Pensionsspara, dreja eller ärva ett familjeimperium?

Så om jag tar upp tråden från gårdagens inlägg så är det här tänkt att handla lite om vad man bör välja i livet när det kommer till yrkesval för att få ut mest av vardagen och det man vill uppnå i livet. 
 
Karriär har alltid varit ett viktigt ord för mig. Jag har velat göra karriär. Men vad menas med det egentligen? Innebär det att byta jobb regelbundet? Att byta titel? Att tjäna mer? Kanske är det en blandning av alla tre. 
 
Pengar är naturligtvis inte allt. Hälsan är likaså viktig. Pengar är dock en form av trygghet, det tycker jag inte man ska sticka under stol med. Men vad är mycket pengar och vad är lite och vad är lagom? Det är förstås individuellt.
 
Om vi säger att man nu har som mål med livet att få en ekonomiskt stabil grund att stå på. Vad kan man göra? Man kan förstås jobba och då menar jag att man knegar på i ordets rätta bemärkelse. Man jobbar dag ut och dag in, åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan, heltid - så att man får ut maximalt med lön med möjlighet att både spara och sätta undan till pensionen. Det betyder att man väljer bort deltidsarbete, alltför lång föräldraledighet etc. Därmed inte sagt att man gör någon raketkarriär lönemässigt. Förutom ett årligt litet påslag på lönen så är det väl sagt så att man kan göra mest skillnad på sin lön genom att regelbundet byta jobb. 
 
Man kan naturligtvis investera sina pengar i fonder och aktier. Läser man en bok för nybörjare inom aktiehandel lär man sig snabbt att det tydligen ska vara jättenkelt och att precis vem som helst kan börja investera. Absolut, visst kan man det, men jag skulle inte sträcka mig till att säga att det är plättlätt. Man bör ju ha någon sorts grundkunskap inom hur man läser såväl årsredovisningar samt hur man tolkar diverse ekonomiska nyckeltal och ja, hur världsläget i stort ser ut. 
 
Man kan ha turen (eller oturen beroende på hur man väljer att se på det) att ärva ett familjeimperium och så är det ekonomiska så att säga tryggat på det viset. 
 
Man kan också vara en så kallad entreprenöriell typ. En innovativ människa som ser möjligheter, jobbar hårt och som är businesslike till sättet redan från födseln. En person som inte är rädd att omsätta sina egna idéer och innovationer till verklighet, som startar egna bolag, som nätverkar och som ja, till slut omsätter en massa. 
 
Att tjäna sitt uppehälle är ju vad man förstått viktigt just för att också kunna leva gott på äldre dagar. Ofta går det att läsa hur man ska göra för att bättra på sin pension och hur viktigt det är att spara till den. Särskilt som kvinna dessutom eftersom man med den egenskapen tenderar att få ihop mindre. Orättvist, ja. 
 
Det jag listat ovan är några sätt att se på det här med arbetsliv. Något som för många innebär att man jobbar både mycket och hårt. Något som också förutsätter att man är med på att acceptera det smått galna i att man, om man har barn, också är villig att lämna ifrån sig dem på förskolan X antal timmar per dag för att få det att gå runt. 
 
Sedan har vi ju också de som väljer att se på det här med arbetsliv på ett helt annat sätt. Som väljer att bryta upp mot det traditionella 8 till 5-arbetet. Säg exempelvis någon kreativ person som tröttnar på livet i stan, bryter upp, flyttar till landsbygden med hela familjen, börjar odla, lever hållbart och drejar vackra krukor i den gamla ladan på gården. Det kanske är en stereotypisk beskrivning det med men jag vet inte hur många gånger eller hur ofta som jag läser om människor och familjer som gjort just så. 
 
Människor som längtar efter något annat, som vill leva nära naturen, som inte vill arbeta på det traditionella sättet, som vill skapa och få utlopp för sina genuina intressen istället. Jag tycker det låter både fantastiskt och inspirerande men jag undrar alltid i mitt stilla sinne hur det då går med pensionen? Jag kanske inbillar mig men jag bara får för mig att man som krukmakare (om vi nu ska välja ut en av alla kreativa saker man kan ägna sig åt) kanske tänker något mindre på pensionen och mer på nuet och det som är här och nu. 
 
Jag läste alldeles nyligen om just ett par som hade valt ett enklare liv på landet och som innan avgörandet hade suttit och räknat på exakt hur mycket pengar de behövde för att gå runt varje månad. Yrkena de hade var kreativa sådana baserade på diverse frilansuppdrag och utan att veta tänker jag då att livet kretsar mer kring att få leva på den plats man vill vara, än att se till att pensionen blir saftig. Men vem har sagt att man som pensionär vill ägna sig åt att resa jorden runt och ha en massa pengar tillgodo? Har man mitt i livet valt ett enklare liv är det kanske naturligt att det också är det man vill ha som pensionär?
 
