Plevnagården - där servicen glömdes bort

Det här med service är viktigt. Dock finns det ställen i landet där man inte riktigt greppat servicens fulla koncept. 
 
I helgen åkte jag med två vänner till Plevnagården i Malmköping. En fin gård, ursprungligen ett militärsjukhus, och idag en plats för bland annat övernattning, afternoon tea, bastubadande och fina middagar. Vi hade bokat in en sörmländsk weekend vilken då bestod av just afternoon tea, en prosecco- och fruktbricka samt trerättersmiddag - något vi såg mycket fram emot. 
 
När vi anlände på förmiddagen var lyckligtvis våra rum redan iordninggjorda och efter att snabbt ha inkvarterat oss bad vi om tips på någonstans dit man kunde gå för att fika och äta lunch. Dessvärre verkar det inte vara något man gör om helgerna i just Malmköping eftersom stans enda café var semesterstängt och värdshuset stängt för helgen. Så lunchen fick inhandlas på Tempo och ätas i snålblåsten på en bänk i en park. Nåväl. Små missöden sker. Malmköping är åtminstone utrustat med fina trähus och hela två butiker som säljer gamla ting. Var man jobbar, socialierar och storhandlar som boende i Malmköping förtäljer dock inte historien. 
 
Åter till Plevnagården. Afternoontea skulle serveras mellan klockan tre och fem på eftermiddagen och vi försäkrade oss innan om att vi skulle få sitta på den fina, ljusa glasverandan. Därför blev vi lite förvånade när man ganska rappt förkunnade, klockan 16.00, att nej det gick inte för sig eftersom de redan nu höll på att duka inför kvällens middagar. Lite lätt besvikna blev vi förvisade till ett betydligt mörkare rum. 
 
In dukades flertalet läckerheter och jag noterade ganska snabbt att flera av dem bestod av såväl skaldjur som nötter och mandel. Jag antog lika snabbt att jag skulle få några andra snittar och kakor eftersom jag i god tid innan meddelat att jag dessvärre har allergi mot både skaldjur, nötter och mandel. Ett meddelande som jag dessutom fått bekräftelse på. Servitrisen frågar om det är jag som är allergisk mot nötter vilket jag medger, varpå hon frågar "Äter du toscakaka?". Här blir jag lite förvånad eftersom jag trodde att de allra flesta faktiskt vet att just toscakaka är en klassisk mandelkaka. "Nej, den innehåller ju mandel", säger jag. "Jo, men jag ville bara kolla", säger servitrisen. 
 
Då passar jag på att i samma veva göra henne uppmärksam på att det också ligger en macron på kakfatet, och dessa är traditionellt sett bakade på mandelmjöl. Därtill finns en snitt med skagenröra på som ju då innehåller skaldjur. Jag ber servitrisen dubbelkolla vad macronen är gjord av och se om hon kan byta skaldjurssnitten till någon annan. Något besvärad går hon ut i köket och återkommer med följande information; "Jag vet inte vad macronen är gjord av för kocken har gått hem och eftersom du inte meddelat att du är allergisk mot skaldjur så har vi inget annat."
 
Det vore väl bra konstigt om jag skulle ha glömt att påpeka vad jag är allergisk mot? Varför bara nämna två av tre saker? Dessutom visste jag ju, och har dessutom kontrollerat i efterhand, att jag verkligen mailade in alla tre allergier. Och det här gör mig faktiskt smått irriterad. Här betalar vi dyra pengar för en vistelse och när gården till och med själva uppmanar sina kunder att föranmäla allergier eller specialkost, ja, då kan jag tycka att man faktiskt får se till att anteckna dessa också och se till att servera något annat. 
 
Vi fortsätter att äta oss igenom kak- och snittfatet och när jag tar mig en an en av alla läckra godbitar kan jag för mitt liv inte avgöra vad den spritsade krämen ovanpå en bärkaka är för något. Jag känner inte alls igen smaken, och ber min vän också smaka. Inte heller hon känner igen denna spännande smak och när servitrisen passerar förbi passar vi på att fråga vad det är för något. Hon tittar osäkert och en smula avmätt på oss. "Jag har ingen aning, men om ni verkligen vill veta så kan jag försöka kolla, men det är svårt för kocken har gått hem." Ja, det är ju inte livsviktigt men vi hade heller inte frågat om vi inte hade velat veta men att döma av servitrisens minimala intresse att ta reda på det åt oss säger vi att det är lika bra hon struntar i det. 
 
Efter att ha avslutat afternoon tea-ätandet frågar vi receptionen efter den utlovade proseccon med tillhörande frukter och frågar om vi möjligtvis kan få brickan serverad om en timme. Det ser först lite tveksamt ut och personalen mumlar varandra emellan att det kan bli svårt, varför är oklart, men till slut får vi ändå ett positivt besked och hämtar en timme senare den utlovade brickan som består av lite melon, apelsin och två jordgubbar.
 
Tur att en av oss inte tycker om jordgubbar. Det hade blivit lite svårt att dela dem på tre annars, men det är inget att hänga läpp över. Vi börjar så sakteliga förbereda oss för middag istället. Eftersom jag tjuvkikat på menyn innan och sett att förrätten var hummersoppa passade jag på att ännu en gång påminna om den eländiga skaldjursallergin. "Ja, men den har jag redan antecknat", säger en ny servitris, vilket känns betryggande och väcker frågan om hon alldeles nyligen antecknat det eller om det är min ursprungliga mailkorrespondens som gör sig påmind?
 
