Manchester, banne mig!
Det är ju bra märkligt hur det kan vara ibland. Jag går in i klädaffären för att prova en jacka, och kommer ut därifrån med ett par röda manchesterbyxor. Hur kan det bli så?
Manchester dessutom. Ett material jag kallat för många mindre smickrande ord. Ett material jag å det bestämdaste hävdat att jag aldrig någonsin ska ta på mig.
En tidigare pojkvän till mig envisades med att gå omkring i sådana. Bruna dessutom. Kunde det bli mer gubbe av det hela? Byxan i sig adderade ju, precis som skägg, minst trettio år i ålder på personen ifråga.
Inte har jag tyckt att det varit någon hit på kvinnor heller. Lite Newhouse, lite äldre dam, lite gaggighet, lite "här ska vi minsann vara korrekta-attityd". Manchesterbyxor sitter på kvinnor som gillar golf, Barbour, naturprogram och brittisk snålblåst. Allra helst ihop med en polotröja i färgen offwhite, djupt nedstoppad i linningen.
Betyder då mitt inköp att jag fått några år på nacken? Betyder det att jag inom en snar framtid kommer att börja spela golf och boka in semesterveckan i något brittiskt grevskap? Kommer jag också, ve och fasa, lägga pengar på en "sådan-jacka-som-exakt-alla-andra-har". Det fattas bara detta. Naturprogram tittar jag ju redan på...
Ändå står jag där i provhytten och tycker att byxorna sitter relativt som ett smäck. Det tycker expediten också, även om hon säkert har betalt för att säga exakt just så. Byxorna passar till mina skor i svart, till koftor och toppar i grått, vitt och alla nyanser där emellan. Ja, det ville sig helt enkelt inte bättre än att jag tog byxorna i näven och stegade fram till kassan.
Gah.