Livet före och livet efter barn

Aldrig har det slagit mig så tydligt som igår vad det faktiskt innebär det man brukar säga; livet före och livet efter barn. Det är verkligen en så tydlig gräns som det någonsin kan bli. 
 
Man brukar säga att "vad fasen gjorde vi innan barn egentligen?!" och jag har i mitt stilla sinne alltid tyckt att det varit en lite konstig fras att slänga sig med. Alla vet väl vad de gjorde i sitt liv innan barnet kom till världen? Men nu förstår jag med verklig emfas vad uttrycket faktiskt innebär. 
 
I helgen fick A nämligen resa till landet för att spendera några somriga dagar med gräs under fötterna tillsammans med farmor och farfar. Kvar i stan var jag och J. Vi har lämnat bort A många gånger förut men då har J och jag alltid företagit oss något någon annanstans så som att gå på middagar, resa någonstans etc. Den här gången var vi bara hemma i lägenheten. 
 
Innan A kom till världen hade jag mycket för mig. Det fanns liksom ingen gräns för hur mycket jag kunde klämma in under en dag. Långa listor på göromål ströks effektivt av och emellanåt var jag färdig med allt redan till lunch och kunde ägna resten av dagen åt egentligen vad som helst. Det här förändrades ju raskt när A föddes. Kanske har det varit bra för mig, att inte alltid fylla dagen till bristningsgränsen med aktiviteter utan att bara vara, att fokusera på A och hans behov. En liten påminnelse om att hemmet exempelvis inte måste vara alldeles perfekt skinande och rent hela tiden även om jag helst föredrar det så. 
 
En söndag numer består således i att äta frukost, så gott det går att plocka ihop i köket efter sagda frukost men också efter lunch och middag, samt plocka undan diverse prylar och leksaker under dagens gång så att det ändå är beboeligt och däremellan leka med A, gå ut på promenad med A, sova middag med A, mysa med A, eventuellt åka på utflykt, storhandla inför kommande vecka, lägga i någon tvättmaskin eller så samt att en stund på kvällen mellan 19.00 och 21.00 sitta i soffan tillsammans med J och samla oss inför veckan. Jag hinner alltså med en del sysslor utöver att fokusera på A men inte i närheten av vad jag hann med förut. 
 
Så plötsligt befinner jag mig inför en söndag utan A och det här är vad dagen består av: 
 
  • ett kort träningspass innehållandes knäövningar innan frukost 
  • en lång frukost framför tv:n 
  • en dusch
  • tvätta fönstren i arbetsrummet
  • rengöra toalettstolarna med kalkosan
  • skruva fast dörrhandtagen som börjat glappa lite
  • skura A:s lekmatta som blivit smutsig
  • lägga i en tvättmaskin
  • se ett avsnitt av Suits
  • göra lunch, äta den och samtidigt se ett till avsnitt 
  • lägga sig och vila en stund 
  • göra sig i ordning och åka en sväng till Gränby för att handla inför veckan
  • spackla i de ställen på dörrfoder och socklar där färgen försvunnit efter A:s emellanåt något häftiga lekar 
  • se ytterligare ett avsnitt av Suits 
  • laga middag 
  • olja in köksbänken
  • göra rent ugnen
  • gå på promenad 
  • se en film
Oj vad saker man hinner med utan ett barn hemma! Efter middagen kändes det som att vi hade uträttat hur mycket som helst men att det ändå var oceaner av tid kvar. J och jag tittade på varandra och undrade vad i allsin dar vi skulle göra nu?
 
Att se på film, vilket vi inte gjort på snart två år, kändes som en efterlängtad och något saknad aktivitet och när vi satt där i soffan utan att behöva tänka på att de tända ljusen stod i lagom höjd för ett par klåfingriga små nävar och utan att behöva tänka på att gömma fjärrkontrollerna eller att stänga diskmaskinen helt efter oss, ja då fick vi oss en glimt av hur livet innan A faktiskt var; enorma mängder tid som man på ett sätt kanske inte hade vett att uppskatta.

Man gör mycket saker också med barn men man lär sig vara effektiv på ett helt annat sätt och att sätta värde på helt andra saker så som att istället för att slötitta på tv eller damma tavellisterna upptäcka världen på nytt i närmsta lekpark tillsammans med en person vars liv precis har startat. Det ger perspektiv på tillvaron och livet blir ett annat, något jag omöjligen hade kunnat förstå innan A kom till världen - oasvett hur ingående någon hade försökt förklara det för mig. 
 
Så med tanke på citatet "vad fasen gjorde vi innan barn?" så blir svaret; allt och inget i en salig blandning närhelst vi ville och hurhelst vi ville. Enkelt och okomplicerat så det förslog. Något att emellanåt sakna, något att emellanåt reflektera över.
 
