Att resa är allt
Äntligen har jag fått resa igen. Som jag längtat. Och våndats, för det hör till. När en resebokning plötsligt blivit definitiv stillas den annars alltid så eviga längtan samtidigt som oron också börjar. För det ska jag villigt erkänna. Lika mycket som jag tycker om att resa, lika orolig kan det stundom göra mig. Att flyga, att något skulle hända. Särskilt om natten kan känslan komma krypande. Väl på plats på flygpltasen släpper det och upptäckarlusten tar över handen.
En resa föregås av så mycket mer än att bara vistas på platsen i sig. Planeringen, packandet är en stor del av det hela och också något nöjsamt. Att få med så mycket men samtidigt så litet som möjligt. Att vara effektiv. Och därtill allt som ska fixas med hemmet innan avfärd. Aldrig är väl hemmet så skinande blankt som inför en resa. Inte för att vårt hem någonsin är kaos men jag skulle personligen inte stå ut att komma hem till något som liknar en röra. Därför städar jag (vi) alltid hemmet innan avfärd. Ja, listan på vad som ska göras innan en resa är lång. Det ska dammsugas, växter ska vattnas, kläder ska tvättas, räkningar ska betalas, diskmaskinen ska tömmas, kylskåpet ska rensas, rester ätas upp, det ska handlas så att det åtminstone finns en frukost när vi kommer hem, badrummet ska som hastigast torkas rent. Ja, kanske hinner jag rentav damma lite på fönsterbrädorna också? Ni hör ju. Aldrig trivs jag så bra i mitt hem och uppskattar våra saker så mycket som innan en resa. Kanske är det värt att stanna hemma ändå?
Fast nej,... aldrig. Upp i luften och iväg mot en ny destination. Bortblåst är oron och nyfiken är jag till sinnes. Vad skulle jag göra utan att resa? De allra flesta tror jag tycker om att resa. Det är många som säger det. Om någon vinner pengar brukar standardsvaret vara; jo, jag ska resa för pengarna. Men man kan resa på olika sätt och det kan betyda olika saker för olika människor. För mig går det på djupet. När jag reser lär jag mig vem jag är. Jag lär mig vad jag klarar av, att jag klarar av mer än jag tror. Jag lär mig mina begränsninar. Jag lär mig vad jag uppskattar. Jag lär mig för en kort stund att vara nöjd. Hur skulle jag kunna vara utan det?
Det jobbigaste med att resa är att åka hem. Visserligen ser jag min vardag i ny dager. När jag kommer hem till vårt fina (och välstädade hem) märker jag att jag saknat det och jag uppskattar det, lite mer än under en vanlig vardag. Men det som jag inte gillar med att åka hem är att resan kommer att blekna. Så sakteliga. Jag kommer att komma ihåg det, absolut, men detaljer kommer att suddas ut. Jag vill bevara hur det kändes att vara på den platsen där vi var - hela tiden. Från den senaste resan vill jag komma ihåg den ljuvligt ljumma sommarkvällen, den tryckande värmen mitt på dagen som fick pinjeträdens barr att dofta extra intensivt. Jag vill komma ihåg cikadornas enträgna och intensiva rop. Jag vill minnas hur palmernas flikiga blad sträckte sig mot solen och hur det snudd på turkosa vattnet kändes mot huden. Jag vill minnas var vi gick, vad vi såg, vilka vi pratade med. Aldrig vill jag glömma det och åka bort ifrån det.
Jag minns naturligtvis alla våra resor vi gjort men ibland vartefter tiden går smälter fragment samman. Jag kan komma på mig själv med att minnas vissa scener; som när vi gick längs en gata vid en torrlagd flod i en stad. Men vart var det? Var det i Vigo, Belgrad, Dublin, Cudillero, Venedig, Leon, någon by på Mallorca eller i... den där byn vars namn jag inte ens kommer ihåg? Så får jag fråga J och tillsammnans kommer vi nästan alltid på det. Där och då var det så närvarande. Här och nu, ett halvt glömt minne.
Så fort som det går att förflytta sig idag är i sig fascinerande. I onsdags på eftermiddagen låg jag och guppade i Medelhavet utanför Sardiniens kust. Åtta timmar senare ligger jag i min säng, i Uppsala. Så långt bort men ändå så nära. Samtidigt som det också ligger så nära vet jag att jag förmodligen ändå aldrig kommar att åka tillbaka till just den destinationen mer i mitt liv. Det gör också ont och därför blir minnena extra viktiga. Det blir på något vis oåterkalleligt. Klart som tusan det då smärtar att åter sätta sig på planet.
Det är helt klart något poetiskt över att resa. Det finns många bottnar i det och många känslor. Väl hemma är jag just nu tacksam över upplevelsen, lite sorgsen men ändå glad över det som är hemma. Men redan nu börjar sökandet efter nästa resa. Rastlöst. Ivrigt. Långt bort eller nära spelar ingen roll. Världen väntar...
