Plevnagården - där servicen glömdes bort

Det här med service är viktigt. Dock finns det ställen i landet där man inte riktigt greppat servicens fulla koncept. 
 
I helgen åkte jag med två vänner till Plevnagården i Malmköping. En fin gård, ursprungligen ett militärsjukhus, och idag en plats för bland annat övernattning, afternoon tea, bastubadande och fina middagar. Vi hade bokat in en sörmländsk weekend vilken då bestod av just afternoon tea, en prosecco- och fruktbricka samt trerättersmiddag - något vi såg mycket fram emot. 
 
När vi anlände på förmiddagen var lyckligtvis våra rum redan iordninggjorda och efter att snabbt ha inkvarterat oss bad vi om tips på någonstans dit man kunde gå för att fika och äta lunch. Dessvärre verkar det inte vara något man gör om helgerna i just Malmköping eftersom stans enda café var semesterstängt och värdshuset stängt för helgen. Så lunchen fick inhandlas på Tempo och ätas i snålblåsten på en bänk i en park. Nåväl. Små missöden sker. Malmköping är åtminstone utrustat med fina trähus och hela två butiker som säljer gamla ting. Var man jobbar, socialierar och storhandlar som boende i Malmköping förtäljer dock inte historien. 
 
Åter till Plevnagården. Afternoontea skulle serveras mellan klockan tre och fem på eftermiddagen och vi försäkrade oss innan om att vi skulle få sitta på den fina, ljusa glasverandan. Därför blev vi lite förvånade när man ganska rappt förkunnade, klockan 16.00, att nej det gick inte för sig eftersom de redan nu höll på att duka inför kvällens middagar. Lite lätt besvikna blev vi förvisade till ett betydligt mörkare rum. 
 
In dukades flertalet läckerheter och jag noterade ganska snabbt att flera av dem bestod av såväl skaldjur som nötter och mandel. Jag antog lika snabbt att jag skulle få några andra snittar och kakor eftersom jag i god tid innan meddelat att jag dessvärre har allergi mot både skaldjur, nötter och mandel. Ett meddelande som jag dessutom fått bekräftelse på. Servitrisen frågar om det är jag som är allergisk mot nötter vilket jag medger, varpå hon frågar "Äter du toscakaka?". Här blir jag lite förvånad eftersom jag trodde att de allra flesta faktiskt vet att just toscakaka är en klassisk mandelkaka. "Nej, den innehåller ju mandel", säger jag. "Jo, men jag ville bara kolla", säger servitrisen. 
 
Då passar jag på att i samma veva göra henne uppmärksam på att det också ligger en macron på kakfatet, och dessa är traditionellt sett bakade på mandelmjöl. Därtill finns en snitt med skagenröra på som ju då innehåller skaldjur. Jag ber servitrisen dubbelkolla vad macronen är gjord av och se om hon kan byta skaldjurssnitten till någon annan. Något besvärad går hon ut i köket och återkommer med följande information; "Jag vet inte vad macronen är gjord av för kocken har gått hem och eftersom du inte meddelat att du är allergisk mot skaldjur så har vi inget annat."
 
Det vore väl bra konstigt om jag skulle ha glömt att påpeka vad jag är allergisk mot? Varför bara nämna två av tre saker? Dessutom visste jag ju, och har dessutom kontrollerat i efterhand, att jag verkligen mailade in alla tre allergier. Och det här gör mig faktiskt smått irriterad. Här betalar vi dyra pengar för en vistelse och när gården till och med själva uppmanar sina kunder att föranmäla allergier eller specialkost, ja, då kan jag tycka att man faktiskt får se till att anteckna dessa också och se till att servera något annat. 
 
Vi fortsätter att äta oss igenom kak- och snittfatet och när jag tar mig en an en av alla läckra godbitar kan jag för mitt liv inte avgöra vad den spritsade krämen ovanpå en bärkaka är för något. Jag känner inte alls igen smaken, och ber min vän också smaka. Inte heller hon känner igen denna spännande smak och när servitrisen passerar förbi passar vi på att fråga vad det är för något. Hon tittar osäkert och en smula avmätt på oss. "Jag har ingen aning, men om ni verkligen vill veta så kan jag försöka kolla, men det är svårt för kocken har gått hem." Ja, det är ju inte livsviktigt men vi hade heller inte frågat om vi inte hade velat veta men att döma av servitrisens minimala intresse att ta reda på det åt oss säger vi att det är lika bra hon struntar i det. 
 
