Plevnagården - där servicen glömdes bort

Det här med service är viktigt. Dock finns det ställen i landet där man inte riktigt greppat servicens fulla koncept. 
 
I helgen åkte jag med två vänner till Plevnagården i Malmköping. En fin gård, ursprungligen ett militärsjukhus, och idag en plats för bland annat övernattning, afternoon tea, bastubadande och fina middagar. Vi hade bokat in en sörmländsk weekend vilken då bestod av just afternoon tea, en prosecco- och fruktbricka samt trerättersmiddag - något vi såg mycket fram emot. 
 
När vi anlände på förmiddagen var lyckligtvis våra rum redan iordninggjorda och efter att snabbt ha inkvarterat oss bad vi om tips på någonstans dit man kunde gå för att fika och äta lunch. Dessvärre verkar det inte vara något man gör om helgerna i just Malmköping eftersom stans enda café var semesterstängt och värdshuset stängt för helgen. Så lunchen fick inhandlas på Tempo och ätas i snålblåsten på en bänk i en park. Nåväl. Små missöden sker. Malmköping är åtminstone utrustat med fina trähus och hela två butiker som säljer gamla ting. Var man jobbar, socialierar och storhandlar som boende i Malmköping förtäljer dock inte historien. 
 
Åter till Plevnagården. Afternoontea skulle serveras mellan klockan tre och fem på eftermiddagen och vi försäkrade oss innan om att vi skulle få sitta på den fina, ljusa glasverandan. Därför blev vi lite förvånade när man ganska rappt förkunnade, klockan 16.00, att nej det gick inte för sig eftersom de redan nu höll på att duka inför kvällens middagar. Lite lätt besvikna blev vi förvisade till ett betydligt mörkare rum. 
 
In dukades flertalet läckerheter och jag noterade ganska snabbt att flera av dem bestod av såväl skaldjur som nötter och mandel. Jag antog lika snabbt att jag skulle få några andra snittar och kakor eftersom jag i god tid innan meddelat att jag dessvärre har allergi mot både skaldjur, nötter och mandel. Ett meddelande som jag dessutom fått bekräftelse på. Servitrisen frågar om det är jag som är allergisk mot nötter vilket jag medger, varpå hon frågar "Äter du toscakaka?". Här blir jag lite förvånad eftersom jag trodde att de allra flesta faktiskt vet att just toscakaka är en klassisk mandelkaka. "Nej, den innehåller ju mandel", säger jag. "Jo, men jag ville bara kolla", säger servitrisen. 
 
Då passar jag på att i samma veva göra henne uppmärksam på att det också ligger en macron på kakfatet, och dessa är traditionellt sett bakade på mandelmjöl. Därtill finns en snitt med skagenröra på som ju då innehåller skaldjur. Jag ber servitrisen dubbelkolla vad macronen är gjord av och se om hon kan byta skaldjurssnitten till någon annan. Något besvärad går hon ut i köket och återkommer med följande information; "Jag vet inte vad macronen är gjord av för kocken har gått hem och eftersom du inte meddelat att du är allergisk mot skaldjur så har vi inget annat."
 
Det vore väl bra konstigt om jag skulle ha glömt att påpeka vad jag är allergisk mot? Varför bara nämna två av tre saker? Dessutom visste jag ju, och har dessutom kontrollerat i efterhand, att jag verkligen mailade in alla tre allergier. Och det här gör mig faktiskt smått irriterad. Här betalar vi dyra pengar för en vistelse och när gården till och med själva uppmanar sina kunder att föranmäla allergier eller specialkost, ja, då kan jag tycka att man faktiskt får se till att anteckna dessa också och se till att servera något annat. 
 
