rebeckasvardag

Även hönsäventyren fortsätter. Jag och sambon förser grannens höns på landet med alla läckerheter vi kan komma på. Bortskämda är de dock. Pasta går an. Päron mindre populärt. Högljutt tycks de diskutera sinsemellan huruvida maten vi erbjuder är god eller inte. En pastabit sväljs illa kvickt innan någon annan hinner ta den. Päronbiten hackas det lite förstrött på och sedan får den vara. Tills all pasta är slut förstås, sedan slinker även päronbitarna ned. 

 

Jag har haft förmånen att få döpa ett antal hönor genom åren och kalla dem mina. En tröst så god som någon när jag inte själv har möjlighet att ha djur. Dessvärre har inte alla levt särskilt länge och av någon anledning verkar jag alltid välja de blygaste och mest försiktiga. 

 

Alba var den första. Vit och grann. Blev dessvärre förkyld och finns inte mer. Cirrus var en annan. Lite gråaktig, ja, som ett moln helt enkelt. Hon blev heller inte särskilt långlivad.

 

Esmeralda lever dock. Hon kunde från början skiljas åt från de andra eftersom hon hade gröna ben istället för gula. Tjustigt värre förstås. Nu är benen dock mer bruna. Blyg som få är hon men kan inte tacka nej till en pastabit på behörigt avstånd. 

 

I midsommar fick jag välja mig en till höna. Vilken glädje! Efter mycket om och men blev valet en liten honungsgul höna av rasen Orpington/Legbar. För att jag skulle kunna skilja henne från resten av hennes nästan likadana kompisar hade vi högtidlig dopcermoni och satte en gul ring kring hennes fot. 

 

Honung blev hennes namn. På grund av färgen. Honung tyckte nog inte alls om det här med dopcermoni för hon skrek i högan sky när vi tog henne i famnen. Hennes kamrater skrek de också vilket inte alls gjorde saken bättre. Efter ett tag verkade hon i det närmaste bli lite lätt apatisk vilket gjorde mig väldigt orolig. Trodde hon månne att hennes sista dagar var komna? Vi satte försiktigt tillbaka henne på sittpinnen. Där blev hon sittandes ett tag, lite lätt hålögd. Jag strök henne lite över fjädrarna och försökte hjälpligt förklara att faran nu var över. Hon verkade inte vilja lyssna och kanske har jag svaret där på varför mina utvalda höns är så blyga och försiktiga!