Efter att ha avslutat afternoon tea-ätandet frågar vi receptionen efter den utlovade proseccon med tillhörande frukter och frågar om vi möjligtvis kan få brickan serverad om en timme. Det ser först lite tveksamt ut och personalen mumlar varandra emellan att det kan bli svårt, varför är oklart, men till slut får vi ändå ett positivt besked och hämtar en timme senare den utlovade brickan som består av lite melon, apelsin och två jordgubbar.
 
Tur att en av oss inte tycker om jordgubbar. Det hade blivit lite svårt att dela dem på tre annars, men det är inget att hänga läpp över. Vi börjar så sakteliga förbereda oss för middag istället. Eftersom jag tjuvkikat på menyn innan och sett att förrätten var hummersoppa passade jag på att ännu en gång påminna om den eländiga skaldjursallergin. "Ja, men den har jag redan antecknat", säger en ny servitris, vilket känns betryggande och väcker frågan om hon alldeles nyligen antecknat det eller om det är min ursprungliga mailkorrespondens som gör sig påmind?
 
Till förrätt får jag istället lågtempererat kött. "Vad är det jag får till?" frågade jag så servitrisen. "Uhm, kron... kronärts... kronärtssk... någonting, typ", förkunnar hon och går därifrån. Typ? Lika svårt verkar det vara för personen ifråga att veta vad det är för kött som serveras till huvudrätten för vi råkar överhöra grannbordets fråga om vilket kött det är och svaret som lyder "Uhm, jag vet faktiskt inte. Det kanske är vildsvin men jag är inte säker...". En liten detalj i sammanhanget är också att drycken som vi beställt inte kommer in före förrätten utan halvvägs in. 
 
Såhär är det. Man får vara ung, man får vara ny på jobbet, man får ibland lov att lära sig den hårda vägen och öva för att bli bra på sitt yrke. Det får man ha förståelse för och det kan jag som gäst ta. Men när jag lägger så mycket pengar på en vistelse och faktiskt räknar med att det ska bli en fantastisk upplevelse - eftersom det är så man ofta som gård, herrgård, slott eller liknande, marknadsför sig själv, ja då vill jag också ha en förstklassig service och i det ingår att åtminstone veta vad man serverar till sina gäster - ung, ny eller inte på jobbet. Man får lov att försöka anstränga sig och ta reda på vad som krävs för att kunna tillgodose de som sitter till bords. Det kan omöjligen vara för mycket begärt? 
 
Avslutningsvis får vi en äppelpaj till efterrätt. In kommer en liten, och då menar jag verkligen liten, snipa med vaniljsås. Jag hugger tag i den, ivrig som jag är att få smaka, och inser i sista stund att den lilla snipan är tänkt för oss alla tre att dela på. Som tre besvärliga kärringar känner vi oss när vi frågar servitrisen om det verkligen är menat så. "Ja", säger hon lite besvärat. "Nä, men då får du faktiskt fixa en till snipa", säger vi eftersom tålamodet börjar ta slut. "Jag ska kolla med köket", säger servitrisen hastigt och försvinner för att om en stund faktiskt komma tillbaka med en till. Te beställer vi också in. En halv kopp får vi. En halv kopp som kostar 29 kronor styck. För att få lite valuta för pengarna beslutar vi att på egen hand gå och hämta vattenkokaren som vi vet står i angränsande rum, för att åtminstone fylla upp kopparna till dess fulla bredd. 
 
Lägg därtill ett extremt kallt rum att därefter gå upp och sova i samt en icke fungerande tv - ja så kan man sammanfatta Plevnagården. Ett fint ställe, fin miljö, till del trevlig personal, bra upplägg och riktigt god mat, men servicen? Nej, tack. Gör om och gör rätt... 
 
 
helg - hotell - middag - weekend

En fortsättning

Vad fin julen, julledigheten och nyårsafton blev. Jag måste medge att det var lite svårt att acceptera att ledigheten är över för den här gången. 
 
A. höll sig frisk genom hela ledigheten vilket märktes. Vilken glad liten kille! Faktum är att han var en liten prins var dag. Han både åt gott, sov gott och ville bli påklädd och skötas om på skötbordet. Alla de tidigare förkylningarna, febertopparna och magsjukorna påverkade förstås hans humör. 
 
Trots avsaknad av julgran lyckades det bli en julafton ändå. Tänka sig. Vi placerade istället den stora julbocken som jag fyndade i en antikaffär i Leksand i somras, bredvid den öppna spisen och lade julklapparna däri. Även i år blev det alltså en liten ansamling av julklappar. A var mest intresserad av omslagspappret med domherrar på än av själva paketen i sig. Vi föräldrar var dock mycket nöjda med innehållet som bestod av bland annat böcker, pussel och ett helt litet tält att krypa in i och läsa. 
 