Vi fortsätter att äta oss igenom kak- och snittfatet och när jag tar mig en an en av alla läckra godbitar kan jag för mitt liv inte avgöra vad den spritsade krämen ovanpå en bärkaka är för något. Jag känner inte alls igen smaken, och ber min vän också smaka. Inte heller hon känner igen denna spännande smak och när servitrisen passerar förbi passar vi på att fråga vad det är för något. Hon tittar osäkert och en smula avmätt på oss. "Jag har ingen aning, men om ni verkligen vill veta så kan jag försöka kolla, men det är svårt för kocken har gått hem." Ja, det är ju inte livsviktigt men vi hade heller inte frågat om vi inte hade velat veta men att döma av servitrisens minimala intresse att ta reda på det åt oss säger vi att det är lika bra hon struntar i det. 
 
Efter att ha avslutat afternoon tea-ätandet frågar vi receptionen efter den utlovade proseccon med tillhörande frukter och frågar om vi möjligtvis kan få brickan serverad om en timme. Det ser först lite tveksamt ut och personalen mumlar varandra emellan att det kan bli svårt, varför är oklart, men till slut får vi ändå ett positivt besked och hämtar en timme senare den utlovade brickan som består av lite melon, apelsin och två jordgubbar.
 
Tur att en av oss inte tycker om jordgubbar. Det hade blivit lite svårt att dela dem på tre annars, men det är inget att hänga läpp över. Vi börjar så sakteliga förbereda oss för middag istället. Eftersom jag tjuvkikat på menyn innan och sett att förrätten var hummersoppa passade jag på att ännu en gång påminna om den eländiga skaldjursallergin. "Ja, men den har jag redan antecknat", säger en ny servitris, vilket känns betryggande och väcker frågan om hon alldeles nyligen antecknat det eller om det är min ursprungliga mailkorrespondens som gör sig påmind?
 
Till förrätt får jag istället lågtempererat kött. "Vad är det jag får till?" frågade jag så servitrisen. "Uhm, kron... kronärts... kronärtssk... någonting, typ", förkunnar hon och går därifrån. Typ? Lika svårt verkar det vara för personen ifråga att veta vad det är för kött som serveras till huvudrätten för vi råkar överhöra grannbordets fråga om vilket kött det är och svaret som lyder "Uhm, jag vet faktiskt inte. Det kanske är vildsvin men jag är inte säker...". En liten detalj i sammanhanget är också att drycken som vi beställt inte kommer in före förrätten utan halvvägs in. 
 
Såhär är det. Man får vara ung, man får vara ny på jobbet, man får ibland lov att lära sig den hårda vägen och öva för att bli bra på sitt yrke. Det får man ha förståelse för och det kan jag som gäst ta. Men när jag lägger så mycket pengar på en vistelse och faktiskt räknar med att det ska bli en fantastisk upplevelse - eftersom det är så man ofta som gård, herrgård, slott eller liknande, marknadsför sig själv, ja då vill jag också ha en förstklassig service och i det ingår att åtminstone veta vad man serverar till sina gäster - ung, ny eller inte på jobbet. Man får lov att försöka anstränga sig och ta reda på vad som krävs för att kunna tillgodose de som sitter till bords. Det kan omöjligen vara för mycket begärt? 
 
Avslutningsvis får vi en äppelpaj till efterrätt. In kommer en liten, och då menar jag verkligen liten, snipa med vaniljsås. Jag hugger tag i den, ivrig som jag är att få smaka, och inser i sista stund att den lilla snipan är tänkt för oss alla tre att dela på. Som tre besvärliga kärringar känner vi oss när vi frågar servitrisen om det verkligen är menat så. "Ja", säger hon lite besvärat. "Nä, men då får du faktiskt fixa en till snipa", säger vi eftersom tålamodet börjar ta slut. "Jag ska kolla med köket", säger servitrisen hastigt och försvinner för att om en stund faktiskt komma tillbaka med en till. Te beställer vi också in. En halv kopp får vi. En halv kopp som kostar 29 kronor styck. För att få lite valuta för pengarna beslutar vi att på egen hand gå och hämta vattenkokaren som vi vet står i angränsande rum, för att åtminstone fylla upp kopparna till dess fulla bredd. 
 
