Bara allmänt trög eller slut på luft?

Cykeln - djävulens påfund. Jo, jag har ju tidigare skrivit om mina förehavanden med att försöka få till en smidig vardag som cykelburen till och från förskola, jobb och hem. 
 
Med förnyad energi tyckte jag ändå att jag tog mig an det nya året. Nu skulle här cyklas med gott humör och med fanan högt. 
 
Men attans vad segt det gick. Något helt otroligt, kopiöst segt. Efter att ha lämnat av A. på förskolan och ha påbörjat färden ut i Ingenmansland - Boländerna industriområde, så kändes det obeskrivligt tungt. Svetten bröt fram redan någonstans på Skolgatan och väl framme på Björkgatan, ja då var jag så svettig och färdig att jag tvivlade på att jag ens skulle orka ta mig fram ända till kontoret. I varenda backe, ja på raksträckorna till och med, blev jag därtill omcyklad av folk i alla åldrar och på alla sorters modeller av cyklar. 
 
Jag begrundade mitt öde och bestämde mig för att jag endera har en helt bedrövlig kondition eller för att sköldkörtelnivåerna måste vara på dito nivå. 
 
De andra dagarna den veckan förberedde jag mig åtminstone genom att ta på mig en underställströja att cykla i och ombyte till lite prydligare kläder på kontoret. Men så slog mig plötsligt en tanke. Jag hade väl inte glömt det mest väsentliga när det kommer till tröga cyklar, att kolla luften? 
 
Jodå, klart jag hade. Eller glömt och glömt. Jag hade uteslutit det eftersom jag alldeles nyligen bytt till sprillans nya vinterdäck så jag trodde lite naivt att det var ett omöjligt alternativ. 
 
Så under en rast kollar jag däcken och jodå, bakdäcket var om inte tomt så åtminstone inte särskilt luftfyllt. Och nu kommer vi till fördelen med att jobba på en bygg- och anläggningsfirma. Yrkesarbetare! Snickare! Tjänstemän! Som alla kan hantera verktyg och som inte tycker att något praktiskt är ett problem. Så ut med cykeln i verkstaden till T och A som på fem röda fyller cykeln med luft, sätter på en sån där svart plopp på ventilen som för övrigt saknades och som i bara farten dessutom plockar bort resterna av min stänkskärm som helt sonika sprack häromdagen. 
 
Voilá! Vilken skillnad det var att cykla hem. Galant! Även om jag inte tänker sträcka mig till att säga att det är lätt att cykla med vinterdäck. Så långt ska vi inte gå... 
 
I morgon ska jag göra ett nytt försök att cykla. Och med tanke på den nyligen fallna snön ska vi se vad mina däck går för. Positiv i tanken och med fanan högt alltså. Wish me luck! 
 
 
 
Uppsala - barn - cykel - förälder - jobb - livet - motion - vardag

En fortsättning

Vad fin julen, julledigheten och nyårsafton blev. Jag måste medge att det var lite svårt att acceptera att ledigheten är över för den här gången. 
 
A. höll sig frisk genom hela ledigheten vilket märktes. Vilken glad liten kille! Faktum är att han var en liten prins var dag. Han både åt gott, sov gott och ville bli påklädd och skötas om på skötbordet. Alla de tidigare förkylningarna, febertopparna och magsjukorna påverkade förstås hans humör. 
 
Trots avsaknad av julgran lyckades det bli en julafton ändå. Tänka sig. Vi placerade istället den stora julbocken som jag fyndade i en antikaffär i Leksand i somras, bredvid den öppna spisen och lade julklapparna däri. Även i år blev det alltså en liten ansamling av julklappar. A var mest intresserad av omslagspappret med domherrar på än av själva paketen i sig. Vi föräldrar var dock mycket nöjda med innehållet som bestod av bland annat böcker, pussel och ett helt litet tält att krypa in i och läsa. 
 
Själv blev jag också mycket nöjd över ett par nya pyjamasbyxor, duschgel och en rosa, fluffig kofta. Julklappspengarna som jag så snällt fick spenderade jag omedelbart på mellandagsrean och utflykten till Barkarby. Vanligtvis brukar jag sitta som Krösus sork på de eventuella kontanter jag får mig till skänks vid julafton och födelsedagar, men i år tänkte jag smida medan järnet var varmt och nya kläder gör mig faktiskt riktigt glad. Däremot är det något av en chock att inse att jag inte alltid drar samma storlek som jag alltid gjort. Hur, jag upprepar, hur kan det vara så! 
 