Själv blev jag också mycket nöjd över ett par nya pyjamasbyxor, duschgel och en rosa, fluffig kofta. Julklappspengarna som jag så snällt fick spenderade jag omedelbart på mellandagsrean och utflykten till Barkarby. Vanligtvis brukar jag sitta som Krösus sork på de eventuella kontanter jag får mig till skänks vid julafton och födelsedagar, men i år tänkte jag smida medan järnet var varmt och nya kläder gör mig faktiskt riktigt glad. Däremot är det något av en chock att inse att jag inte alltid drar samma storlek som jag alltid gjort. Hur, jag upprepar, hur kan det vara så! 
 
A. hade lite svårt att sova medan vi vuxna öppnade våra julklappar under julaftonskvällen, men övriga nätter under julen sov han alltså förhållandevis bra för att vara A, och den första januari 2018 överraskade han oss alla genom att för första gången i sitt liv somna på egen hand i sin egen spjälsäng såväl under middagsvilan som till kvällen. Kan det vara hans nyårslöfte tro? 
 
De övriga mellandagarna gjorde vi flera avstickare ner till stan, och som sagt till Barkarby. Jag gillar det stället faktiskt. Inte matmässigt, men något klädfynd brukar jag alltid göra. Det gäller dock att sortera noga. Många av plaggen ser ut att komma från ett annat decennium så det gäller att rota lite för att hitta något som känns förhållandevis nytt eller åtminstone tidlöst. Matställena däremot känns hopplösa. Vi åt av den asiatiska buffén vilken förvisso var fräsch, men det var nog tur att vi inte gick på toaletterna innan vi åt. En liten renovering och uppfräschning vore på sin plats. 
 
Nyårsafton blev också väldigt trevlig. J. och jag hade bokat bord på Villa Anna och A. fick fira hos mormor och morfar. Villa Anna har under en längre tid varit min absoluta favoritrestaurang i Uppsala och jag tycker fortfarande att de håller fanan högt. Nyårsmenyn bestod av fem delikata rätter. Jag måste dock medge att efterrätten inte riktigt föll mig i smaken vilket kanske har hänt tre gånger under mitt snart trettiofemåriga liv, men för mig betyder efterrätt sötma. Mycket sötma. Svartvinbärssorbet hör därför inte till favoriterna och inte heller när man adderar örter. Örter är mat, inte en efterrätt ju! Att de sedan valde att helt enkelt utesluta valnötsmjölken som hälldes på efterrätten istället för att ersätta den med något annat, blev jag lite brydd kring. Så brukar man inte göra på en så kallat bättre restaurang. 
 
Nå, det nya året har ringts in. A reagerade inte på raketerna och smällarna och alla hyacinter är utblommade. Det känns fantastiskt skönt att äntligen vara på rätt sida om årshalvan. I morse hörde jag talgoxarna sjunga sin vårsång trots det kompakta mörkret och då gör ju inte ens mörkret särskilt mycket. Vi är som sagt på väg mot varmare tider. 
 
 
 
barn - föräldrar - föräldraskap - jul - julgran - julklappar - kläder - mamma - middag - nyår - restaurang - shopping

På besök i sin egen stad

Hur ofta är man turist i sin egen stad? Väldigt sällan. Men att ha barn innebär att man testar på så otroligt många saker som man aldrig gjort förut. Så som att bo på hotell i sin egen stad. 
 
När A föddes fick J ett presentkort på restaurangen Plock i Uppsala. Redan då ett tillfälle för oss att få komma ut lite på egen hand och umgås. Att det sedan skulle dröja nästan ett och ett halv år innan vi kom iväg är en annan historia. När vi ändå skulle gå ut och äta bestämde vi oss för att slå på stort och också boka in en hotellnatt med en vistelse på hotellets spa inkluderad. 
 
Det var en nöjd och glad A vi vinkade hejdå till på lördagseftermiddagen. Det var faktiskt inget annat än ren tur att vi kom iväg till slut. A hade dagarna innan haft mycket hög feber till följd av tredagarsfebern som vi nu alltså lyckligtvis har bockat av. Men ibland står alltså stjärnorna rätt och weekendbagarna kunde packas. 
 
Clarion Hotell Gillet är kanske inte Uppsalas flärdfullaste hotell. Det ska ärligt sägas. Korridorerna påminner om en Finlandsfärjas och hotellet skulle må bra av ett par omgångar med målarpensel liksom en och annan badrumsrenovering. Men läget är å andra sidan oslagbart. Mitt i stan så att säga. 
 