Nu generaliserar jag en massa och det hoppas jag ni förstår. Naturligtvis finns det krukmakare på landsbygden som pensionssparar en massa och en jurist i stan som inte alls gör det, men ni kanske förstår min andemening? Det handlar om vilken livsstil man vill ha. Som jag och min man till exempel. Nu har vi det som betraktas som sedvanliga yrken, ett liv i stan och en ekonomi som medger ett visst mått av resande, äta ute gång efter annan och därtill ett sparande för framtiden. Emellanåt, eller helt ärligt, väldigt ofta, pratar vi dock om ett annat liv, i hus och kanske mer nära naturen. 
 
Ingenting är rätt och ingenting är fel i det här. Från mitt håll är det mest en massa intressanta funderingar om livet i stort och jag är fruktansvärt nyfiken på hur andra har valt att göra och tänka...
 
 
 
arbeta - ekonomi - livet - vardag - yrkesliv

Gotland efter sommaren

Om man kunde vinna priset den-som-uppdaterar-bloggen-minst-antal-gånger-per-år så skulle jag vara en stark kandidat till priset. Vardagen springer förbi och eftersom jag ägnar hela dagarna på mitt jobb åt att just skriva så faller det lite mellan stolarna. Tur att jag inte är någon influencer; ett ord och begrepp som för övrigt förtjänar ett helt eget inlägg, en annan gång. 
 
Nå, vi for till Gotland i slutet på augusti. Det skulle ta mig 35 år innan jag besökte ön. Det var inte en dag för tidigt! Jag vet inte hur många jag känner som har en koppling dit och alla man frågar som kommer brunbrända tillbaka efter sommarsemestrarna förklarar sin bränna med att de varit på Gotland - detta soliga paradis. 
 
Och nog var det så. Soligt alltså. Dock också blåsigt och därför innehöll den planerade sol- och badveckan något färre strand- och baddagar än vad vi inledningsvis hade planerat. Däremot hann vi se mer eller mindre varenda vrå och hörn av ön eftersom vi istället valde att bila runt en hel del. 
 
Eftersom jag inte hade varit där tidigare hade jag heller inget att jämföra med, men jag upplevde ön som näranog folktom, ja på vissa ställen lite öde. Detta beror på att vi åkte dit strax efter att högsäsongen tagit slut och med det menas verkligen att saker och ting tar slut. Jag vet inte hur många ställen vi passerade som var stängda och igenbommade för säsongen. Det ena krukmakeriet, restaurangen, gården efter den andra. Stängd och på återseende nästa år. För att inte tala om Tofta strand. Detta havsparadis som nu ekade tomt. Barerna, caféerna, strandstolarna, glasskioskerna - allt bara gapade öde och allt som återfanns på stranden bland dess höga vågor och piskande vind var en död trut. Det gav något av en dystopisk och lite obehaglig känsla, som om man var ensam kvar i världen. 
 
Det fick mig att fundera på hur det är att vara fast gotlänning. Tycker man att det är skönt när alla turister åker hem för säsongen, eller är det förenat med ett visst mått av olustkänslor? Jag läste någonstans att det vanligtvis bor 60 000 personer på ön, vilket tiodubblas till 600 000 under sommarsägongen. Det är en ansenlig mängd människor. 
 
Det i sin tur fick mig att fundera på vad det är man livnär sig på på ön? Trots alla dessa otaliga konstnärliga krypin så som keramikstugor, lammskinnsaffärer, konstateljéer och hantverksbodar så kan väl inte alla gotlänningar livnära sig på att dreja? Så vad arbetar man med när alla turister dragit hem och försäljningen troligtvis torde gå ner?
 
Men vad spelar alla dessa frågor ens för roll? Tänker jag flytta till Gotland och bli egenföretagare? Nej, dessa betrakelser fick mig bara som med så mycket annat att fundera över livet i stort och vad som egentligen är värt mest i vardagen. Jag läser nämligen ofta om personer som bestämt sig för att göra något helt annat med sitt liv. De säger upp sig från sina vardagliga jobb, flyttar ut på landet och startar någon slags egen kreativ business. Jag tycker det är både imponerande och inspirerande samtidigt som jag undrar hur man tillgodoser den andra sidan av myntet, vilken man också kan läsa en hel del om; hur man säkerställer sin pension och att också ha råd att leva när man blir äldre. 
 
Mer om det i nästa blogginlägg - och må det inte dröja lika länge som mitt förra inlägg. 
 
 
Gotland - företagande - keramik - livet - semester - skapande - strandliv - vardag - yrkesliv

Livet före och livet efter barn

Aldrig har det slagit mig så tydligt som igår vad det faktiskt innebär det man brukar säga; livet före och livet efter barn. Det är verkligen en så tydlig gräns som det någonsin kan bli. 
 
Man brukar säga att "vad fasen gjorde vi innan barn egentligen?!" och jag har i mitt stilla sinne alltid tyckt att det varit en lite konstig fras att slänga sig med. Alla vet väl vad de gjorde i sitt liv innan barnet kom till världen? Men nu förstår jag med verklig emfas vad uttrycket faktiskt innebär. 
 
