Manligt och kvinnligt
Jag sitter bredvid min sambo på flygplanet. Han är djupt försjunken i sin bok. Ja, han verkar knappt veta att omvärlden existerar. Själv är jag högst medveten om min existens och har inte riktigt ro att sitta och läsa just för stunden. Plötsligt slår hjärtat lite extra fort när jag hör ett obekant ljud komma från planet. Jag sneglar åt min sambos håll, men han har uppenbarligen inte hört ljudet. Så bra är boken alltså. Jag spanar ut genom fönstret och får plötsligt syn på Norges snöbeklädda berg. Det är verkligen både vackert och häftigt och ett synintryck jag känner att jag vill dela med mig av. Så med entusiasm i rösten säger jag:
”Kolla! Vi måste flyga över Norge. Se, vilka fantastiska berg!”
Min sambo hummar lite lätt, kastar ett förstrött öga genom fönstret och återgår sen till sin bok.
Jag hänger läpp några sekunder över detta bristfälliga instämmande till entusiasm.
I min brist på läsro drar jag fram den laminerade menyn från sätet framför. En del av rätterna som bjuds ser faktiskt helt okej ut. Eller så har fotografen lagt ner mycket möda och omsorg på efterbearbetning av sina foton. Jag vänder mig på nytt till min sambo.
”Du, ska du beställa något? Jag börjar faktiskt bli lite hungrig. Titta, den här toasten ser väl helt okej ut?”
Sambon gör ett motvilligt försök till att avbryta sin läsning i några sekunder, för att snabbt snegla på menyn, humma lite till och sen återgå till boken.
”Det är som att prata med en vägg”, mumlar jag för mig själv ut i luften.
Men han är ju allt bra söt där han sitter och läser ändå, tänker jag och kikar kärleksfullt på honom. Kanske ska jag säga till honom att jag tycker att han är fin? En komplimang är väl aldrig fel att säga? Om jag har tur säger han något fint tillbaka också. Ärligt talat vill jag ha lite uppmärksamhet. Det behövs inte mycket, bara en puss på pannan eller liknande. Mitt enträgna stirrande verkar slutligen bryta igenom bokens spännande handling och han säger:
”Vill du något?”
”Äuhm, nej, jag bara… ville prata lite. Men du verkar så upptagen med din bok. Jag har sagt flera saker men du har inte ens svarat.”
”Oj, förlåt”, säger han. ”Vad var det du ville prata om?”
Plötsligt kommer jag inte ihåg vad jag ville prata om. Det var ju faktiskt inget speciellt. Jag ville ju bara småkonversera lite. Prata om utsikten, menyn, säga fina saker till varandra etc. Lite allmänt sådär. Ja, jag ville att han skulle vara tillgänglig liksom.
”Ja, jag ville bara prata lite allmänt”, säger jag.
”Du har inget speciellt att säga va?! Du vill bara att jag ska vara tillgänglig, eller hur? Det är såå typiskt er tjejer! Erkänn att det är så!”
”Nää, inte alls … !”