A. hade lite svårt att sova medan vi vuxna öppnade våra julklappar under julaftonskvällen, men övriga nätter under julen sov han alltså förhållandevis bra för att vara A, och den första januari 2018 överraskade han oss alla genom att för första gången i sitt liv somna på egen hand i sin egen spjälsäng såväl under middagsvilan som till kvällen. Kan det vara hans nyårslöfte tro? 
 
De övriga mellandagarna gjorde vi flera avstickare ner till stan, och som sagt till Barkarby. Jag gillar det stället faktiskt. Inte matmässigt, men något klädfynd brukar jag alltid göra. Det gäller dock att sortera noga. Många av plaggen ser ut att komma från ett annat decennium så det gäller att rota lite för att hitta något som känns förhållandevis nytt eller åtminstone tidlöst. Matställena däremot känns hopplösa. Vi åt av den asiatiska buffén vilken förvisso var fräsch, men det var nog tur att vi inte gick på toaletterna innan vi åt. En liten renovering och uppfräschning vore på sin plats. 
 
Nyårsafton blev också väldigt trevlig. J. och jag hade bokat bord på Villa Anna och A. fick fira hos mormor och morfar. Villa Anna har under en längre tid varit min absoluta favoritrestaurang i Uppsala och jag tycker fortfarande att de håller fanan högt. Nyårsmenyn bestod av fem delikata rätter. Jag måste dock medge att efterrätten inte riktigt föll mig i smaken vilket kanske har hänt tre gånger under mitt snart trettiofemåriga liv, men för mig betyder efterrätt sötma. Mycket sötma. Svartvinbärssorbet hör därför inte till favoriterna och inte heller när man adderar örter. Örter är mat, inte en efterrätt ju! Att de sedan valde att helt enkelt utesluta valnötsmjölken som hälldes på efterrätten istället för att ersätta den med något annat, blev jag lite brydd kring. Så brukar man inte göra på en så kallat bättre restaurang. 
 
Nå, det nya året har ringts in. A reagerade inte på raketerna och smällarna och alla hyacinter är utblommade. Det känns fantastiskt skönt att äntligen vara på rätt sida om årshalvan. I morse hörde jag talgoxarna sjunga sin vårsång trots det kompakta mörkret och då gör ju inte ens mörkret särskilt mycket. Vi är som sagt på väg mot varmare tider. 
 
 
 
barn - föräldrar - föräldraskap - jul - julgran - julklappar - kläder - mamma - middag - nyår - restaurang - shopping

Vardagen med stort V - hur gör ni?

Dagens stora fråga är; hur klarar man av vardagen på ett smidigt sätt? Alltså kombinationen av sömn, småbarn, förskola, jobb, lämning, hämtning, vardagssysslor, middag och eventuell fritidssysselsättning. Och det på ett så smidigt sätt som möjligt? 
 
Jag frågar mig ofta det eftersom jag själv tycker att vardagen i november eller för den delen också i december sällan är en ljuv räkmacka. 
  • Jag frågar mig hur man behåller humöret uppe när jag ramlar med cykeln en mörk decembereftermiddag på vägen hem?

  • Jag frågar mig hur man behåller modet när motvinden piskar snöblask i ansiktet så att glasögonen immar igen och jag inget ser?

  • Jag frågar hur man behåller gajsten när det är så moddigt och oplogat på gatorna att det tar en eon av tid att ta sig till jobbet?

  • Jag frågar hur man behåller tålamodet när ens son vägrar att ha på sig mössa och vantar när det är minusgrader ute?

  • Jag frågar hur man behåller energin när natten bestått av sömnbrist och sonen bestämmer sig för att stiga upp klockan 04.20?

  • Jag frågar hur man behåller inspirationen till att laga innovativ mat, ta hand om disken och utföra andra vardagliga sysslor när allt ovan hänt och det dessutom är beckmörkt sedan mer eller mindre mitt på dagen?

  • Jag frågar hur man ska få någon kontinuitet i jobbet när var och varannan dag består av vab?

  • Jag frågar hur man till råga på allt ska följa den aldrig sinande trenden att ovanpå alltihop försöka träna?
 