Lägg därtill ett extremt kallt rum att därefter gå upp och sova i samt en icke fungerande tv - ja så kan man sammanfatta Plevnagården. Ett fint ställe, fin miljö, till del trevlig personal, bra upplägg och riktigt god mat, men servicen? Nej, tack. Gör om och gör rätt... 
 
 
helg - hotell - middag - weekend

Gotland efter sommaren

Om man kunde vinna priset den-som-uppdaterar-bloggen-minst-antal-gånger-per-år så skulle jag vara en stark kandidat till priset. Vardagen springer förbi och eftersom jag ägnar hela dagarna på mitt jobb åt att just skriva så faller det lite mellan stolarna. Tur att jag inte är någon influencer; ett ord och begrepp som för övrigt förtjänar ett helt eget inlägg, en annan gång. 
 
Nå, vi for till Gotland i slutet på augusti. Det skulle ta mig 35 år innan jag besökte ön. Det var inte en dag för tidigt! Jag vet inte hur många jag känner som har en koppling dit och alla man frågar som kommer brunbrända tillbaka efter sommarsemestrarna förklarar sin bränna med att de varit på Gotland - detta soliga paradis. 
 
Och nog var det så. Soligt alltså. Dock också blåsigt och därför innehöll den planerade sol- och badveckan något färre strand- och baddagar än vad vi inledningsvis hade planerat. Däremot hann vi se mer eller mindre varenda vrå och hörn av ön eftersom vi istället valde att bila runt en hel del. 
 
Eftersom jag inte hade varit där tidigare hade jag heller inget att jämföra med, men jag upplevde ön som näranog folktom, ja på vissa ställen lite öde. Detta beror på att vi åkte dit strax efter att högsäsongen tagit slut och med det menas verkligen att saker och ting tar slut. Jag vet inte hur många ställen vi passerade som var stängda och igenbommade för säsongen. Det ena krukmakeriet, restaurangen, gården efter den andra. Stängd och på återseende nästa år. För att inte tala om Tofta strand. Detta havsparadis som nu ekade tomt. Barerna, caféerna, strandstolarna, glasskioskerna - allt bara gapade öde och allt som återfanns på stranden bland dess höga vågor och piskande vind var en död trut. Det gav något av en dystopisk och lite obehaglig känsla, som om man var ensam kvar i världen. 
 
Det fick mig att fundera på hur det är att vara fast gotlänning. Tycker man att det är skönt när alla turister åker hem för säsongen, eller är det förenat med ett visst mått av olustkänslor? Jag läste någonstans att det vanligtvis bor 60 000 personer på ön, vilket tiodubblas till 600 000 under sommarsägongen. Det är en ansenlig mängd människor. 
 
Det i sin tur fick mig att fundera på vad det är man livnär sig på på ön? Trots alla dessa otaliga konstnärliga krypin så som keramikstugor, lammskinnsaffärer, konstateljéer och hantverksbodar så kan väl inte alla gotlänningar livnära sig på att dreja? Så vad arbetar man med när alla turister dragit hem och försäljningen troligtvis torde gå ner?
 
Men vad spelar alla dessa frågor ens för roll? Tänker jag flytta till Gotland och bli egenföretagare? Nej, dessa betrakelser fick mig bara som med så mycket annat att fundera över livet i stort och vad som egentligen är värt mest i vardagen. Jag läser nämligen ofta om personer som bestämt sig för att göra något helt annat med sitt liv. De säger upp sig från sina vardagliga jobb, flyttar ut på landet och startar någon slags egen kreativ business. Jag tycker det är både imponerande och inspirerande samtidigt som jag undrar hur man tillgodoser den andra sidan av myntet, vilken man också kan läsa en hel del om; hur man säkerställer sin pension och att också ha råd att leva när man blir äldre. 
 