Tomheten som A lämnar efter sig när han är någonstans där vi inte är sätter också perspektiv på saker. Såhär var livet innan. Och när A kommer tillbaka; såhär är livet nu. Maxat. A fyller upp hela rummet med sin livsglädje och hindrar mig effektivt från att syna lägenheten på damm. För mig har det således varit välgörande att skifta liv. 
 
Det finns definitivt ett före och ett efter barn. Aldrig har en gräns varit tydligare. Som icke förälder förstod jag aldrig innebörden av det. Nu gör jag det och det är så intressant att ha sett och upplevt båda sidorna. 
 
PS: nu ser ju jag att det låter som att jag inte gör annat än spacklar och målar så fort jag får tillfälle men ja... det är en rätt så trevlig sysselsättning. 
 
 
 
barn - fritid - förälder - förälder - föräldraskap - livet - mamma - pappa - personligt - vardag

En årsförbrukning av chili

Trots att det är rasande vinter ute så spirar det ändå lite på fönsterbrädan i lägenheten. I februari petade jag ner några chilifrön i ett antal krukor och ganska omgående tittade de upp trots avsaknad av specialbelysning och trots elementvärme underifrån. Jag förstår ju att odlingstips finns till av en anledning men många gånger har det fungerat bra att odla ändå. 
 
För odling, det har det blivit mycket av för min del, ända sedan unga år. Det var alldeles fantastiskt att få växa upp i ett hus med tillhörande stor trädgård och en glasveranda där jag kunde experimentera med lite mer exotiska sorter. Där fick både vindruvsplantor och citronträd trängas med mimosa, avokado och melon. Det mesta bar förstås inte frukt men några meloner blev till tack vare konstpollinering med pensel. Jag läste flitigt i Sätt en kärna av Ralf Efraimsson. 
 
Loggbok förde jag över zucchinin vi odlade i landet. Jag bar in den ena zucchinin efter den andra, vägde dem på hushållsvågen och förde noggranna anteckningar över dess vikt och utseende. Detsamma gjorde jag också för de Halloween-pumpor jag emellanåt satte. 
 
Men det är svunna tider nu och nu får jag dras med odling på lägenhetsnivå. Det är kanske inte det lättaste eller mest praktiska men det går om man är beredd på att kånka och bära lite. Någon vinterperiod med svalare temperaturer får jag dock inte till. Det är lite svårmotiverat för övriga familjemedlemmar att vrida ner temperaturen till något som påminner om en Medehalvsvinter och trapphuset osar även det av värme så inte ens där passar det att övervintra växter. 
 
Så jag odlar på fönsterbrädorna bäst det går, planterar om ute på gården och släpar krukor och jordsäckar genom källargångarna och uppför två trappor. Allt för att få lite grönska och för att få känna på jord. Planen är att chiliplantorna så småningom ska växa till sig och få frodas på balkongen och att de ska hinna generera ett antal härligt röda frukter. Förra gången jag sådde chili blev skörden så pass riklig att det räckte för husbehov i ett helt år. Det är inte illa för en lägenhetsodlare! 
 
 
 
chili - frön - gröna fingrar - lägenhet - odling - palmer - plantor - trädgård - vardag - växter

Det som en gång var...

Så vi åker till Söderhamn över dagen. Min barndomsstad som jag skrivit så mycket om. Det nästan pirrar i kroppen eftersom det känns som att jag åker hem. Fast det är inte hemma längre. Jag bor inte där. Min familj bor inte där. Ändå åker jag ju hem på något lite mystiskt odefinierbart sätt. 
 
Ibland känns det som att det är det enda jag skriver om på den här högst oregelbundna bloggen; längtan hem, blommor, inredning, cykelturerna till och från jobbet och hur det nu är att vara förälder. Lite skralt kan tycka och ändå kommer här ytterligare ett inlägg om min tidigare hemstad.
 
Jag vet ju att staden inte är densamma som den jag växte upp i. De människor jag kände då bor inte kvar, somliga lever inte ens. Mitt hus är någon annans och grannarna på samma gata har så sakteliga sålt sina hus de också. Ändå hoppas jag på något vis att allt ska vara precis som förut när jag åker dit. Oftast blir jag besviken men eller annan gång blir jag överraskad. Som nu när vi senast åkte upp. 
 