Att gå på spa är inte något J och jag gör ofta. Har vi ens någonsin gjort det? Hotellets spa-avdelning blev därför ett extra välkommet inslag. Hemsidans utlovade karibiska mat och dryck var väl kanske inte så överdådig som jag först hade trott. En och annan ananasskiva och lite smaksatt vatten såg jag men inte så mycket mer. Jag trodde förstås att ett glas apelsinjuice eller två skulle ingå men det här med vad saker och ting ska kosta är sällan något som passar min uppfattning. Besöket blev således bra mycket dyrare än vad åtminstone jag hade räknat med. 
 
Nå, det var hur som helst mycket härligt att få glida ned i en alldeles perfekt varm bubbelpool och sitta där och reflektera över livet. Någon behandling hade vi inte bokat, bubbelpoolerna var tillräckligt avkopplande och lagom varma och avslappnade fortsatte vi sedan vidare till Plock. 
 
Plock ja. Kära Plock, som blivit dubbelt så stort. Jag har alltid gillat deras koncept och deras mat. Ja, det var ju trots allt längsedan nu en av de anställda vid kassan en gång kommenterade att jag beställt lite väl lite av deras mat och dryck. Desto mer beställde vi nu. Såväl pimientos de padrón, tonfiskpoké, laxtartar, gravad hjort, kantarellsoppa, bookmakertoast med mera slank ned.
 
Lustigt nog fick vi dock maten före drycken. Kanske ställde min beställning till det för bartendern. Jag beställde nämligen det jag alltid beställer ute, en alkoholfri, söt drink utan kolsyra. En sådan fanns inte med på ordinarie menyn men jag kanske är naiv när jag tror att en bartender ska klara av en sådan beställning ändå? Efter en kanske för omständlig förklaring för servitrisen trodde jag att jag hade lyckats. Nja, tydligen inte. Efter en påminnelse eller två kom sent omsider drinken, som var god, men misstänkt lik en drink innehållandes alkohol. Det visade sig sen att det i alla fall var det de tog betalt för; en fem centiliters drink. Se där, kanske tog de igen för den där gången för längesedan. Tur för dem dock att jag varken är gravid eller skulle köra bil efteråt. 
 
I övrigt var maten mycket god och vi avslutade med en liten dessert som också den var god om än inte något som går till historien. 
 
Så vad gör två föräldrar sen? En lördagskväll som är barnfri? Jo, man tar en kort promenad runt kvarteret för att sedan installera sig på hotellet och släcka lampan klockan 21.30. Sömn mina vänner. Denna hett efterlängtade sömn! Och sovmorgon blev det. Jag vaknade av mig själv klockan sju vilket med dagens mått mätt måste betraktas som en riktigt redig sovmorgon. Fantastiskt. Farmor meddelade också att A sovit förhållandevis bra och tagit sovmorgon också han ända till klockan sex. 
 
Det känns som att alla inklusive jag själv alltid trissar upp hotellfrukost som någonting väldigt fantastiskt. Det är det ju också på sätt och vis i och med att utbudet ofta vida överträffar det som finns hemma. Jag måste medge att det nämligen är sällan vi dukar fram sill, gravad lax, vita bönor, korv, pannkaka, våfflor, skinkröra, rosa grapefruktjuice, fjorton sorters müsli och två sorters croissanter hemma. Ändå vet jag aldrig vad jag ska äta när det väl är dags för hotellfrukost. Jag har en viss aversion mot fisk på morgonen så någon sill- eller laxbuffé är det inte tal om. Även korv och bönor ligger ganska långt ner på listan. Croissanter med choklad är förstås gott men kanske inte frukostmat som man står sig på. Ja, ni hör ju. Det slutar alltid med att jag ändå sitter där med min leverpastejssmörgås, ett glas apelsinjuice och en melonskiva. Lyckligtvis slog J en lov förbi våffeljärnet och kom tillbaka med fyra stycken tjocka, fluffiga våfflor a'la Belgian style. Vi hade ju faktiskt besökt hotellets lilla, med betoning på lilla, gym både under gårdagen och på morgonen innan frukost. Lite roddmaskin och crosstrainer borde ha gjort plats för våfflorna, väl?
 
Det och ytterligare en promenad på stan fick avsluta denna härliga helg i Uppsala. Att bo på hotell i sin egen stad tycker jag var en så pass bra idé att vi nog ska ta och införa detta som ett årligt event. Det kan vi lite lätt trötta föräldrar ändå vara värda. Det bästa av allt är ju ändå att komma hem sen till lille A. 
 
 
Clarion - Plock - Uppsala - frukost - föräldrar - hotell - mat - restaurang - spa - tapas - weekend