På bal
Vad är väl en bal på slottet ... jämfört med en bal på regementet?
Balerna har blivit några till antalet genom åren. De mest märkliga ting har hänt på dessa. Ett år sprack min klänning efter att jag inmundigat en alldeles för kraftfull middag. Tänk att sådant ens kan hända! Diskret fick jag backa ut ur lokalen och panikfylld rusa in på toaletten.
Samma år hällde en något överförfriskad yngling ut sin öl över min handväska i siden och min mobil.
Ett annat år skavde skorna så illa att fötterna till slut började blöda. Försvarets blå plåster rimmar illa med lila stiletter vill jag lova. Skorna ligger sedan länge i sophimlen.
Ytterligare ett annat år drabbades jag av illamående på grund av att skenorna i balklänningens överliv tryckte ihop bröstkorgen så att det varken gick att sitta, äta eller stå.
Märkligt nog förflöt denna årets bal utan några som helst mankemang. Min klänning börjar bli välanvänd, men jag älskar den. Den är en ljus nyans av grön. Kanske lindblomsgrönt, kanske havsturkos ... faktiskt svårt att säga den exakta nyansen. De tunna axelbanden går i kors över ryggen och längs med hela ryggen sitter beklädda knappar. Till detta valde jag mina ljust rosa högklackade skor, den matchande lilla väskan och makeup i samma ton som både klänningen och skorna. Den ögonskuggepaletten måste ha designats av någon vänlig själ som haft just min balklänning i åtanke!
Det här med frisyren blev dock det gamla vanliga och säkra kortet. Alla andra tjejer på balen hade lagt ner mycken möda på att sätta upp sina kalufser på de mest spektakulära vis. Blommor i håret, pärlor i håret, flätor, knutar, diadem, tiara. Fast det sistnämnda tycker jag bara man får ha om man råkar vara kunglig.
Själv har jag långt hår. Idealiskt för uppsättningar med andra ord. Men inte sätter jag upp håret för det. Nej, jag saknar förmågan att själv få till en frisyr, jag vill inte belasta andra och jag har sällan tid att låta andra hjälpa till. Lockar jag håret själv, går lockarna oftast ur redan innan jag hunnit utanför dörren. Brist på bra produkter och tupering har jag fått lära mig. I år valde jag helt enkelt att piffa till mitt utsläppta hår med ett diadem med strasstenar i. Det fick duga så helt enkelt.
Väl på plats fick jag åter konstatera att inget regemente i världen är skapat för tjejer i högklackat. Varför skulle det vara det förresten? Framför varje ingång har någon helt sonika placerat ett galler med tillräckligt stora håligheter för att varenda klack lätt skulle kunna trampas igenom. Därför får man alltid på dessa baler trippa på tå för att överhuvudtaget kunna ta sig in i byggnaden.
Då min sambo var toastmaster ingick lite ovanligare uppdrag, så som att få agera välkomstkommitée åt de andra gästerna. Vilket ärofyllt uppdrag! Där fick jag alltså stå med min sambo och de andra välkomnarna och skaka hand med varenda en av gästerna! Det gäller alltså att inte vara blyg eller lida av bacillskräck för nog byter många baciller plats med varandra efter så många handskakningar!
Handskakningar är för övrigt ett helt eget ämne. Så många varianter det finns på dessa! Några verkar tycka att ett handslag ska krossa så många ben i handen som möjligt. Då får man låtsas oberörd medan man tänker onda tankar i smyg. Andra verkar tycka handslag är mycket obehagligt och håller endast knappt skönjbart om handen. Även det är lite läskigt. Som om ett slags spöke flyktigt greppat ens hand. Somliga säger därtill sitt namn, somliga håller fast blicken, andra undviker den.
Efter att avslutningsvis ha pipit fram ett hetsigt "Good evening Sir!" till den amerikanske översten som var på plats, (jag menar, vad ska man säga när en viktig person prydd i gardintofsar, medaljer och gud vet vad, släntrar ner för trappen eskorterad av en person i blått och lika många gardintillbehör!), ja då for vi alla unisont in på toaletten för att tvätta händerna! Tänk det året när svininfluensan florerade och de flesta inte alls ville ta i hand men ändå kände sig nödgade att göra så. Då fanns det ingen ände på användandet av desinfektionsmedlen på toaletterna.
Middagen bestod av en något blek vol au vent av endera skaldjur eller svamp Huvudrätten höll något högre klass i form av tournedos med pommes duchesse, sparris och tryffelsås. Dessvärre var hela anrättningen något kall, men smakerna var goda. Vad kocken haft för sig med efterrätten kan man däremot undra eftersom det såg ut som att någon hade placerat bollar av YES-diskmedelsskum på en hallonspegel på tallriken. Lägg därtill en underlig bismak och efterrätten kvalade in som en av de sämsta någonsin. Men allt är å andra sidan bättre än sorbet, denna gudsförgätna efterrätt.
Därefter följde en skvätt kaffe och när dansen precis skulle till att börja, ja då for vi hem. Detta berodde helt enkelt på att min sambo skulle jobba dagen efter. Inte för att det gjorde mig något egentligen, som den kvällströtta person jag är. Visserligen vill jag egentligen dansa hela natten lång jag också, även om klubbmusik sällan passar till en balklänningsutstyrsel, men jag orkar sällan då tröttheten alltid smyger sig på å det grövsta framåt 22.00.
En bal på regementet är alltid något att se fram emot. Jag hoppas så att det blir fler! Kanske börjar det bli dags att investera i ytterligare en klänning eller helt enkelt åter försöka klämma i mig i min studentbalsklänning. Det kanske är lite väl optimistiskt ändå?