Mer om det i nästa blogginlägg - och må det inte dröja lika länge som mitt förra inlägg. 
 
 
Gotland - företagande - keramik - livet - semester - skapande - strandliv - vardag - yrkesliv

På hästresa i Portugal

Från ett nattsvart Lissabon kör vi över Vasco da Gama-bron och vidare ut på landsbygden. En och en halv timmes bildfärd rakt österut till regionen Alentejo och området Arraiolos. Jag är trött efter en något svajig flygresa med TAP. Ett trångt och underbemannat flygplan, en lång väntan på mat och en lite väl skumpig landning börjar sätta sina spår. Ja, inte bara därför. En sömnlös natt ligger också till grund för tröttheten. Det var som att lille A kände på sig att hans mamma skulle ut och resa och därför sov oroligt hela natten och inte heller släppte mig ur sikte under hela förmiddagen. Trots att jag lämnade honom i farmors trygga famn grät han storartat när jag gick hemifrån och det här med en resa alldeles på egen hand kändes plötsligt avlägset och mer än något annat egotrippat. 
 
Jag har alltid drömt om att åka på ridresa men det rätta tillfället har aldrig riktigt infunnit sig. Tills nu. En vacker dag uppenbarade sig ett erbjudande om att åka på ridresa till Portugal. Där och då, där jag varannan timme satt och ammade den då bara några månader gamla A, kändes erbjudandet som något jag väntat på väldigt länge. Jag bokade. En resa bara för mig. En resa utan min ständige reskamrat J. En resa för en småbarnsmamma som behövde göra något på egen hand. Så efter många månader och en lång väntan kom dagen för avfärd. 
 
Ljuskäglorna från bilen lyser upp dikeskanter och allt fler korkekar. Chauffören berättar entusiastiskt om trädens betydelse och hur ofta man får skära av barken, vart nionde år. Vägarna blir mindre och mindre och till sist återstår bara en smal och gropig grusväg. Vi ser stängsel längs med sidorna och snart några vita byggnader som med sin vita kalkfärg lyser upp mörkret. Det betyder att vi är framme. Framme vid Monte Velho Equo Resort. Det är här vi ska tillbringa tre nätter och fyra dagar med att rida. Rida på Portugals stolthet; lusitanohästen. 
 
Vi är tio personer som egentligen inte känner varandra. Det vi delar är ett gemensamt intresse för hästen. För vad vore livet utan hästen, hästarna och ridning? Därför kommer samtalsämnena naturligt och det är en härlig stämning som sprider sig i gruppen. Utanför bilen slår kylan emot oss, och stjärnhimlen. Med full kraft. Det är inte ofta jag gör det, men när det väl händer, det vill säga att jag befinner mig långt ut på landsbygden och långt från ljusföroreningar, slås jag alltid av hur magnifik världen är och hur underbart det är att befinna sig någon annanstans, någonstans långt borta. En ny plats att lära känna. 
 
Det komptakta mörkret gör att vi bara kan ana oss till det omgivande och förmodat vackra landskapet. Även våra rum badar i ett dunkelt ljus och gör sig heller inte riktigt rättvisa såhär sent på kvällen. Sängen är efter den långa resan oerhört lockande men först väntar en buffé av charkuterier i alla dess former, liksom ägaren av gården. Trots den sena timmen, klockan börjar faktiskt närmar sig ett på natten, har Diogo de Lima Mayer förberett en presentation om lusitanohästen för oss. Hans passion för hästar och gården där han tillsammans med sin fru lever och bor, går inte att ta miste på. Därför får vi oss ett nattpass i hur vi skiljer den lusitanska hästen från dess spanska släkting, PRE, vilka olika hästfestivaler i Portugal vi borde besöka, vilka stuterier som föder upp vilken gren av lusitanohästen samt vilka omgivningar vi kan förvänta oss att se i morgon när dagen gryr. Jag måste erkänna att mina ögon vid det här laget nära nog är på väg att gå i kors av trötthet. Som den småbarnsmamma jag är kan jag knappt minnas när jag senast var uppe så sent på natten. Men hästar är alltid hästar och att få lära sig mer om just lusitanohästen gör att jag orkar hålla ut några minuter till. 
 
