Ett farväl
Att man kan bli så nostalgisk över saker. Nu närmast tänker jag på min fina lilla etta som jag huserat i, i över sex år. Den har betytt så mycket. Mitt första riktiga egna boende. Mitt lilla krypin som signalerat trygghet, en fast punkt, ordning och reda och som sett ut precis så som jag velat. Präglad av mig, för mig.
Nu är den eran slut. Nu ska någon annan få flytta in och förhoppningsvis trivas lika bra som jag. När jag träffade min efterträdare kunde jag riktigt se hur det lyste i ögonen av glädje över det som personen förvärvat. Och i och med den känslan hoppas jag att inflyttaren kommer att ta väl hand om bostaden och bevara den så som jag gjort. Den tanken inger lugn i mig.
Boendeförsäljningar är nämligen så förknippat med känslor. I alla fall för mig. Jag lägger värden i det hela och sätter själ på döda ting. Om min lägenhet får en trevlig efterföljare inbillar jag mig att lägenheten också blir glad och nöjd. Då kan vi skiljas åt utan ledsamheter.
Välplanerad, med utstikt över lugn och grönskande innergård samt en ljuvligt ljuslila sovalkov. De positiva attributen överväger, men visst har jag stundtals varit trött och less på den ringa plats en lägenhet på 36 kvadratmeter erbjuder två personer. Därav försäljningen. Men dessa irritationsmoment ligger just nu långt bort i bakhuvudet. Just nu minns jag bara det fina, och det är så jag vill minnas det.
Ja, ni hör ju. Såhär nostalgisk kan jag bli om jag för en sekund släpper tankarna fria. Därför gäller det för mig att fokusera framåt. Se den nya eran an och vad det anbringar. Stannar jag upp för länge och blickar bakåt, ja då skulle jag förmodligen kunna stå där i min numera tomma, ekande lägenhet och gråta en skvätt över det sorgliga i det hela, exempelvis att jag sovit min allra sista natt i min mysiga sovalkov.
Jag är mycket för det här närmast rituella i att "nu är det sista gången jag gör ditten, eller datten". Även det kan göra vissa moment lite extra betungande. Istället för att bara låsa dörren till min gamla lägenhet, inte titta tillbaka och bara gå min väg, vet jag med mig att jag när den sista dagen är kommen, kommer jag att dröja mig kvar en stund vid tröskeln, kika in i lägenheten en sista gång och med en massa känslor bubblande i bröstet, vinka farväl till en period som nu och för evigt är över.
Tack för den här tiden!
