Livet före och livet efter...
Fascinerande. Är ordet. Jag kan inte beskriva det på ett annat sätt. Hur jag som person förändrats efter att jag fick barn. Men åh, så klichéartat! Den har vi hört förut tänker ni nu. Ja, jag med. Just därför är det så fascinerande. Hur kan man bara tvärt ändra åsikt bara för att man plötsligt har ett barn?
Låt mig ge några exempel:
Innan jag fick barn kunde jag tycka att det nog var lite knepigt med de personer som ammade offentligt, som så ogenerat visade brösten liksom. På restauranger, fik och andra publika inrättningar. Kunde man inte vara lite diskret åtminstone?
Nu tycker jag att det är det mest självklara som finns. Varför skulle man inte amma offentligt? Det vore ju helt galet att försöka göra det i något undangömt hörn bara för att andra har problem med det.
Innan jag fick barn fanns det inget värre än barnskrik. Jag blev så uppretad, irriterad och frustrerad och kunde inte nog understryka hur illa jag tyckte om både barnet i fråga och dess föräldrar som verkade inkapabla att göra något åt det.
Nu mår jag rent ut sagt dåligt inombords när jag hör barn gråta eller skrika oavsett om det är bebisar eller lite äldre barn. Jag tycker så fruktansvärt synd om barnen när jag hör att de är ledsna. Det spelar ingen roll om det är en bebis som skriker på ett passagerarplan vid landning eller om det är ett barn som är trött och hungrigt eller som har ramlat och slagit sig. Det gör ont i mig oavsett. Vad jag tycker om föräldrarna? Jo, jag hyser den största empati för dem, få saker är så stressande som när ens barn börjar trumpeta publikt...
Innan jag fick barn minns jag hur jag och J riktigt förfasade oss över det faktum att ett par föräldrar i raden bakom oss valde att byta blöja på sin bebis i sätet under en flygresa. Hur kunde de? tänkte vi. Varför inte bara gå på toaletten? Det luktade ju så illa.
Nu tänker vi båda att "Ja, det är väl självklart". Man gör väl på det sätt som är smidigast och enklast. Att behöva krångla sig iväg med både bebis och skötväska till en toalett som är trängre än trängsta skrubb är ju bara så mycket mer opraktiskt. Ungefär av den anledningen som vi själva bytt blöja på A på samma sätt på diverse ställen i Uppsala city. Vi tror att ingen såg...
Innan jag fick barn kunde jag ganska opåverkad läsa dagstidningar innehållandes den ena hemskheten efter den andra.
Låt mig ge några exempel:
Innan jag fick barn kunde jag tycka att det nog var lite knepigt med de personer som ammade offentligt, som så ogenerat visade brösten liksom. På restauranger, fik och andra publika inrättningar. Kunde man inte vara lite diskret åtminstone?
Nu tycker jag att det är det mest självklara som finns. Varför skulle man inte amma offentligt? Det vore ju helt galet att försöka göra det i något undangömt hörn bara för att andra har problem med det.
Innan jag fick barn fanns det inget värre än barnskrik. Jag blev så uppretad, irriterad och frustrerad och kunde inte nog understryka hur illa jag tyckte om både barnet i fråga och dess föräldrar som verkade inkapabla att göra något åt det.
Nu mår jag rent ut sagt dåligt inombords när jag hör barn gråta eller skrika oavsett om det är bebisar eller lite äldre barn. Jag tycker så fruktansvärt synd om barnen när jag hör att de är ledsna. Det spelar ingen roll om det är en bebis som skriker på ett passagerarplan vid landning eller om det är ett barn som är trött och hungrigt eller som har ramlat och slagit sig. Det gör ont i mig oavsett. Vad jag tycker om föräldrarna? Jo, jag hyser den största empati för dem, få saker är så stressande som när ens barn börjar trumpeta publikt...
Innan jag fick barn minns jag hur jag och J riktigt förfasade oss över det faktum att ett par föräldrar i raden bakom oss valde att byta blöja på sin bebis i sätet under en flygresa. Hur kunde de? tänkte vi. Varför inte bara gå på toaletten? Det luktade ju så illa.
Nu tänker vi båda att "Ja, det är väl självklart". Man gör väl på det sätt som är smidigast och enklast. Att behöva krångla sig iväg med både bebis och skötväska till en toalett som är trängre än trängsta skrubb är ju bara så mycket mer opraktiskt. Ungefär av den anledningen som vi själva bytt blöja på A på samma sätt på diverse ställen i Uppsala city. Vi tror att ingen såg...
Innan jag fick barn kunde jag ganska opåverkad läsa dagstidningar innehållandes den ena hemskheten efter den andra.
Nu har jag svårt för att läsa alla typer av artiklar som har med mord, olyckor, katastrofer, krig och sjukdomar att göra och i synnerhet där barn är inblandade.
Hur kan det bli såhär? Hur kan ens åsikter ändras till det direkt motsatta från en dag till en annan?! Vad är det ett barn slår an hos en själv egentligen, känslomässigt? Jag är dock inget annat än glad att jag svängt i åsiktsfrågan. Jag tycker nämligen själv att det berikat mig som människa och gett mig en större förståelse för en del av min omgivning. Frågan är ju om jag hade fortsatt med samma snäva tankebanor som jag hade innan om vi nu inte fått barn? Troligtvis. Frågan blir då också hur icke-föräldrar och föräldrar någonsin ska kunna förstå sig på varandras världar utan att irritera sig alltför mycket på varandra vilket det ju är uppenbart att de gör? Jag tror nämligen inte att jag är ensam om att ha haft de här innan-barn- åsikterna.
Hur kom jag ens att tänka på det här från första början? Det gjorde jag häromdagen när vår lille A testade sina röstresurser vid matbordet och skrek sitt allra högsta för att få ett par fler majskrokar och varken J eller jag gjorde något som helt försök att få honom att dämpa sig lite...
Hur kan det bli såhär? Hur kan ens åsikter ändras till det direkt motsatta från en dag till en annan?! Vad är det ett barn slår an hos en själv egentligen, känslomässigt? Jag är dock inget annat än glad att jag svängt i åsiktsfrågan. Jag tycker nämligen själv att det berikat mig som människa och gett mig en större förståelse för en del av min omgivning. Frågan är ju om jag hade fortsatt med samma snäva tankebanor som jag hade innan om vi nu inte fått barn? Troligtvis. Frågan blir då också hur icke-föräldrar och föräldrar någonsin ska kunna förstå sig på varandras världar utan att irritera sig alltför mycket på varandra vilket det ju är uppenbart att de gör? Jag tror nämligen inte att jag är ensam om att ha haft de här innan-barn- åsikterna.
Hur kom jag ens att tänka på det här från första början? Det gjorde jag häromdagen när vår lille A testade sina röstresurser vid matbordet och skrek sitt allra högsta för att få ett par fler majskrokar och varken J eller jag gjorde något som helt försök att få honom att dämpa sig lite...
Livet för och livet efter!