Så gryr nästa dag, och vilken dag sen. Hotellrummet med sin arkitektoniskt moderna touch bidrar till att låta hela det portugisiska landskapet närvara i rummet. Stora panoramafönster blickar ut mot vad som visar sig vara ett snudd på, för att använda ett ord jag nästan aldrig använt, magiskt sådant. Vidsträckta gräsängar breder ut sig i form av böljande, lågmälda kullar som är fullkomligt strösslade med korkekar och solen färgar landskapet i det mest perfekta fotoljuset. 
 
Igår skymtade vi de kalkvita byggnaderna och idag ser vi dem i all sin prakt. De är bländande vita och ramas in av detaljer i blåaste Santorini-blått. Som för att matcha det hela spatserar en lika blågnistrande påfågel omkring på den kullerstensbelagda gårdsplanen och håller honom sällskap gör två australian shepherd-hundar och en alldeles bedårande jättehund av rasen rafeiro do montana. Även om vi befinner oss i mitten på september inramas gården av ännu läckert ceriserosa bougainvilleor och vilt växande buskar med blomster i allt från lila till gult. Ja, och så finns det hästar förstås. 
 
Hästarna. Ja, överallt är de. Hingstar som nyfiket tittar på oss genom boxgallret. Unghästar i vidsträckta hagar som ivriga kommer fram till staketet. Fölston med sina långbenta och kortsvansade telningar som lojt skrittar förbi i hagen alldeles intill poolen och jacuzzin. Hästarna är grå och vita i alla dess tänkbara nyanser och några är bruna och en skimrar som av guld, alla med dess karaktäristiska lätt konvexa nosryggar. 
 
A-Hema heter den första hästen jag får rida. Ett tolvårigt sto. Hon är så nätt och så vacker. Lugn är hon också vilket passar min nervositet bra, för nervös det är jag den första att erkänna att jag är. Anspänningen att rida på en okänd häst för en okänd instruktör på ett nytt sätt är kännbar. Kommer mina ridkunskaper att räcka till? Under hjälmen börjar till och med en begynnande huvudvärk att dunka. Men så fort jag fått ordning på de dubbla tyglarna i kandaret, tar A-Hema hand om mig på bästa sätt.
 
I hela mitt liv har jag ridit på ridskolehäst, en gång i veckan, år ut och år in. Jag har tappat räkningen på hur många år jag ridit och hur många ridskolehästar. Varje vecka kämpar jag och den för dagen utsedda ridskolehästen på tillsammans. När bara några minuter av ridlektionen återstår börjar vi i regel hitta varandra, jag och hästen. Det är ett hårt men givande arbete. Att rida en av Monte Velhos lusitanohästar är något helt annat än vad jag är van vid. Mjukheten, bärigheten, samlingen är där från början. Det känns härligt. Dock inte lättvindigt på något sätt. Ridläraren Annie Morris, och senare under dagen João Torrão, är på mig som iglar. De ser allt och korrigerar allt. Svetten lackar under tröjan och ridhjälmen och jag gör mitt allra yttersta för att positionera min kropp i sadeln så som ridlärarna säger att jag ska göra. En del skiljer sig från det sätt jag är van att rida. Hur jag förväntas hålla händerna och intensiteten i gångarterna bland annat. A-Hema gör dock vad jag ber henne om och jag känner att vi trivs tillsammans.
 
Det gör jag även med den otroligt vackra hingsten Estalo som jag också får prova att rida. Han har en maffig och reslig kropp och en man som är ostyrig och lång som på en sagohäst. Estalo och jag övar på att minska och därefter genom skänkelvikning öka volter. Vi övar på galopp och på en energisk trav. Lektionen är bra men inför den sista lektionen på resan får jag åter rida A-Hema och jag inser att jag verkligen fastnat för det lilla söta stoet och tillsammans lyckas vi åstadkomma en, vad jag tror, riktigt fin ökad trav, som får mig att le inombords. 
 