I helgen fick A nämligen resa till landet för att spendera några somriga dagar med gräs under fötterna tillsammans med farmor och farfar. Kvar i stan var jag och J. Vi har lämnat bort A många gånger förut men då har J och jag alltid företagit oss något någon annanstans så som att gå på middagar, resa någonstans etc. Den här gången var vi bara hemma i lägenheten. 
 
Innan A kom till världen hade jag mycket för mig. Det fanns liksom ingen gräns för hur mycket jag kunde klämma in under en dag. Långa listor på göromål ströks effektivt av och emellanåt var jag färdig med allt redan till lunch och kunde ägna resten av dagen åt egentligen vad som helst. Det här förändrades ju raskt när A föddes. Kanske har det varit bra för mig, att inte alltid fylla dagen till bristningsgränsen med aktiviteter utan att bara vara, att fokusera på A och hans behov. En liten påminnelse om att hemmet exempelvis inte måste vara alldeles perfekt skinande och rent hela tiden även om jag helst föredrar det så. 
 
En söndag numer består således i att äta frukost, så gott det går att plocka ihop i köket efter sagda frukost men också efter lunch och middag, samt plocka undan diverse prylar och leksaker under dagens gång så att det ändå är beboeligt och däremellan leka med A, gå ut på promenad med A, sova middag med A, mysa med A, eventuellt åka på utflykt, storhandla inför kommande vecka, lägga i någon tvättmaskin eller så samt att en stund på kvällen mellan 19.00 och 21.00 sitta i soffan tillsammans med J och samla oss inför veckan. Jag hinner alltså med en del sysslor utöver att fokusera på A men inte i närheten av vad jag hann med förut. 
 
Så plötsligt befinner jag mig inför en söndag utan A och det här är vad dagen består av: 
 
  • ett kort träningspass innehållandes knäövningar innan frukost 
  • en lång frukost framför tv:n 
  • en dusch
  • tvätta fönstren i arbetsrummet
  • rengöra toalettstolarna med kalkosan
  • skruva fast dörrhandtagen som börjat glappa lite
  • skura A:s lekmatta som blivit smutsig
  • lägga i en tvättmaskin
  • se ett avsnitt av Suits
  • göra lunch, äta den och samtidigt se ett till avsnitt 
  • lägga sig och vila en stund 
  • göra sig i ordning och åka en sväng till Gränby för att handla inför veckan
  • spackla i de ställen på dörrfoder och socklar där färgen försvunnit efter A:s emellanåt något häftiga lekar 
  • se ytterligare ett avsnitt av Suits 
  • laga middag 
  • olja in köksbänken
  • göra rent ugnen
  • gå på promenad 
  • se en film
Oj vad saker man hinner med utan ett barn hemma! Efter middagen kändes det som att vi hade uträttat hur mycket som helst men att det ändå var oceaner av tid kvar. J och jag tittade på varandra och undrade vad i allsin dar vi skulle göra nu?
 
Att se på film, vilket vi inte gjort på snart två år, kändes som en efterlängtad och något saknad aktivitet och när vi satt där i soffan utan att behöva tänka på att de tända ljusen stod i lagom höjd för ett par klåfingriga små nävar och utan att behöva tänka på att gömma fjärrkontrollerna eller att stänga diskmaskinen helt efter oss, ja då fick vi oss en glimt av hur livet innan A faktiskt var; enorma mängder tid som man på ett sätt kanske inte hade vett att uppskatta.

Man gör mycket saker också med barn men man lär sig vara effektiv på ett helt annat sätt och att sätta värde på helt andra saker så som att istället för att slötitta på tv eller damma tavellisterna upptäcka världen på nytt i närmsta lekpark tillsammans med en person vars liv precis har startat. Det ger perspektiv på tillvaron och livet blir ett annat, något jag omöjligen hade kunnat förstå innan A kom till världen - oasvett hur ingående någon hade försökt förklara det för mig. 
 
Så med tanke på citatet "vad fasen gjorde vi innan barn?" så blir svaret; allt och inget i en salig blandning närhelst vi ville och hurhelst vi ville. Enkelt och okomplicerat så det förslog. Något att emellanåt sakna, något att emellanåt reflektera över.
 
Tomheten som A lämnar efter sig när han är någonstans där vi inte är sätter också perspektiv på saker. Såhär var livet innan. Och när A kommer tillbaka; såhär är livet nu. Maxat. A fyller upp hela rummet med sin livsglädje och hindrar mig effektivt från att syna lägenheten på damm. För mig har det således varit välgörande att skifta liv. 
 
Det finns definitivt ett före och ett efter barn. Aldrig har en gräns varit tydligare. Som icke förälder förstod jag aldrig innebörden av det. Nu gör jag det och det är så intressant att ha sett och upplevt båda sidorna. 
 
PS: nu ser ju jag att det låter som att jag inte gör annat än spacklar och målar så fort jag får tillfälle men ja... det är en rätt så trevlig sysselsättning. 
 
 
 
barn - fritid - förälder - förälder - föräldraskap - livet - mamma - pappa - personligt - vardag