Vi kan i alla fall konstatera så mycket som att någon vintercyklist är jag inte. Jag tror inte att min personlighet medger det. Eller såhär, jag har väl varit det men någonstans längs vägen har jag tröttnat. Alltsedan jag examinerades från universitetet och påbörjade min yrkesbana har jag cyklat. Som en student. Överallt. Över hela stan, oavsett väder, utan vinterdäck. Det har väl gått an, men sedan jag fick barn är det egentligen inget annat än krångligt. Och jag ogillar krångligt. 
 
Köp en bil säger många. Särskilt på mitt jobb, en arbetsplats som kan vara den mest bilburna på planeten och där det fortfarande efter tre års tid kan höjas på ögonbrynen åt att jag säger att jag cyklat idag. "Men det snöar ju!". Ja, tänka sig. Ja, jag skulle gladeligen köpa mig en bil. Eller alltså, en till bil. Vi har en bil i vår familj men den använder min sambo som bilpendlar till en annan stad i jobbet. Men jag tycker någonstans att det inte bara är att köpa en bil hur som helst. Det finns ju något som heter ekonomi. 
 
Så därför kämpar jag vidare med cyklingen och med packningen. Med på cykeln skall medtagas ett barn, dennes cykelhjälm, min cykelhjälm, barnets ombytesgrejer och annat till förskolan, min packning till jobbet bestående av dator, kalender och gud vet vad som ryms i en portfölj. Med skall också sadelskydd, belysning, en stor platspåse att hänga över cykelstolen så att den inte är alldeles blöt när barnet ska sätta sig i den och förstås en drös med papper för att kunna torka av den alltjämt så blöta cykelsadeln och styret. Att vi ens kommer ut ur källaren med allt detta är ett smärre mirakel!
 
Lägg därtill att man för att cykla året om ska ha rätt utrustning på sig själv också. Lager på lager av kläder, skaljackor och sådant. Om man klär sig så och exempelvis inte jobbar på Alewalds, där man skulle komma undan med att bära underställ från Janus hela dagarna, så måste man också ha med sig ombyte. Då skulle jag behöva installera en hylla på min cykel eller en ställning med förvaringslådor för att alls ta mig till jobbet. Därför cyklar jag i de kläder jag vanligtvis jobbar i. Det kan vara klänning, strumpbyxor och stövlar eller en varm, fluffig dunjacka som gör mig så sjukt svettig att jag skulle behöva duscha väl framme på jobbet. 
 
Ja, ni hör ju hur negativiteten osar. Och det är kanske det som är problemet. Att jag är för negativ? Jag har nämligen frågat ett litet urval av vänner (de som har barn) hur de klarar av vardagen. Hur löser de transport till och från arbetet? Vem hämtar och vem lämnar? Hur sover de om nätterna för att orka med att vara pigg dagen efter? De flesta verkar inte tycka att det är något nämnvärt bekymmer. Någon tar bussen, någon slutar lite tidigare från jobbet, någon behöver inte så mycket sömn, en annan tar bilen. Vågar de inte erkänna att det är lite bökigt eller är glaset för dem alltid halvfullt?
 
Har jag alltså för stora krav? Ska jag istället för att förbanna Sverige och drömma om att snabbt emigrera till valfritt soligt land, istället le snögloppet som förblindar mig, rätt i ansiktet?
 
Eller ska jag bara börja åka buss? Tja, om man vill trilla in på jobbet sisådär en tjugo i nio om morgnarna på jobbet efter att ha försökt hitta en vettig buss med UL så är ju det en utomordentlig idé. Och allt det andra?Träningen kan jag väl lägga på hyllan tills det blir första januari och vi alla börjar ett nytt liv. Att cykla i snömodd kanske är tillräcklig motion ändå? Vardagssysslorna skulle jag kanske kunna släppa lite på. Maten kanske inte måste vara så innovativ? Jag kan försöka intala mig att jag nog inte heller behöver så mycket sömn. 
 
Men hur jag ska få på min son vantar och mössa? DET är i alla fall ett olösligt problem!  
 
Det bästa av allt i detta negativa inlägg är att jag faktiskt ska avsluta positivt, för idag är faktiskt världens bästa dag. Vintersolståndet! Nu vänder det hörni. Nu går det mot ljusare tider, barmark och syrener! 
 
 
barn - cykel - fritid - förskola - förälder - jobb - livet - träning - vardag