Fastnar gör jag också för min uterittshäst Alter. Två uteritter bjuds vi på och det är med förtjusning jag tilldelas en alldeles vit häst med en ljusrosa mule, försedd med en härlig boskapssadel av samma snitt som används vid tjurfäktning. Man sitter som gjuten i den, ja som i en fåtölj skulle man kunna säga. Att stå i lätt sits göre sig icke besvär så att säga. Alter är pigg, trygg och säker på sina hovar. Vår uterittsledare Rita berättar att han inte har kropp för att vara dressyrhäst men att han å andra sidan är en fenomenal bergsklättrare som kan hoppa uppför meterhöga klippavsatser om så krävs. Det känns tryggt att att Alter vet var han sätter sina hovar när vi skrittar iväg genom det portugisiska landskapet. Jag älskar uteritter. Jag gör det så sällan nuförtiden men när jag väl får göra det blir jag nästan gråtmild av hur mycket jag tycker om det. Det är så oerört rofyllt att få skritta fram genom ett vackert landskap på en dito häst.
 
Den portugisiska septembersolen skiner så skönt på oss och landskapet bjuder på korkekar i mängd, maffiga Tjuren Ferdinand-tjurar, sidenhägrar och dessa böljande kullar. Rita berättar att hon inte hållit på med hästar särskilt länge och att det heller egentligen aldrig varit planen. Hon studerar egentligen i Lissabon och skriver som bäst på sin uppsats men så erbjöd hennes morbror, tillika ägaren av gården, ett jobb som uterittsledare och ja; "Hur kan man inte gilla att rida ut i det här landskapet flera gånger om dagen?", ler hon. 
 
Ja, intrycken är många och vår helg intensiv. Vi bjuds på rustik portugisisk mat till både lunch och middag. Vi får bevittna en föluppvisning och en hingstuppvisning följt av att João bjuder på en till synes perfekt dressyruppvisning. En av kvällarna gör vi dessutom en avstickare till den närbelägna vingården Monte da Ravasqueira där vi för en stund släpper allt vad hästar heter och istället fördjupar oss i druvsorter, skördetider, ekfat, lagringsprocesser och förstås i vinprovning. 
 
Den sista morgonen promenerar jag ett varv runt ägorna på hästgården. Nyfikna hästar tittar på mig, den portugisiska bergshunden är pigg i den ännu svala luften och en bit bort hörs en traktor tuffa fram över ängarna. Jag funderar över hur olika liv man kan leva. Att driva den här gården, den här oasen, ute på den portugisiska landsbygden, tillsammans med sin familj med målet att, så som Diogo beskrev det den första kvällen; föda upp, utbilda och träna lyckliga hästar låter som en dröm. Ett hårt arbete förvisso men ett hårt arbete omgivet av ett drömskt landskap. Just den här platsen måste i vilket fall vara grogrunden för just det ändamålet. Hur hade mitt eget liv sett ut om jag drev en hästgård? Mitt eget liv i en lägenhet i en halvstor svensk stad känns så, så annorlunda i jämförelse. 
 
I många år har jag drömt om att få göra en ridresa. Så kom alltså tillfället och tiden till att göra det. Jag bär med mig en fantastisk upplevelse. Jag bär med mig A-Hema, Estalo och Alter. Jag bär med mig den värmande septembersolen, korkekarna, soluppgången och mina härliga ridresekamrater. Såhär i efterhand känns resan nästan overklig. Flyktig. Det som återstår nu är fina minnen och det, det kan jag leva länge på. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Resa - TAP - alentejo - dressyr - flyga - häst - hästar - lusitano - portugal - reflektioner - ridning - skriva - tankar