Vi åkte för att hälsa på S. Vi sågs senast 2014. Då hade ingen av oss barn. Idag har jag ett och hon tre. Så kan det gå. Vi lärde känna varandra när vi var fem år gamla och har sedan dess följts åt i skolan med mer eller mindre intensivt umgänge. Vi pluggade båda i Uppsala men sen flyttade hon norrut och jag blev kvar och vi ses alltmer sällan. Så plötsligt fick jag denna i det närmaste briljanta idé att åka och hälsa på henne när hon i sin tur passade på att hälsa på sina föräldrar i Söderhamn. 
 
Så vi sätter oss i bilen och Söderhamn kommer närmare och närmare. Vi passerar Dalälven, Testeboån, Tönnebro, Ljusnan. Ja, och det gamla Viggenplanet som minner om Söderhamns storhetstid. Och sen är vägen så fruktansvärt bekant. "Sväng vänster där, kör rakt fram där och till höger där" och så plötsligt står S:s hus där. Gult och grannt så som det alltid har gjort. På samma gata. I samma kvarter. Så jag knackar på. Där står S:s mamma och jag kastas omedelbart över femton år tillbaka i tiden. Herregud! Det är verkligen så som det brukade vara. Där är A. och där är H. och där står julgranen på sin vanliga plats och där är tavlan som S. målade och där vid köksbordet satt vi och målade ljuslyktor av glasburkar. Ja, allt är bara så underbart, underbart välbekant och det är en fantastisk känsla som jag för evigt vill hållas fast vid. Det enda som är lite underligt är att S:s lillebror inte längre är tolv år och tre äpplen lång utan snarare jättelång och jättevuxen... 
 
Vi äter risgrynsgröt, barnen leker, vi tar pulkan och kälken och åker i backen på Strandvallen. Vi pratar minnen och ja, allt är som förut förutom att vi blivit mammor. Det å sin sida har förändrat allt men i grund och botten inte för vi är ju fortfarande desamma som vi var innan. 
 
Sammantaget får alla intryck mig att längta hem ännu mer. Hur skulle ett liv i Söderhamn idag te sig? Skulle det vara lätt att hitta vänner? Skulle det gå att vänja sig vid ett mindre myllrande folkliv, mindre utbud, färre restauranger? Skulle det gå att hitta jobb? Svaret på den sistnämnda frågan är ett givet nej och det som i slutändan gör att jag och säkert många andra faktiskt aldrig kommer att komma tillbaka, vilket är sorligt med tanke på naturen, havet och huspriserna i den positiva änden av spektrat. 
 
Jag tror att det är svårt att komma tillbaka. Någonstans tror jag fortfarande att det nog inte var så länge sedan som jag gick på Norrtullsskolan och Staffanskolan. Någonstans har jag inte riktigt fattat att den sistnämnda inte ens heter så längre utan Staffangymnasiet. Jag har likväl lite svårt att greppa att bokhandeln inte längre ligger högst upp på Furan, att JC inte längre finns, att H&M finns (!), att zoobutiken inte längre ligger där den låg, att Musikskolan flyttat sina lokaler, att Lindblomman just för tillfället inte är ett hotell, att man målat om min barndomskompis K:s hus i en annan färg, att Hemköp blivit Willys och att man inte kan gå in på Ica Alen från Hamngatan och framförallt att det inte ens ser likadant ut inne på självaste Ica! 
 
Och där är kärnan i allt jag just skrivit ovan. Min bild av vad som är stämmer inte och därför kan jag inte komma tillbaka. Det är bara vissa glimtar som är desamma, men dessa glimtar gör mig så, så glad. När jag ser att A. och H. är desamma. När jag ser att en av kassörskorna på Ica fortfarande är densamma efter alla år och när jag hör två farbröder på stan prata på den härligaste av Hälsingemål. För inte ens den, dialekten, har jag kvar inser jag. 
 
Jag har funderat ibland på hur det skulle ha varit om jag aldrig lämnat staden. Hur hade det känts då? Jag vet ju om de som både stannade kvar och de som åkte iväg men valde att komma tillbaka. Är de nöjda med sina val? Blev de så som de hade tänkt det? Vad tycker de om Söderhamn idag? Känns det som förut eller är det annorlunda? 
 
Det är inte lätt att få ihop alla tankar kring det här, för de är många som ni ser. Det handlar om rötter och vem man är. Och det smärtsamma i att inse att tiden har gått och att det som var då inte är nu. Jag är tacksam för de gånger jag kan åka "hem" och få fylla lungorna med lite luft från det som en gång var mitt. Därefter bär det av hem till Uppsala och den stad som kommit att bli min. Framtiden får utvisa hur Hälsingland ska gestalta sig i mig. Det är ändå nära Uppsala och en sommarstuga drömmer jag ju om, varför inte en hemma? 
 
 
 
 
Söderhamn - Uppsala - barn - barndom - förälder - hemma - livet - mamma - minnen - personligt - vardag - vänner