hur andra har valt att göra och tänka...
 
 
 
arbeta - ekonomi - livet - vardag - yrkesliv

Gotland efter sommaren

Om man kunde vinna priset den-som-uppdaterar-bloggen-minst-antal-gånger-per-år så skulle jag vara en stark kandidat till priset. Vardagen springer förbi och eftersom jag ägnar hela dagarna på mitt jobb åt att just skriva så faller det lite mellan stolarna. Tur att jag inte är någon influencer; ett ord och begrepp som för övrigt förtjänar ett helt eget inlägg, en annan gång. 
 
Nå, vi for till Gotland i slutet på augusti. Det skulle ta mig 35 år innan jag besökte ön. Det var inte en dag för tidigt! Jag vet inte hur många jag känner som har en koppling dit och alla man frågar som kommer brunbrända tillbaka efter sommarsemestrarna förklarar sin bränna med att de varit på Gotland - detta soliga paradis. 
 
Och nog var det så. Soligt alltså. Dock också blåsigt och därför innehöll den planerade sol- och badveckan något färre strand- och baddagar än vad vi inledningsvis hade planerat. Däremot hann vi se mer eller mindre varenda vrå och hörn av ön eftersom vi istället valde att bila runt en hel del. 
 
Eftersom jag inte hade varit där tidigare hade jag heller inget att jämföra med, men jag upplevde ön som näranog folktom, ja på vissa ställen lite öde. Detta beror på att vi åkte dit strax efter att högsäsongen tagit slut och med det menas verkligen att saker och ting tar slut. Jag vet inte hur många ställen vi passerade som var stängda och igenbommade för säsongen. Det ena krukmakeriet, restaurangen, gården efter den andra. Stängd och på återseende nästa år. För att inte tala om Tofta strand. Detta havsparadis som nu ekade tomt. Barerna, caféerna, strandstolarna, glasskioskerna - allt bara gapade öde och allt som återfanns på stranden bland dess höga vågor och piskande vind var en död trut. Det gav något av en dystopisk och lite obehaglig känsla, som om man var ensam kvar i världen. 
 
Det fick mig att fundera på hur det är att vara fast gotlänning. Tycker man att det är skönt när alla turister åker hem för säsongen, eller är det förenat med ett visst mått av olustkänslor? Jag läste någonstans att det vanligtvis bor 60 000 personer på ön, vilket tiodubblas till 600 000 under sommarsägongen. Det är en ansenlig mängd människor. 
 
Det i sin tur fick mig att fundera på vad det är man livnär sig på på ön? Trots alla dessa otaliga konstnärliga krypin så som keramikstugor, lammskinnsaffärer, konstateljéer och hantverksbodar så kan väl inte alla gotlänningar livnära sig på att dreja? Så vad arbetar man med när alla turister dragit hem och försäljningen troligtvis torde gå ner?
 
Men vad spelar alla dessa frågor ens för roll? Tänker jag flytta till Gotland och bli egenföretagare? Nej, dessa betrakelser fick mig bara som med så mycket annat att fundera över livet i stort och vad som egentligen är värt mest i vardagen. Jag läser nämligen ofta om personer som bestämt sig för att göra något helt annat med sitt liv. De säger upp sig från sina vardagliga jobb, flyttar ut på landet och startar någon slags egen kreativ business. Jag tycker det är både imponerande och inspirerande samtidigt som jag undrar hur man tillgodoser den andra sidan av myntet, vilken man också kan läsa en hel del om; hur man säkerställer sin pension och att också ha råd att leva när man blir äldre. 
 
Mer om det i nästa blogginlägg - och må det inte dröja lika länge som mitt förra inlägg. 
 
 
Gotland - företagande - keramik - livet - semester - skapande - strandliv - vardag - yrkesliv