Till förrätt får jag istället lågtempererat kött. "Vad är det jag får till?" frågade jag så servitrisen. "Uhm, kron... kronärts... kronärtssk... någonting, typ", förkunnar hon och går därifrån. Typ? Lika svårt verkar det vara för personen ifråga att veta vad det är för kött som serveras till huvudrätten för vi råkar överhöra grannbordets fråga om vilket kött det är och svaret som lyder "Uhm, jag vet faktiskt inte. Det kanske är vildsvin men jag är inte säker...". En liten detalj i sammanhanget är också att drycken som vi beställt inte kommer in före förrätten utan halvvägs in. 
 
Såhär är det. Man får vara ung, man får vara ny på jobbet, man får ibland lov att lära sig den hårda vägen och öva för att bli bra på sitt yrke. Det får man ha förståelse för och det kan jag som gäst ta. Men när jag lägger så mycket pengar på en vistelse och faktiskt räknar med att det ska bli en fantastisk upplevelse - eftersom det är så man ofta som gård, herrgård, slott eller liknande, marknadsför sig själv, ja då vill jag också ha en förstklassig service och i det ingår att åtminstone veta vad man serverar till sina gäster - ung, ny eller inte på jobbet. Man får lov att försöka anstränga sig och ta reda på vad som krävs för att kunna tillgodose de som sitter till bords. Det kan omöjligen vara för mycket begärt? 
 
Avslutningsvis får vi en äppelpaj till efterrätt. In kommer en liten, och då menar jag verkligen liten, snipa med vaniljsås. Jag hugger tag i den, ivrig som jag är att få smaka, och inser i sista stund att den lilla snipan är tänkt för oss alla tre att dela på. Som tre besvärliga kärringar känner vi oss när vi frågar servitrisen om det verkligen är menat så. "Ja", säger hon lite besvärat. "Nä, men då får du faktiskt fixa en till snipa", säger vi eftersom tålamodet börjar ta slut. "Jag ska kolla med köket", säger servitrisen hastigt och försvinner för att om en stund faktiskt komma tillbaka med en till. Te beställer vi också in. En halv kopp får vi. En halv kopp som kostar 29 kronor styck. För att få lite valuta för pengarna beslutar vi att på egen hand gå och hämta vattenkokaren som vi vet står i angränsande rum, för att åtminstone fylla upp kopparna till dess fulla bredd. 
 
Lägg därtill ett extremt kallt rum att därefter gå upp och sova i samt en icke fungerande tv - ja så kan man sammanfatta Plevnagården. Ett fint ställe, fin miljö, till del trevlig personal, bra upplägg och riktigt god mat, men servicen? Nej, tack. Gör om och gör rätt... 
 
 
helg - hotell - middag - weekend

En årsförbrukning av chili

Trots att det är rasande vinter ute så spirar det ändå lite på fönsterbrädan i lägenheten. I februari petade jag ner några chilifrön i ett antal krukor och ganska omgående tittade de upp trots avsaknad av specialbelysning och trots elementvärme underifrån. Jag förstår ju att odlingstips finns till av en anledning men många gånger har det fungerat bra att odla ändå. 
 
För odling, det har det blivit mycket av för min del, ända sedan unga år. Det var alldeles fantastiskt att få växa upp i ett hus med tillhörande stor trädgård och en glasveranda där jag kunde experimentera med lite mer exotiska sorter. Där fick både vindruvsplantor och citronträd trängas med mimosa, avokado och melon. Det mesta bar förstås inte frukt men några meloner blev till tack vare konstpollinering med pensel. Jag läste flitigt i Sätt en kärna av Ralf Efraimsson. 
 
Loggbok förde jag över zucchinin vi odlade i landet. Jag bar in den ena zucchinin efter den andra, vägde dem på hushållsvågen och förde noggranna anteckningar över dess vikt och utseende. Detsamma gjorde jag också för de Halloween-pumpor jag emellanåt satte. 
 
Men det är svunna tider nu och nu får jag dras med odling på lägenhetsnivå. Det är kanske inte det lättaste eller mest praktiska men det går om man är beredd på att kånka och bära lite. Någon vinterperiod med svalare temperaturer får jag dock inte till. Det är lite svårmotiverat för övriga familjemedlemmar att vrida ner temperaturen till något som påminner om en Medehalvsvinter och trapphuset osar även det av värme så inte ens där passar det att övervintra växter. 
 
Så jag odlar på fönsterbrädorna bäst det går, planterar om ute på gården och släpar krukor och jordsäckar genom källargångarna och uppför två trappor. Allt för att få lite grönska och för att få känna på jord. Planen är att chiliplantorna så småningom ska växa till sig och få frodas på balkongen och att de ska hinna generera ett antal härligt röda frukter. Förra gången jag sådde chili blev skörden så pass riklig att det räckte för husbehov i ett helt år. Det är inte illa för en lägenhetsodlare! 
 
 
 
chili - frön - gröna fingrar - lägenhet - odling - palmer - plantor - trädgård - vardag - växter

Hyacint i cerise

Jag gjorde sådan stor sak av att det minsann fanns röda hyacinter att köpa på Hötorget i Stockholm. Något som aldrig skulle gå att finna i Uppsala. 
 
Nå, så mycket röd visade den sig inte vara. Den blev ceriserosa! Finns det ens hyacinter i den nyansen? Finns de ens i rött frågar jag mig nu? 
 
Oavsett vilket så är den så otroligt vacker att jag inte alls vill att den ska blomma över. Den påminner nästan om en syrén med dess bjärta färg och dess fantastiska doft. 
 
 
Stockholm - Uppsala - blommor - dekoration - hyacint - inredning - jul - växter